Om nu biskop Anders inte bryr sig om varningar som utfärdats mot Ulf Ekman och Livets Ord på olika håll och bla på KV blogg så kanske biskop Anders tar till sig varningar om de nu kommer via Signums hemsida där katoliken Torgny Nilsson fd medlem i Livets Ord skriver under rubrik
”Håll distans till Livets Ord”
Jag saxer
”För Ulf Ekman är kontakterna med bland annat katolska kyrkan en viktig strategisk pusselbit för att ge trovärdighet åt den egna församlingen och stärka sitt ”varumärke”.”
”Livets Ord styrs via en sluten och starkt familjedominerad stiftelse, likt ett affärsdrivande företag, som drivs med amerikanska så kallade family ministries som förebild. Den enskilde församlingsmedlemmen har ingen eller mycket liten insyn i hur insamlade medel används av församlingsledningen, ej heller hur beslut som rör väsentliga delar av församlingens verksamhet hanteras. När man närmare studerar dessa family ministries framfart genom åren i USA förskräcker spåren och det finns otaliga exempel på hur kombinationen av andlig och ekonomisk makt har lett till missbruk.”
”Det finns ingen som helst likhet mellan Livets Ord/Trosrörelsen och övriga samfund i Sverige när det gäller transparens och delaktighet. Under åren har ett stort antal personer skadats och fortsätter att skadas andligt och psykiskt av församlingens verksamhet.”
”De ideal som predikas på Livets Ord är i stort sett oförändrade trots kursändringen. Materiell rikedom och framgång är fortfarande viktiga inslag i förkunnelsen, som i dess amerikanska ursprung och tillämpning kan ta sig bisarra uttryck.”
”Katolska kyrkan bör, enligt min mening, undvika kontakt med Livets Ord eftersom katolska kyrkan annars riskerar att skänka legitimitet åt en församling som på ett fundamentalt plan skiljer sig från katolska kyrkans teologi och tradition.”
http://signum.se/hall-distans-till-livets-ord/
// Irène
PS ”Money talks” Ulf Ekman står som viktig sponsor till Enhetens kyrka – Östanbäcks kloster – där alla Sveriges utrotningshotade motståndare till kvinnliga präster har hittat ett sista reservat under just det paradoxala namnet ”Enhetens Kyrka” i vilken biskop Anders är biskop i .
Det där stämmer inte.
Bengt
”Det där ” syftar närmare bestämt på vad ?
Kan du precisera lite närmare vad det är som inte stämmer ?
Tror du att jag är tankeläsare ?
// Irène
T.ex. att materiell rikedom och framgång är inslag i förkunnelsen på ett bizarrt sätt eller att ett stort antal personer skadas andligt och psykiskt av församlingens verksamhet. Det är en en falsk nidbild som målas upp.
OK Bengt
Jag trodde du menade att det var något i mitt PS som inte stämde.
För övrigt textmaterial måste jag nog hänvisa dig och dina anklagelser om att Signum ”sprider falsk nidbild” på sin hemsida till
chefredaktör Ulf Jonsson (uj@signum.se) alternativt
ansvarig utgivare Frans-J. Holin (fh@signum.se)
Jag tar gärna del av ett eventuellt svar.
// Irène
PS Jag står för min tidigare jämförelse av Ulf Ekman som en nästan lika skicklig företagsledare inom bibelbranchen som Ingvar Kamprad är inom möbelbranchen.
Båda har lyckats att expandera utanför Sveriges gränser och Ulf Ekman har också lyckats med konststycket att ”stärka sitt varumärke” (citat Torgny Nilsson) genom att sälja in sig som ”handelspartner” på BÄ.
Skickligt !
Iréne,
Det känns roligt att kunna ge beröm till Signum. Det är rätt många personer genom åren som gett en liknande bild av Livets Ord. Det är bra att fler höjer ett varningens finger för Ulf Ekmans samarbete med biskop Anders.
Anneli
Anneli
”Det känns roligt att kunna ge beröm till Signum.”
V E R K L I G E N !
// Irène
Irène
Det var en insändarartikel i Signums webbupplaga, jag tror inte den uttrycker Signums officiella intällning till Livets ord, men man vill väl ha en viss bredd och låta olika synpunkter komma till tals.
Det är tråkigt att kristna skall behöva ägna sig åt nidskriverier mot varandra istället för att försöka bygga upp bra relationer och komma med konstruktiv kritik.
