Vänner:
”Jag betalar kyrkoskatt med glädje” skriver Maria Schottenius i DN:
Jag betalar också kyrkoskatt, eller som det heter i katolska sammanhang kyrkoavgift, men inte med glädje. Snarare på lojalitetens yttersta gräns. Dels därför att vårt stift är så inåtvänt, dels på grund av den totala frånvaron av demokratiskt inflytande över hur och till vad pengarna används. Det är genuint märkligt att svenska staten bredvilligt ställer upp med Skatteverket som indrivare åt en så odemokratisk organisation som Stockholms katolska stift.
En del av våra läsare kommer säkert att invända att det kyrkoliv Maria Schottenius så gärna bidrar till är sekulariserat och helt på omvärldens villkor. Men jag menar att det är i vardagen vi uttrycker vår tro på ett trovärdigt vis. Det är livet, inte ceremonierna och trosformuleringarna som avgör. Vad tycker ni?
Gert Gelotte
Om vi uttryckte vår tro enbart genom att visa upp oss i mässan, känna till katekesen, kunna trosbekännelsen tom när vi drömmer men inte känner kärlek till den andre – den annorlunda som vi möter var dag… vad är vi då?
Eller tar oss tid att tillitsfullt lyssna in vinden som för iväg böneutroparens röst från minareten i Fittja…en vind som är gemensam och som vi vet är samma vind som för med sig kyrkklockornas klang i samma Fittja… vad har vår tro blivit till då?
Ett kategoriskt tänkande?
Och om kristna inte stöttar sitt broderfolk judarna när muslimer o rasister kastar sten på dem när de går till synagogan Malmö… vem är mässan till för då?
Jag klarar nog inte ta på mig rollen att i vardagen vara kristen o uttrycka min tro på trovärdigt vis eftersom min erfarenhet av den kristna/katolska kyrkan skapar i mig det icke tro-värdiga. Jag kan därför inte ta på mig den katolska rustningen eller bära dess gudstjänst som ett vittnesmål. Som ett bevis. Eller skydd.
Jag kan bara dagligen bära mantrat ”det du inte vill att andra ska göra dig det ska du inte göra dem”.
Och veta att jag misslyckas… men att de orden andas allt annat än lag o krav o dogm o system… för den gör mig till ett med den andre. Om jag vill sträva detta kan jag o den andre bli inneslutna i G-d o leva ett andligt tro-värdigt liv.
Det är för mig liv o en ständig gudstjänst.
Varför vill troende klistra sin egen tro på andras liv eller räkna kyrkobänkssittare o annat som har med räknande att göra?
Det tycks mig nästan som om det mesta handlar om räknandet av får.
Får i en viss fålla.
För att räkna måste man skapa staket o staket skyddar mot fiender. Kyrkans ledare älskar att vara fåraherdar och jag har alltid avskytt denna liknelse (ja, faktiskt). Det finns inget verkligt liv för djur inom staket. De flesta längtar ut även så om bara i sin fantasi.
Det är fullständigt naturligt att det är så…o det är liv.
Agneta
Jag betalar kyrkoskatt med viss glädje, men tycker det finns ett förbättringsutrymme hos Katolska kyrkan i Sverige. Jag gläds åt fastheten och tydligheten i Katolska kyrkans förvaltande av läran, jag gläds också åt den öppenhet mot människor och sociala engagemang som Maria Schottenius vittnar om finns i Katarina församling. Det finns ingen motsättning mellan dessa två. Allt som är gott tillhör Kristus, vi får glädja oss åt det positiva som sker överallt i Kristi kropp (Paulus bild av Kyrkan).
Bengt
”tycker det finns ett förbättringsutrymme hos Katolska kyrkan i Sverige. ”
Får jag fråga vad du mer specifikt syftar på med en sådan elegant omskrivning ?
// Irène
PS Har ytterligare en fråga. Jag får intryck av att KV blogg är en blogg du följer men inte vill skylta med på din blogglista därför att det inte är positivt för din katolska image.
En ”rättrogen” katolik ska inte bry sig om vad som skrivs på KV blogg. Stämmer det ?
Bengt,
jag instämmer i att det finns mycket att glädja sig över – trots allt. Men det förutsätter att vi definierar kyrkan som Paulus gjorde.
Gert