The New York Times skriver 1 juli
”Church office failed to act on abuse scandal.”
Artikeln är en historik och sammanfattning av pedofilskandalerna inom katolska kyrkan och om vem som skyddat vem och när?
http://www.nytimes.com/2010/07/02/world/europe/02pope.html?_r=1&th&emc=th
Här nedan mina reflexioner utifrån artikeln i The New York Times som Samuel Johansson tipsat om på KV blogg.
En sak som är slående vid läsningen av artikeln är hur döda påvar tar på sig ett stort ansvar för fel och brott begångna under deras tid på den heliga påvestolen.
Ja inte bara påvar utan överhuvudtaget är döda kyrkliga företrädare mycket måna om att SANNINGEN kommer fram i dagsljus. Inget får längre gömmas undan. Problem uppstår dock bland deras efterträdare som SJÄLVFALLET inte vill hindra de döda ( JP II , kardinal Groër , prästen Marcial Maciel Degollado mfl) att stå för sina missgärningar men samtidigt vill de naturligtvis inte själva bli indragna i DERAS brott och skandaler – ÄNNU under sin livstid.
Ta den nuvarande påven Benediktus. I allt material som hittills framkommit via Vatikanen är påven ren som snö när det gäller ansvar kring sexskandaler inom kyrkan. Det hävdas att han gjort allt som står i hans makt att bringa klarhet, skipa rätt och ställa sig på offrens sida istället för på förövarnas. Detta i motsats till sin föregångare Johannes Paulus II. Och denne protesterar inte utan tar nu skulden på sig.
Så varför fortsätta rota i dyngan kanske vår nuvarande påve tycker ?
Svaret är att många tycker att det är viktigt att se vad andra aktörer haft för sig när det gäller ansvar och delaktighet i att mörklägga pedofilskandaler. Alltså jag menar levande aktörer. Som tex den förre prefekten för Troskongregationen – kardinal Ratzinger – som ännu är i livet och kan vittna även om han bytt jobb.
Men det är inte lätt att se sin skuld som ännu levande fd prefekt. Som död prefekt kommer det bli betydligt enklare. Gudsfolket måste ge sig till tåls.
Det hela kompliceras av att även dåvarande statssekreteraren i Vatikanen Angelo Sodano anklagas för att ha stor ansvarsskuld i kyrkans mörkläggning av sexskandaler och för att ha tagit emot pengar och mutor och som ska ha motsagt sig att kardinal Ratzinger ville förmå JP II att ta tag i fallen med den mexikanske skandalprästen Marcial Maciel Degollado och skandalkardinalen Groër.
Och så länge som Angelo Sodano fortfarande är livet – även om han också bytt jobb och nu basar för kardinalskollegiet – så vill ju inte heller han under sin livstid ta på sig alltför mycket skuld från sin tid som statssekreterare. Det får faktiskt också vänta.
Så dyker kardinal Schönborn OP upp i Vatikanen. Det var han som efterträdde kardinal Groër OSB 1995 och som följaktligen bör sitta inne med en hel del inside information.
Schönborn och Sodano ger oss på åskådarplats olika versioner av olika händelsförlopp i Vatikanen, vilket ger näring åt spekulationer.
Om det är sant som Schönborn menar att Angelo Sodano personligen var den som hindrade kardinal Ratzinger att själv eller via JP II ta itu med sexskandalerna i kyrkan och menar detta som ett plus i kanten för Ratzinger så blir ju samma plus ett jätteminus och en plump i protokollet för B16 som påtagligt ansträngt sig personligen – sedan han blev påve – att BESKYDDA Sodano och förära honom titlar och ämbeten.
Påsken 2010 höll Sodano ett tal till påven där han sa
“The people of God are with you and do not allow themselves to be impressed by the petty gossip of the moment, by the trials that sometimes assail the community of believers.”
Pinsamt skulle man tycka i påvens kläder. Men påven fortsätter att hålla Sodano om ryggen och väljer att istället ge en reprimand åt Schönborn.
http://www.nytimes.com/2010/06/29/world/europe/29pope.html?scp=2&sq=pope&st=cse
Ty ju svartare Angelo Sodano utmålas under sin tid som statssekreterare ju mörkare skuggor faller TROTS ALLT också över dåvarande prefekten för Troskongregationen. Men framför allt faller en mörk skugga över den nuvarande påven som ju bestraffar VISSA men inte ANDRA. Lite hipp som happ.
