Med anledning av andra Vatikankonciliets 50-års jubileum.
I Människor och Tro syster Madeleine Fredell OP och Ritva Maria Jacobsson
”För femtio år sedan startade det som många ser som århundradets viktigaste möte inom katolska kyrkan, det Andra Vatikankonciliet. Förändringens vindar blåste och kyrkan blev med ens global och beredd att möta det moderna samhället.
Men vad finns kvar idag av de nya tankegångarna? Möt två svenska katoliker som själva upplevde förändringarna och nu ser framemot ett tredje koncilium.”
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=416
// Irène
Läs syster Madeleine Fredells föredrag om Vat 2
”Andra Vatikankonciliet som historisk rörelse”
”Guds folk på väg, med avspark i Andra Vatikankonciliet”
”Jag blev katolik i början av 70-talet och det var den liturgiska gemenskapen som inte stannade i kyrkorummet utan fortsatte ut på torget i politiska demonstrationer och aktiv handling som drog in mig i kyrkans mitt. Jag och många med mig inbjöds att stå bakom altaret, att läsa med i kanonbönen och även i konsekrationsorden. Vi firade mässa runt köksbordet eller under en tågstation i Paris, vi engagerades för den polska fackföreningsrörelsen och i den latinamerikanska befrielseteologin, vi skapade egna basgrupper, kort sagt, vi levde kyrkans revolution. Visserligen var vi en bit bort från Rom, från Vatikanen, från kyrkans centrala administration och maktcentrum. Men här fanns både präster, biskopar och ordensfolk med, så vi upplevde ändå att vi var i kyrkans mitt.
Tron var inte ett läropaket som vi böjde oss under i okritisk lydnad. Det var ett aktivt tolkande av bibeltexterna som utgjorde nyckeln för vår bön och vårt agerande. Vi skapade mening tillsammans. Och när jag gick i undervisning satte den ekumeniskt sinnade och jovialiska dominikanen den holländska katekesen i mina händer. Bibeln, kyrkofäderna, Thomas av Aquino, Henri de Lubac och Yves Congar blev inspirationskällor som höll traditionen levande mitt i revolutionens öga. Många av oss upplevde då att vi hade en aktiv del i läroämbetet, i tolkningsrätten och varken tolkningsföreträde eller ofelbarhet var då särskilt framträdande i debatten. Kyrkan var relationell, social, den var ett vi, och som sådan ofelbar när Anden fick leda gemenskapen. Dogmen om påvens ofelbarhet inskränkte sig till Pius XII:s ex cathedra uttalande om Marias Upptagning i Himlen 1950. Något mer ofelbarhetsuttalande skulle förmodligen aldrig ske, trodde vi. Påven var långt ifrån ofelbar i sig själv, i sin person. Idag har vi en känsla av att något blir ofelbart så fort påven sagt något, ett slags absolut ofelbarhet som tagit sig in bakvägen. Auktoriteten ex cathedra som i princip bara handlade om att sanktionera vad folk redan trodde, har blivit ett maktutövande som åsidosätter vanliga troendes samveten och självförståelse av sin tro.
Revolutionen, ja, det var vad det var. På alla plan. Vi tenderar ju att glömma, så låt mig berätta två händelser som tydligt visar på vad koncilievåren hade lett till under 70-talets första hälft av revolutionär sommar. I Frankrike hade flera präster och även biskopar uppmuntrat mig att läsa teologi för att blir präst. När jag skulle bli färdig med studierna så skulle säkert kyrkan ha öppnat ämbetet för kvinnorna … ”
http://www.dominikansystrarna.se/viewNavMenu.do?menuID=36
// Irène