Läs National Catholic Reporter
”A hierarchy deeply damaged from within”
”Vad är orsakerna till att så mycket så fort gått snett inom katolska kyrkan. Biskopar frågar och ger samtidigt svaret
Relativism ! Sekularism ! Kulturell påverkan !
Tala om projektion på global nivå ! Ty biskoparna ser inte att de själva personifierar just relativism och sekularism. ”
Men de som sare de vare !
”Men det vore fel att tro att det är kyrkan som imploderar. Kyrkan är OK . Det som håller på att sprängas inifrån är klerikalismens kultur och hierarkin som har fjärmat sig så från det kristna budskapets främsta budskap att den knappt överhuvudtaget fungerar.”
”The sex abuse crisis, as we’ve said in this space before, is a crisis of the clerical culture, a crisis of authority and ecclesiology. The sex abuse crisis is the awful symptom of much deeper problems.
Projection is occurring on a global scale as the bishops grasp for ways to explain how so much has gone so wrong so quickly. Relativism! Secularism! Cultural influences! All those bad things out there, they reason, are influencing the people to revolt, to backslide, to not believe as they should, to disregard the hierarchy’s rulings and pronouncements. It is the bishops who fail to recognize that they, themselves, are the best living examples of the relativism and secularism they decry.”
”It would be a mistake, however, to think that what is imploding is the church. The church is, in many ways, just fine. What is imploding, rather, is a culture of clericalism, especially the hierarchical layer of that culture, which has become so disconnected in many of its expressions from the core mandates of Christian scripture that it seems to barely function at all.”
http://ncronline.org/news/vatican/hierarchy-deeply-damaged-within
// Irène
Att använda sin yttrandefrihet i det offentliga rummet är att ”ställa sig på barrikaderna” 2010. Det är inte Paris 1789. Vad skulle vi annars göra ? Riva Peterskyrkan? En jordbävning så är det slut med denna pråliga byggnad. Endast den sublima La Pietá skulle saknas i människors hjärtan.
Sysslar vi med att ”besinningslöst attackera katolicismen” på den här bloggen? Är det inte den kyrkliga hierarkin – från präst till påve – som har agerat besinningslöst? Mot barn och dissidenter. Om någon fortfarande tvivlar på sanningshalten i anklagelserna om de otänkbara brotten, deras decennier långa pågåenden och mörkläggningar sanktionerade från högsta ort, bör läsa den hittills bästa redogörelsen för den dunkla historiens utveckling från början tills nu. Den finns i New York Times sedan en vecka: http://www.nytimes.com/2010/07/02/world/europe/02pope.html?_r=1&th&emc=th
Här kommer ett par smakprov från den långa artikeln som visar på den sekellånga pedofilskandalen och nuvarande påvens agerande/brist på agerande i denna angelägna fråga (Dåvarande trosprefekten ägnade sig mest åt att bekämpa de fattigas hopp: befrielseteologin):
The office led by Cardinal Ratzinger, the Congregation for the Doctrine of the Faith, had actually been given authority over sexual abuse cases nearly 80 years earlier, in 1922, documents show and canon lawyers confirm. But for the two decades he was in charge of that office, the future pope never asserted that authority, failing to act even as the cases undermined the church’s credibility in the United States, Australia, Ireland and elsewhere.
….
Yet many at the meeting [en intern Vatikan-konferens mellan en stor mängd oroliga biskopar och Vatikanens högdjur] grew dismayed as, over four long days in early April 2000, they heard senior Vatican officials dismiss clergy sexual abuse as a problem confined to the English-speaking world, and emphasize the need to protect the rights of accused priests over ensuring the safety of children, according to interviews with 10 church officials who attended the meeting. … the meeting served as much to expose Cardinal Ratzinger’s inattention to the problem as it did to showcase his new attitude.
Ett citat tål att upprepas: ”the need to protect the rights of accused priests over ensuring the safety of children,”
Bara djupt ideologiskt korrumperade människor kan tro att Gud bryr sig mer om moraliskt förruttnade präster än om barn.
Samuel,
Artikeln från New York Times var informativ och visar på en verkligt viktig funktion den här bloggen fyller. Jag tvivlar starkt på att en kritisk granskning av RKK som denna artikel skulle uppmärksammas av t.ex. Katolskt Magasin eller Signum, nu får fler en chans att se den.
Artikeln förstärker intrycket av att Vatikanen nu gör allt för att framställa Benediktus som den som försökt göra något åt de sexuella övergreppen, faktiskt på Johannes Paulus bekostnad. Den senare får bära hundhuvudet för försöken att dölja och mörklägga vad som pågick.
NYT ger också en bra tidsaxel på hur länge övergreppen pågått och därmed också tigandet om dem. Om jag uppfattar artikeln rätt var det redan på 1920-talet som Vatikanen började formalisera hanteringen av sexuella övergrepp eller rättare sagt försöken att dölja vad som pågick. I och för sig kunde man räkna ut att det övergreppen pågått och varit kända under lång tid, men det här var ändå värre än vad jag trodde.
Jag ser det som att den öppna diskussionen är att ”ställa sig på barrikaderna 2010”, hittills är det just enskilda biskopars, präster och lekmäns mod att tala öppet och deras rättskänsla som gjort att de sexuella övergreppen dragits fram i ljuset. Men det hade varit svårt att genomföra utan det arbete media lagt ner.
Jag är övertygad om att det behövs ännu mer mod och medkänsla med de svaga från fler för att RKK ska komma ytterligare vidare i sin reningsprocess.
/Anneli
Tack Samuel
för tipset med artikeln i The New York Times som jag läst och som gav många reflexioner och inspiration till en ny blogg I döda påvars sällskap.
Skillnaden mellan att skriva blogginlägg och tidningsartiklar är att man OBEGRÄNSAT kan bre ut sig i bloggar utan att behöva räkna varje kommatecken och nån gång när man känner sig sprickfärdig ska man ju passa på.
// Irène