Det finns en mindre grupp avhoppare från LO som hamnat i en bitter fejd med den församling de en gång stödde. En del skriver på den extremt antikatolska bloggen http://aletheia.se/ . Man anklagar Livets Ord för att vilja ”hoppa på tåget till Rom”, där verkar du vara överens med Aletheia-skribenterna, om än av andra skäl. Skribenten i Signum tycker tydligen inte att Livets Ord är det minsta åt det katolska hållet.
Själv har jag som du kanske vet haft en hel del ekumeniskt utbyte med Livets Ord. Se dessa två artiklar från min blogg:
http://katolsktfonster.se/forum/blogs/bengts_blogg/archive/2011/11/28/anden-och-kyrkan-f-246-rdjupad-teologisk-reflektion-hos-pingstkarismatiska-teologer.aspx
http://katolsktfonster.se/forum/blogs/bengts_blogg/archive/2011/10/16/rom-resa-i-enhetens-tecken.aspx
”Stärka sitt varumärke på BÄ” skriver du. Jag säger att Livets Ord har en klart ekumenisk inriktning, särskilt då Ulf Ekman som av de egna och andra protestantiska frikyrkor anklagas för att vara för ”katolikvänlig”. I Uppsala har man ett enastående socialt arbete som är allmänt erkänt och uppskattat och som stöds av kommunen.
Livets Ord hör klassifikationsmässigt till en utveckling under senare tid med nya pingstkarismatiska icke samfundsanknytna församlingsbildningar men som skiljer sig från klassiska pingstkyrkor. Dessa innebär, menar den katolske prästen Peter Hocken som särskilt forskat på pingstkarismatisk förnyelse i Katolska kyrkan och inom protestantismen, en utmaning både för de äldre samfunden och för Pingströrelsen redan genom deras snabba tillväxt och stora genomslag. Även om de inte är samfundsanknutna, så är det i Europa och Nordamerika tydligt att de har en stark förankring i den stora kristna traditionen (i t.ex. Afrika är det svårare att skilja ut dem från klassiska pingstkyrkor).
Utmaningen ligger inte på det läromässiga planet, där de inte skiljer sig från de gamla samfunden, utan i deras fokus på profetia, mission och pastoralt arbete som får teologiska implikationer. ”Som katolik”, säger Peter Hocken, ”har jag känt mig mest utmanad av kreativiteten hos de nya församlingarna, av deras tänkande´’utanför boxen’, helt förvisst utanför traditionella kyrkliga boxar. Så mönstret av församlingsplantering och lärjungaskap, av att söka flexibla strukturer lätta att adaptera till, av nätverksarbete, och hur man når ut i det sekulära samhället, av apostolisk överblick, av mission till andra länder och kulturer, av musik och musiktjänst, att forma fram nya ledare: allt detta visar deras entreprenörsanda och hur ledarna inte absorberas upp i mentaliteter som är vanliga i den historiska kyrkorna, men närmar sig nya möjligheter på samma sätt som samtida affärsmän som skall starta upp ett nytt projekt.”
En del av dessa entreprenörskyrkor kan och har gått väldigt fel vilket kan ske om de drivs av mindre nogräknade ledare som söker rikedom och egen berömmelse framför att tjäna Guds rike, men andra kan uträtta mycket bra och vara en tillgång i kristenheten.
Många utomstående betraktar pingstkarismatiska uttryck som ytliga, individualistiska och inte tillräckligt samlande för den större gemenskapen, och så kan det givetvis bli om det urartar, det gäller även karismatiska grupper inom Katolska kyrkan, men Peter Hocken konstaterar att tillbejan har en central plats i de nya karismatiska församlingarna och kan lyftas upp till en djup andlig gemenskap med fokusering på Gud, Jesus och den Helige Ande i ett liturgiskt skeende helt i linje med de betoningar som lyfts fram i Andra Vatikankonciliets liturgikonstitution. De nya pingstkarismatiska församlingarna är mycket mer inriktade på firande (eng: ”celebration”) än den klassiska Pingströrelsen, och Hocken konstaterar:
”No sane person celebrates alone! Celebration is necessarily holistic and requires a liberation in the participants to worship with body, heart, mind and spirit. This experience reveals the Church as a celebrating community, an idea that is familiar to liturgical experts though not usually in this form.”
