Vänner,
vår kyrka brottas med problem som bottnar i ovanan att hela tiden påstå vad som är objektivt sant och rätt respektive falsk och fel. Efter nästan 2 000 år är bördan av att aldrig ha haft fel ansenlig. Även det som är uppenbart fel blir svårt att ändra eftersom det innebär att kyrkan har haft fel. Och har kyrkan haft fel så kan den också ha fel och då skakar marken.
Det mest uppenbara exemplen i vår tid är synen på preventivmedel, som framtvingat en närmast groteskt osaklig läroståndpunkt om mänsklig sexualitet, samt oförmågan att dra slutsatser av emancipationen.
Men de frågorna har vi diskuterat förr. Jag skulle vilja diskutera själva förutsättningen för att påstå att något är sant eller osant. Modern språkforskning har lärt oss att det inte är så enkelt. Språket består av ljud som bildar en kod. Varje meddelande mellan två eller flera människor måste kodas under inflytande av en förförståelse om vad det är som kodas och hur koden skall användas och avkodas under andra förförståelser om vad det är som avkodas och hur koden får användas. Ingen har direkt tillgång till själva meddelandet, bara till uppfattningar om vad det är som meddelas. Språket är en ständig skapelseprocess, skulle man kunna säga. Härav slutsatsen att varje sanning är någons sanning. Vilket inte innebär att det inte finns någon sanning eller att allt som påstås vara sant är lika sannolikt.
När vi diskuterar teologi utbyter vi åsikter om Gud. Det är en farlig sysselsättning som orsakat människor mycket lidande. Eftersom det enda vi ”vet” om Gud uttrycks i mänskliga analogier (exempelvis Gud är kärlek) är det lätt att råka i gräl om vad som är sant och vad som är falskt.
Men om vi säger något om Gud med absolut sanningsanspråk, dvs giltigt för alla, så menar jag att vi missbrukar språket. Vi låter då orden bilda ett nät vari vi fångar in Gud och gör Gud till vår egendom. Därifrån är steget inte långt till att vi använder Gud som vapen.
Min slutsats, när vi diskuterar teologi, är att vi måste akta oss för avslutade påståenden. Det måste alltid finnas en öppning för att säga mer, Det måste alltid finnas en möjlighet att påverkas av någon/något. Det måste alltid finnas möjligheten att ändra sig. Det som uppfattats som sant och rätt måste kunna befinnas falskt och fel.
Livet är ständig förändring. Bara döden sätter punkt.
Gert Gelotte
Gert
”vår kyrka brottas med problem som bottnar i ovanan att hela tiden påstå vad som är objektivt sant och rätt respektive falsk och fel. Efter nästan 2 000 år är bördan av att aldrig ha haft fel ansenlig. Även det som är uppenbart fel blir svårt att ändra eftersom det innebär att kyrkan har haft fel. Och har kyrkan haft fel så kan den också ha fel och då skakar marken.”
Jag håller med.
Min känsla är att man inom katolska kyrkan måste ha doktorerat i filosofi och teologi för att få lov att uttala sig om sanning.
Ett måste är att också ha läst Jürgen Habermas samtliga böcker och ständigt referera till honom i var och varannan mening så fort sanningsbegreppet kommer på tal.
Och ju mer svårförståeligt allt görs som har med sanningsbegreppet att göra desto lättare att övertyga katoliker att kyrkan äger den absoluta sanningen……
// Irène
Gert,
Nej sanningen i bestämd form tror jag inte att vi ska inbilla oss att vi har, det vi kan göra är att fortsätta att söka den. Du nämner språket och våra tolkningar av vad andra menar som en svårighet.
En annan hake när det gäller kristendomen är tidsaspekten, menar t.ex. författaren till Paulus brev samma sak som vi när han talar om sanningen? Knappast, han verkade i en judisk och romersk-hellenistisk kontext där läran fortfarande var Torah och inte givetvis tolkningarna av den.
Vad Katolska kyrkan idag menar med läran och förstås sanningen bygger på den Bibelöversättning vi har nu och de aktuella tolkningarna av den och kyrkans tradition så som man värderar den idag.
Det är, så vitt jag kan se, om inte ljusår så långt mellan innebörden i ordet sanning för 2000 år sedan och nu. Om man inte helt enkelt ser sanningen som uppenbarad i Jesus Kristus och låter bli att försöka definiera vad det innebär, för då är det nog kört igen…
Iréne,
Man behöver inte bry sig så mycket om vad man tror att Katolska kyrkan kräver att man ska ha gjort för att få yttra sig. Kanske är det inte så illa och är det det bör man i så fall strunta i det tycker jag. 🙂
Anneli
Anneli
Att jag yttrar mig offentligt utan att snegla på vad som är passande eller inte bör framgå av mina texter på KV blogg och annorstädes.
Jag syftar underförstått på många av mina katolska vänner sedan tonåren som med överseende och medlidande i blicken ser på mig på ett annat sätt sedan jag tagit bladet från munnen.
Och själv ser jag på dem med en överseende och medlidsam blick över att de fortfarande sitter fast i katolsk hierarkis auktoritära och diktatoriska järngrepp när det gäller förbud mot åsikts-och yttrandefrihet.
// Irène
Irène,
teologin är alldeles för viktig för att överlåtas till teologerna.
Anneli,
tidsfaktorn är mycket viktig. Ett dokument kan bära en betydelse som författaren inte förstår. Det bästa exemplet på detta är kanske den amerikanska självständighetsförklaringen med dess berömda formulering om alla människors lika värde:
”We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness.”
Huvudförfattaren Thomas Jefferson ägde slavar, hade barn med slavar och tycks inte ha sett slaveriet som omöjligt att upprätthålla i ljuset av självständighetsdeklarationen. För oss är det obegripligt.
Gert