Vänner,
I den i Tyskland uppblossade debatten om ett kvinnligt diakonat sägs det vara omöjligt att viga kvinnor till diakoner. I stället skulle kvinnor ges tillträde till ett slags diakonat med enbart en välsignelse. Egentligen förtjänar den sortens argumentation ett resignerat skratt. Vad är det gubbarna håller på med?
Men om vi skall ta invändningen på allvar, så kan man konstatera att argumentet att kvinnor inte kan vigas förnekar faktum. Tusentals kvinnor är vigda till både diakoner och präster. Ett fåtal i katolska kyrkan, desto fler i andra kyrkor.
En konservativ katolik skulle troligen invända att dessa vigningar inte är i katolsk mening korrekta vigningar – vilket reser frågan vad en vigning är. Man kan se det på två sätt:
1. En vigning är ett förmedlat uppdrag. Kvinnor får inte och kan därför inte.
2. En vigning förser den vigde med särskilda förmågor, ett slags magi för enbart män. Kvinnor kan inte och får därför inte.
Jag skulle tro, jag kan inte bevisa det, att flertalet katoliker anser att vigningar är ett förmedlat uppdrag. Skulle kvinnor inte kunna utföra dessa uppdrag? Än en gång bevisar verkligheten att det går alldeles utmärkt, varken sämre eller bättre än män. Men det räcker ju alldeles tillräckligt med lika bra.
Om kvinnor inte kan vigas i katolska kyrkan innebär det alltså enbart att de män som har makten fått för sig detta i en ovana som förväxlas med tradition. Som bekant innebär tradition i teologisk mening inte att göra som man gjort tidigare utan att förmedla (tradera) tron. Och att könsdiskriminering skulle vara en del av tron, till och med en omistlig del, är väl ändå att ta i?
Ser man i stället vigningen som en överföring av särskilda förmågor blir den intellektuella isen väldigt tunn. Är präster och diakoner trollkarlar? Biter vigningar inte på kvinnor? Varför i så fall? Och hur vet den som skulle påstå något sådant detta?
Gert Gelotte
Gert
Det är utmärkt att debatten kommer upp om just kvinnligt diakonat så att gemene katolsk man och kvinna får upp ögon och öron för allt kvalificerat teologiskt svammel som förs av katolska företrädare.
Kvinnligt diakonat kan ingen seriös teolog varken i öst eller väst neka till att ha funnits.
Här har vi att göra med en avbruten tradition så även de mest traditionsbundna kan inte komma undan.
Och vilket gyllene tillfälle för öst och väst företrädare att ha ett gemensamt spörsmål som engagerar och som skulle kunna vara en utmärkt orsak till att till och med ordna ett nytt
ekumeniskt koncilium efter drygt 1200 år. Nu när vi fått Francis som framhåller att han är biskop av Rom och varken mer eller mindre.
// Irène
Gert,
Av dina två alternativ, så tror och hoppas jag att endast ”1. En vigning är ett förmedlat uppdrag. Kvinnor får inte och kan därför inte.” är det som kyrkan förkunnar, på nuvarande
reflektionsnivå för Magisteriet. Allt annat vore total – och magisk – härdsmälta.
Måtte kyrkan växa till i respekt för vigningens sakrament för både kvinnor och män!
Irène,
Du skriver ”Nu när vi fått Francis som framhåller att han är biskop av Rom och varken mer eller mindre.” Skall jag tolka som att du menar att han är ”Petri efterträdare”? Dvs inte mindre än det?
Krister
Krister,
det hoppas även jag, men jag är inte övertygad. Vid ett samtal med en katolsk präst om mässan som jag förde för några år sedan fastnade vi vid frågan om förvandlingen beror på något prästen gör eller på något Gud vill.
Jag argumenterade för det senare vilket snabbt katalogiserades som lutherdom. Nåja. inte mig emot.
När jag replikerade med att fråga prästen om han alltså ansåg sig kunna trolla blev det tyst, eftertänksamt tyst och vi lämnade ämnet.
Gert
Gert,
Jag minns också jag stött på en sådan ”magisk inställningen” hos både präster och lekfolk,
för att inte säga ibland hos unga prästkandidater. Det är inte så som nåd och hjälp förmedlas
mellan människor och Gud. Det blir en falsk idolstämpel på prästen. Hellre då en rejäl dos av ”allmänna prästadömet”, som konkretisering och komplettering av den sakramentala aspekten.
(Se gärna nyanserat under Ex opere operato på Google.)
Och det förtar verkligen inte värdet av goda präster! Men det finns urartade exempel ute i våra små församlingar, som i värsta fall kan leda till kotteribildningar och splittring.
Krister