Synen på ledarskap utmanar också i dessa nya församlingar där fokus på relationer viktigt. I sin bästa form demonstrerar de här vad ett autentiskt episkopat egentligen skulle vara i det sätt som äldre ledare förbereder, handleder och uppmuntrar yngre. Hocken påminner om vad som sägs i Andra Vatikankonciliets dekret om biskoparna:
“Their priests … should be the object of their particular affection. They should regard them as sons and friends.”
Min reflektion är att förhållandet mellan prästerna och deras biskopar ofta inte kommer i närheten av detta ideal i många katolska sammanhang (det håller du nog med om), prästerna är ofta ensamma, deras arbetsbörda är stor och upptas av förättningar. Tidebönerna försöker man att hinna med och ge utrymmer för, men oftast i ensamhet, och behov av personliga samtal och utveckling blir ofta det som får stryka på foten i tidsprioriteringen.
Katoliker betonar ofta att nåden förmedlas i och med ordinationsriten, och urskiljningen fokuseras på att välja bort de olämpliga, men detta förhållningssätt tycks inte vara gynnsamt för att ta fram inspirerade ledare, något som kanske är en oundviklig följd av kyrkans institutionalisering.
Detta aktualiserar de teologiska frågorna om förhållandet mellan natur och nåd, och mellan tjänster och nådegåvor. Med karismerna, nådegåvorna (1 Kor 12) som lyfts fram i den pingstkarismatiska förnyelsen är det som Paulus beskriver i 1 Kor 12:7: “Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta.” Andra Vatikankonciliet bekräftar att nådegåvorna är verksamma i vår tid, är till för Kristi kropps uppbyggnad och är tillgängliga och skall eftersträvas av alla döpta (Lumen Gentium 12). Johannes Paulus II sade att de institutionella och karismatiska nådegåvorna båda är nödvändiga och kompletterande element i att konstituera Kyrkan. Detta behöver nu komma till uttryck och inkorporeras i strukturen för katolsk ecklesiologi, menar Hocken.
Medan den klassiska pingströrelsen fokuserat på nådegåvorna enl 1 Kor 12, så har de nya pingstkarismatiska församlingarna lagt fokus på tjänstegåvorna enl Ef 4:11, apostel, profet, evangelist, herde och lärare, mest uppmärksamhet har ägnats apostla- och profettjänsterna. Ofta har det handlat om en apologetik gentemot Pingströrelsens och evangelikalismens kritiker, men nu utvecklas också en seriös teologisk reflektion på akademisk nivå, samt en större förståelse för de äldre etablerade samfunden, vilket inte minst är tydligt hos Ulf Ekman.
De nya pingstkarismatiska församlingarna är experimentella till sin natur, menar Hocken. De känner sig fria att pröva nya grepp utan att vara bundna av traditionella strukturer, vanor och tänkesätt. Häri ligger deras styrka, men också deras svaghet: Priset för denna frihet är att man missar lärande och visdom som grundlagts genom tiderna. I början finns ofta en naivitet i tron att man kommer att vara immun mot de prövningar och svårigheter som funnits i de äldre samfunden, något som botas med tiden då man konfronteras med egna svårigheter och konflikter.
Peter Hocken föreslår att Katolska kyrkan tar fasta på just denna experimentella sida hos de nya församlingarna då man vill bygga fruktbara ekumeniska broar till dem. Katolska kyrkan och de andra historiska kyrkorna har ännu inte utvecklat en teologi som tar in det experimentella i sin ecklesiologi. Den franske teologen Christian Duquoc skrev 1985: ”…ju mer de erkänner det provisoriska i sina former,strukturer och strategier, ju mer närmar de sig en bättre återspegling av Gudsriket”.
I Johannes Paulus II´s encyklika om ekumeniken, Ut unum sint framläggs visionen av ekumenisk dialog som något som inte bara innebär utbytandet av idéer, men som ett ”utbyte av gåvor” (nr 28). Detta stöder tanken på att förstå de nya församlingarna som ”kyrkliga laboratorier”. De nya församlingarna offrar som en gåva åt de historiska kyrkorna erfarenheterna och frukterna av sitt kreativa experimenterande, både för utvärdering och för mottagande. En sådan modell kräver inte något undertryckande av övertygelser, bara en ödmjukhet så tillvida att man inte betraktar den egna övertygelsen som den nya ortodoxin, och att man är beredd att pröva den.