Och om det är något B16 tycks vara LIVRÄDD för så är det att bli pressad att vidta straffåtgärder mot Sodano. Ty om det är någon som har inside information om saker och ting så är det OCKSÅ Sodano.
Man får ju starka misstankar att B16 är skyldig Sodano att han sitter på den stol han sitter. Och det här med TJÄNSTER och GENTJÄNSTER är lika viktigt i Vatikanen som överallt annars.
Så då löser B16 det hela med en utomordentligt skum kommuniké i vilken det framkommer att det är påven som är ansvarig för tex brott begångna av en kardinal.
”(a) It must be reiterated that, in the Church, when accusations are made against a cardinal, competency falls exclusively to the Pope; other parties may have a consultative function, while always maintaining due respect for persons.”
Kommunikén frikänner prefekter, statssekreterare och övriga och lägger allt ansvar på påven.
Alltså den döde påven JP II.
SIMSALBIM finns ingen skyldig i livet längre att ställa till svars.
Inom katolska kyrkan tycks ansvar i känsliga lägen när hierarkin är inblandad endast vara knutet till en ROLL/ ÄMBETE inte till PERSON. Personbegreppet är viktigt i många ANDRA sammanhang – alltifrån befruktingsögonblicket till dödsögonblicket – men inte just i sådana känsliga lägen vi nu talar om. Nån måtta får det vara hur man tänjer på personbegreppet.
COMMUNIQUE CONCERNING AUDIENCE WITH CARDINAL SCHONBORN
http://press.catholica.va/news_services/press/vis/dinamiche/b7_en.htm
Och även när det gäller frågan om Livets okränkbarhet och Kroppens teologi så gäller det att skilja på känsliga lägen när hierarkins celibatära män är inblandade. Det är då det här med TIMING kommer in. Att veta vad man säger, när och hur.
Från 1979-1984 – alltså under 5 års tid – höll påven Johannes Paulus II under sina onsdagsaudienser katekesundervisning om Kroppens Teologi . Sammanlagt 129 lektioner. Kolla gärna olika rubriker och gör lite stickprov.
http://www.ewtn.com/library/PAPALDOC/JP2TBIND.HTM
Eller ta Evangelium Vitae från 1995 “To the Bishops Priests and Deacons Men and Women religious lay Faithful and all People of Good Will on the Value and Inviolability of Human Life”
Om LIVETS OKRÄNKBARHET.
Jag kan inte se att det någonstans görs en KOPPLING mellan livets okränkbarhet och barns mänskliga rättighet att få växa upp sexuellt oantastade av vuxna människor. Så sent som 1995 skriver alltså påven till alla världens biskopar, präster, diakoner, ordensfolk och lekmän om temat Livets okränkbarhet i HÖGSTÄMT tonläge utan att passa på att nämna vad som DÄRFÖR absolut inte får försiggå bakom kulisserna. Utan att avslöja att han själv i egenskap av påve bidrar till att MÄNSKLIGT liv kränks genom att SKYDDA bland andra den mexikanske skandalprästen Marcial Maciel Degollado och kardinal Groër
Sammanfattningsvis har JP II alltså skrivit spaltkilometrar om Kroppens Teologi och Livets okränkbarhet utan att i klartext nämna den mest OACCEPTABLA livets kränkning som tänkas kan. Den kränkning som ett barn upplever när det sexuellt utnyttjas av någon som utger sig vara In persona Christi.
Värt att notera är att Vatikanen är ständig observatör i FN och att FN Barnkonvention antogs 1989
Artikel 34 Konventionsstaterna åtar sig att skydda barnet mot alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. För detta ändamål skall konventionsstaterna särskilt vidta alla lämpliga nationella, bilaterala och multilaterala åtgärder för att förhindra
(a) att ett barn förmås eller tvingas att delta i en olaglig sexuell handling;
(b) att barn utnyttjas för prostitution eller annan olaglig sexuell verksamhet;
(c) att barn utnyttjas i pornografiska föreställningar och i pornografiskt material.
Artikel 46 Denna konvention skall vara öppen för undertecknande av alla stater.
Det är en skandal utan dess like att Vatikanen IDAG 2010 tillåts att projicera sin egen skuld i pedofilfrågan på en SEKULARISERAD omvärld som redan för drygt 20 år sedan antog en Barnkonvention öppen för undertecknande av ”alla stater”.
