Vänner,
I dag var det premiär för mig med den nya psalmboken i mässan. Jag skall inte recensera den, men finner det djupt beklagligt att den ekumeniska inriktningen är borta.
1987 års upplaga av psalmboken innehåller en ekumenisk del som är gemensam för de flesta kristna i Sverige. Samma psalm, samma nummer i flertalet psalmböcker. Det tog tid att förhandla fram en ekumenisk del, men att det lyckades var en markering av god vilja kristna emellan.
I 2013 års omarbetade upplaga är den ekumeniska delen borta och ersatt med ett register. Det är knappast ogenomtänkt och alltså en markering. Den katolska kyrkan i Sverige är åter sig själv nog. Det är synnerligen sorgligt och alldeles onödigt.
Gert Gelotte
Gert,
Instämmer starkt i din kritik av att man (ensidigt? vem?) planerade bort
den praktiska och ekumeniska aspekten med den gemensamma
delen av psalmboken. I övrigt kan jag inte recensera psalmerna; därtill är
jag för oinsatt, för att inte säga okunnig. Det teologiska innehållet syns mig mycket varierat;
men de skall ju passa så många olika smaker!
Krister
Instämmer helt med dig Gert. Upptäckte den nya psalmbok i veckan samt den nya översättningen av mässans fasta delar … besynnerligt!
Vad har framtiden i sitt sköte … katolska kyrkan i Sverige vill gå sin egen väg. Jag tror att inte det är den bästa!
Gert och Birgit
Vi kanske ska uppmana katolska kyrkan i Sverige som verkar ha kommit på AVVÄGAR
Vänd om……..
// Irène
Den enkla förklaringen är att den ekumeniska delen användes mycket sällan.Inte på grund av att katolska kyrkan i Sverige kommit på avvägar utan …ja vad då? Tips: Var har de största förändringarna skett gentemot troheten till Guds uppenbarelse?
Eric,
min erfarenhet är den motsatta – att den ekumeniska delen användes mycket flitigt. Inte alla psalmerna, men så var det ju också med den katolska delen. Där finns många psalmer som jag aldrig hört användas. Men det var säkert olika i olika församlingar.
Det fina med den ekumeniska delen i Cecilia var att den utgjorde ett steg i rätt riktning.
Kyrkosplittringen är en lång process. Den kan liknas vid två dialekter som isoleras från varandra och utvecklas till olika språk där man inte längre förstår varandra. Att gå den motsatta vägen, från oförståelse till förståelse, är också en process där det gäller att visa god vilja i stället för ond vilja och ta tillvara varje möjligt litet steg.
Man behöver inte vara överens om målet i detalj. Börjar man gå i rätt riktning kommer målet att klarna så småningom.
Hur illa du än tycker om kristna som inte formulerar sin tro exakt som du, så hoppas jag du kan se värdet i ekumeniska framsteg.
Gert
Nu minskar möjligheterna för många katoliker att komma i kontakt med ett till en del
svenskt kulturarv. Därav blir främlingskapet större och samarbetsförmågan
mindre.Konvertiter som har sin andliga barndom i Svenska Kyrkan får dessutom svårare
med hemkänslan-när smekmånaden är över-tror jag.