Peter Hocken påpekar att en sådan modell respekterar det essentiella i både de historiska kyrkorna och i de nya församlingarna. Den går i linje med den beredskap som tycks finnas att lära från de historiska kyrkorna och fråga sig: Vad är det Herren vill att vi skall ta emot från det historiska arvet? – Det är en modell för en tjänande kyrka i dess fulla ekumeniska dimension.
För att modellen skall vara användbar och bära någon som helst frukt krävs en ny fördjupad ödmjukhet från båda sidor:
De historiska kyrkorna måste uppoffra all översittaranda (teologiskt, andligt, historiskt) och sluta klassificera de nya församlingarna som ”sekter”, motstå allt nedsättande tal och generaliseringar och att de katolska biskoparna och prästerna blir varse sin plikt att respektera de nya församlingarna såsom andra kristna som fullvärdiga ekumeniska partners.
De nya församlingarna å sin sida måste släppa alla krav på överlägsenhet, att se sig själva som den ”återupprättade kyrkan” eller ”framtidens kyrka” och att betrakta de gamla samfunden som döda. De måste ge upp sin förenklade syn på kyrkohistorien enligt vilken inget av värde hände mellan de första århundradena och den protestantiska reformationen och manifestera en öppenhet att lära av tidsåldrarnas vishet.
Så länge de nya församlingarna bevarar sin flexibilitet och inte stelnar i nya etablerade samfundsbildningar, så borde det vara mycket lättare för de historiska kyrkorna att ta emot från dem än från de erkända protestantiska samfunden. Det faktum att de gåvor de nya församlingarna har inte primärt handlar om dogmatik och teologi borde också underlätta denna process.
Sådana tankar är betydligt mer konstruktiva att ha i bakgrunden då man diskuterar ekumenik mellan Katolska kyrkan och Livets Ord än att bara måla upp nidbilder av varandra, som Aletheia gör av Katolska kyrkan och som Signum-skribenten m.fl protestantiska personer gör av Livets Ord.
Bengt,
Jag tror inte att det är inte så få som mått dåligt av kontakterna med Livets Ord genom åren som du vill få det till. Däremot är det inte så många som framträder offentligt.
Redan i min ungdoms Uppsala funderade de som arbetade inom psykiatrin på hur de skulle kunna hjälpa denna då nya patientgrupp. Alltså patienter som behövde vård efter att ha varit med i Livets Ord.
Självklart är det så att en del av dessa hade haft problem redan tidigare. Sekter och sektliknande grupper drar till sig personer som är psykiskt sårbara och vill ha enkla regler och svar och inte minst en gemenskap. Men det gör knappast saken bättre.
Anneli
Irène!
Nej, du har rätt, det skulle inte vara lika lätt för dig att bli publicerad som denna Livets Ord-negativa artikel på Signums hemsida. Jag undrar också över orsakerna till att man släppte igenom den. Förmodligen för att författaren har starka LO-negativa påtryckningsgrupper med större makt bakom ryggen.
Det finns kanske de som ser med onda ögon på att Livets ord blir allt mer accepterat i den svenska kristenheten och i samhället. Man är med i Uppsalas kristna råd, man deltar aktivt i samhällslivet i Uppsala och driver ett uppskattat socialt arbete som får bidrag från kommunen. För något år sedan tog man över driften av Grottan, en verksamhet för hemlösa som annars skulle hotas av nedläggningen. Kommunbidraget sänktes i årets budget, men det berodde inte på att församlingen skött det dåligt, utan på allmänna besparingar i kommuens budget. Det är bara en tidsfråga innan Livets Ord kommer med i Sveriges kristna råd.
Kanske det finns en politisk strategi att genom att förtala Livets ord förhindra en sådan acceptansprocess, vad vet jag?
Men inte tror jag att man kommer att finna någon större skandal, vare sig på det ekonomiska eller andra områden. Så mycket i blåsväder och motarbetat som Livets Ord varit, så har alla stenar vänts på, och om man hittat något, så hade det ju varit med ditt uttryck ”gefundenes fressen” för Aftonbladet, Upsala Nya Tidning, Aletheia eller kristna som kommit i personlig konflikt med församlingen.