Det är en skandal utan dess like att Vatikanens encyklikor och rundbrev till hela den universella kyrkan tillåts att utan undantag skrivas utifrån ett MANLIGT CELIBATÄRT PERSPEKTIV utan tillstymmelse till BARNPERSPEKTIV eller kvinnoperspektiv.
// Irène
PS Ett önsketänkande är att som kardinal få en reprimand av B16 ska räknas som jättemerit vid nästkommande påveval.
Tack, Irène, för den grundligaste genomgången jag sett på svenska om Vatikanens bysantinskt intrikata och amoraliska hantering av pedofilsaken. Fisken ruttnar från huvudet.
Jag har förlorat mina sista illusioner om påvedömet (som JPII ingav mig genom sin bön om förlåtelse för kyrkans historiska synder – jag trodde vi stod inför en ny början och konverterade därför), men banden till urkyrkan är ännu inte avklippta, så därför fortsätter jag hoppas på ”en radikal ekumenisk reformation”, dock inte under nuvarande påve.
Varför? Därför att han är bara den senaste av en myriad av avancerat hemlighållande påvar och tjänstemän, toppen av ett isberg av lojala undersåtar, som sedan 1922 försökt hålla Kyrkans värsta synder hemliga med hjälp av den jesuitiskt styrda Troskongregationen.
Så sent som 2001 utfärdar prefekt Ratzinger ett globalt edikt ”De delictis gravioribus” (ung. Om de värsta av synder) som efter att ha gått igenom alla kanoniska formaliteter, definitioner och aktörer fortsätter med brevets avgörande mening:
Cases of this kind are subject to the pontifical secret.
vars innebörd förklaras av denna paragraf:
In tribunals established by ordinaries or hierarchs, the functions of judge, promoter of justice, notary and legal representative can validly be performed for these cases only by priests. When the trial in the tribunal is finished in any fashion, all the acts of the case are to be transmitted ex officio as soon as possible to the Congregation for the Doctrine of the Faith.
Det vill säga, brottet, rättegången och straffet ska vara en hermetiskt tillsluten kyrklig affär. Här finns ingenting om avkragning och polisanmälan.
Vad fick Ratzinger att som påve skrota denna ”heliga” procedur och nu uppmana offren att samarbeta med de civila och polisiära myndigheterna? Endast publicitetsskadorna som åsamkats kyrkan från Boston Globe, New York Times och framåt fick honom att bita i det sura äpplet.
Omsorgen om de verkliga offren hade i åtta decennier lyst med sin frånvaro. Vad säger det om hierarkins andliga och moraliska status? Vi har endast demokratiernas lagfästa yttrandefrihet att tacka för påvedömets omvändelse under galgen. Kan detta möjligen bli början till en mer ödmjuk attityd mot alla andra kyrkor världen runt?
Iréne,
Kan det ha att göra med att döda påvar inte protesterar mot att ta på sig skulden…
Jag håller med Samuel om att det är en ordentlig genomgång du gör.
Egentligen är det samma sak som kommer igen hela tiden, ibland är livet okränkbart i RKK:s ledare ögon, ibland helt legitimt att kränka.
Det jag tycker mest illa om är tystnaden om hur situationen ser ut i RKK vad det gäller sexuella övergrepp på barn och ungdomar nu. En präst har tagits på bar gärning, men vad mer pågår i det tysta?
/Anneli
Sådana ord som mod, styrka,kurage,frimodighet lyser med sin frånvaro och JPII av alla påvar får bära hundhuvudet för detta.
Den här Benedikt verkar vara en feg stackare! Inte värd respekt!
Obeskrivligt att skylla på någon som är död!
Detta är bara för mycket!
Bra Iréne
Tack för en riktigt spännande och lärorik genomgång av Vatikanens smutstvätt, som tyvärr inte kommer att hängas ut för vädring under överskådlig tid.
Titeln ”I döda påvars sällskap” är verkligen talande och strukturen i artikeln är pedagogiskt föredömlig.
Tack
Michael H
Samuel
”Vi har endast demokratiernas lagfästa yttrandefrihet att tacka för påvedömets omvändelse under galgen. ”
Så tror jag också att det ligger till.
Nu är det SKÄRPNING som gäller. Det har Vatikanen SENT OMSIDER fattat och som bevis väntas inom kort ett nytt dokument med övergripande RIKTLINJER om kyrkans hantering av sexuellt utnyttjande av barn.
Bättre sent än aldrig.
”jag hoppas på “en radikal ekumenisk reformation”, dock inte under nuvarande påve. ”
Samma här.
// Irène