Torgny Nilsson har rätt i att det finns en entrepenörsanda och att det är en familjedominerad stiftelse, och att det finns andra exempel på att det kunnat gå väldigt fel när kombinationen av andlig och ekonomisk makt missbrukats.
Men sedan finns inte så mycket mer som är rätt i TN´s artikel, allt bygger på att blåsa upp gamla fördomar om Livets Ord. Förmodligen vet TN att grunderna för hans anklagelser är väldigt tunna, och han undviker noga att dra fram den rikliga dokumentation som finns sedan tidigare som inte styrker hans bild.
För Ulf Ekmans teologi och Livets ords historia är första delen av Ekmans memoarbok självklar grundlitteratur, liksom den teologiska boken Andliga rötter.
Tidskriften Keryx som ges ut av Livets ords förlag håller hög klass och läses långt utanför Trosrörelsens gränser. Varför inte läsa Ulf Ekmans egen artikel som kommenterar vanföreställningarna om framgångsteologin. Nr 2 2011, finns tillgänglig här:
http://keryx.nu/files/Keryx_2_2011_provläs.pdf
2008 gjorde tidningen Dagen (Carl-Henric Jaktlund) en ordentlig granskning av Livets Ord i 7 olika artiklar, bl.a. pengarna, makten, ekumeniken. Varför hänvisas inte till den granskningen?
http://www.dagen.se/nyheter/dokument-livets-ord-del-5-pengarna/
http://www.dagen.se/nyheter/dokument-livets-ord-del-6-makten/
http://www.dagen.se/nyheter/dokument-livets-ord-del-7-ekumeniken/
Fakta från artikelserien:
Livets ord är inte bara en församling, också ett företag som drivs i stiftelseform. Detta har skapat spekulationer om girighet och vinstintresse, men det handlar kanske främst om god förvaltning med goda intentioner.
Att stiftelsen nolltaxerar är inget märkvärdigt eftersom den är filantropisk. Lika mycket går ut som in, det satsas vidare i olika evangeliserande och sociala projekt. Ekonomiska skandaler har uteblivit och kritiken har avtagit med åren när man sett frukterna av arbetet.
En utomstående revisionsbyrå har genom alla år tittat på finanserna och godkänt skötseln. I de årsredovisningar Dagen tittade på fanns inget att anmärka på.
Det enda som vållat viss debatt är Ulf och Birgitta Ekmans löner och bostad. Upsala Nya Tidning skrev hösten 2007 med rubriken ”Rikast i frikyrkosverige” att Ekmans hade 46000 respektive 37000 kronor i månadslön (2006) och citerade anonyma församlingsmedlemmar som tyckte det var anmärkningsvärt att de köpt ett hus utanför Uppsala för 6,6 miljoner.
”Priserna på bostadsmarknaden har gått upp de senaste åren och därför har Ulf Ekman haft råd med husköpet. Han har tjänat pengarna på fastighetsaffärer, det är det många som har gjort”, svarade Livets ords presschef Magnus Dahlberg som även kommenterade lönesättningen:
”I Frikyrkosverige är Livets ord ingen liten församling utan snarare en av de största med sina drygt 3 000 medlemmar. Man kan inte heller jämföra Ulf Ekmans jobb med en pastorstjänst i en liten församling. Livets ord har 283 anställda.”
Ulf Ekman och hans ledarskap omnämns allt oftare med stor respekt. Tydlighet och auktoritativt ledarskap kan ju också vara bra om det inte sker på ett auktoritärt och förtryckande sätt. Ulf Ekman är tydlig med det kristna budskapet och att han distanserar sig mot liberalteologin, men det gör ju katolska kyrkans biskopar också och många katoliker.
Har man ett tydligt ledarskap kan inte undvikas att få en del ovänner och kritiker. Men många ser den positiva sidan och betonar att Livets ord tack vare tydligheten är relativt fritt från skvaller i dag.
I sin bok ”En andlig ledare” utvecklar Ulf sina tankar om detta:
”Idag är människor allergiska mot maktstrukturer. För sitt inre kan de se diktatorer och charlataner som utnyttjar och förtrycker det enkla folket. Sådant har inget med det kristna evangeliet att göra. Men risken är att när man vill undvika det ena diket, hamnar man i det andra. När vi vill undvika ett auktoritärt ledarskap kan vi hamna i den situationen att vi inte får något ledarskap alls.”
Kanske någon av dem som har dåliga erfarenheter av Livets Ord läser detta och kan tänka sig att dela med sig av dem? Det går ju bra att skriva anonymt på bloggen.
Anneli
Bengt
Jag tycker det återigen är viktigt att betona att du och jag inte måste/ behöver tycka lika om Livets Ord och Ulf Ekman.
Du får tycka precis som du tycker och jag får tycka precis som jag tycker.
Om du betraktar Ulf Ekman som en ”andlig ledare” så ska jag respektera det men för mig är Ulf Ekman enbart en skicklig företagsledare och entreprenör som skulle varit framgångsrik i vilken branch han än skulle ha slagit sig in på.
Att LO har bra sociala projekt igång ingår i UE FÖRETAGSKONCEPT – så ser jag det.
Jag skulle ärligt talat inte bry mig om LO om det inte vore biskop Anders faiblesse för UE.
Återigen är signalerna tydliga för mig. Katolska kyrkans ledande företrädare på central nivå letar allianspartners som har sk”klassisk kristen tro” vilket betyder att kvinnor och homosexuella inte ska ha samma mänskliga rättigheter som män och heterosexuella och att fattiga kvinnor inte ska ha samma abortmöjligheter som ekonomiskt välbärgade.
Att bibehålla orättvisa maktstrukturer är vad sk ”klassisk kristendom” går ut på enligt mitt sätt att se.
Och eftersom strategin på central nivå sedan ska ”klonas” på lokal nivå hos lokala biskopar så tar detta sig bla uttryck i Stockholms katolska stift på så sätt att tex Ulf Ekman och pensionerade biskopen Biörn Fjärstedt är jättepoppis hos biskop Anders.
För mig måste sann kristendom gå ut på att skapa rättvisa redan FÖRE döden, inte först EFTER döden som Thomas av Aquino ansåg om tex relationen mellan män och kvinnor.
Du skriver
”Tydlighet och auktoritativt ledarskap kan ju också vara bra om det inte sker på ett auktoritärt och förtryckande sätt.”
Vem har tolkningsföreträde på att definiera vad som är vad ?
Du och jag skulle säkert definiera B16 ledarskap i helt olika termer.
För mig är inte B16 en ”auktoritet” som han är för dig.
Vi har talat om skillnaden mellan ”auktoritet” och ”auktoritär” tidigare.
Jag tycker det säger en hel om klimatet i Stiftet att om man som katolik hyser de åsikter som jag gör så blir jag föremål för ”förböner varje fredag efter mässan i Mariakapellet i Sankta Eugenia kyrka” och detta kanske som ett led i den nyevangeliseringsprocess som ska svepa över den universella kyrkan och som i vårt Stift administreras av stiftets biskopsvikarie för evangelisering Fredrik Emanuelsson OMI.
Om han inte har ett finger med i spelet utan oförskyllt utpekats av John Andersson på KV blogg så bör han höra av sig och dementera.
Men eftersom jag råkar veta hur det gick till på BÄ i allt som hade med KV att göra när Maria Hasselgren var pressekreterare så kan jag mycket väl tänka mig att Fredrik Emanuelsson OMI ”vet mer ” om förbönerna tills det bevisats att så inte är fallet.
Fredrik Emanuelsson OMI är dock mycket skygg av sig och ytterst diskret – i motsats till Maria Hasselgren – så vare sig han är skyldig eller oskyldig så har han hamnat i knipa då han inser att han de facto har UTPEKATS att ”veta mer ” om förbönsverksamheten i Mariakapllet i Sankta Eugenia kyrka.
Råg i ryggen är inte det första jag tänker på när jag tänker på Fredrik Emanuelsson OMI …… om jag så säger……
// Irène
Irène!
Så bra. Jag är nöjd med vår dialog här, och tycker den gett lite bredare perspektiv på Livets Ord-debatten.
Du har rätt i att du och jag inte behöver tycka lika om Livets ord och Ulf Ekman.
Man kan vara kritisk mot Livets Ord av flera skäl, och jag kan tänka mig att du, Aletheia, de som blivit kränkta och lämnat församlingen och de katoliker som står bakom Signum-artikeln är kritiska av ganska olika skäl. Vi behöver inte fördjupa oss i det nu.
Skillnaden mellan auktoritet och auktoritär har vi talat om tidigare, där upplever jag att vi är ganska överens.