Intervju med Troskongregationens prefekt Gerhard Ludwig Mülleri av NDR kulturredaktör Florian Breitmeier
I intervjun ger Müller sina synpunkter på bla SSPX , biskopssynoden i Rom med början 7 okt, Trons år, sexuella övergreppen inom kyrkan, sin tid som biskop i Regensburg, situationen med skilda och omgifta katoliker som vill gå till nattvard och försoningen mellan katolska och protestantiska kyrkorna inför det kommande 500 års minnet av reformationen.
http://www.ndr.de/ndrkultur/audio131135.html
// Irène
PS Det för mig mest uppseendeväckande var Müllers syn på de sexuella övergreppen inom katolska kyrkan. Müller vill inte se kyrkan som förövare, dvs vill inte se att övergreppen har med strukturella fel- och missförhållanden inom kyrkan att göra.
Synd att intervjuaren helt lät Müller undkomma frågor kring kyrkans MÖRKLÄGGNING av prästers sexuella övergrepp. Om något är klart som korvspad så är mörkläggningen av prästers sexuella övergrepp den mest tydliga och ödesdigra konsekvensen av kyrkans strukturproblem där biskoplig och prästerlig kårandas inomkyrkliga lojalitet värderats högre än lojaliteten mot och skyddandet av kyrkans egna barn, dessa Jesu minsta.
Skulle varit intressant att höra ” högste trosväktaren” förklara hur det kommer sig att kyrkan inte tagit Jesu ord mer ad notam när det gäller skyddandet av barn. Utan först tagit itu med problemet under galgen dvs sedan massmedia publicerat skandalvittnesmål av offren och därigenom TVINGAT kyrkan till åtgärder.
Även Müllers hållning till kyrklig enhet lät inte bra. Om enhet ska hinna uppnås före nästa istid visade Müller alltför mycket av skynda- långsamt – mentalitet i talet om oändliga ekumeniska processer hit och dit som först måste till.
Müller använde en påtagligt avfärdande stil för att undkomma de alltför fumliga frågorna som gällde kritik han fått under sin tid som biskop i Regensburg . En sådan stil bådar inte gott för att komma från en person i ledande ställning.
Det är välkänt att Müller avskyr allt vad Wir sind Kirche och reformgrupper heter. Redan någon månad innan Müller i juli utnämndes till prefekt för Troskongregationen kallade han sådana grupper för ”parasitära existenser.” Ur påvens synvinkel säkert ett meriterande uttalande inför den väntande utnämningen.
http://www.katolskvision.se/blog/?p=6682
Intervjuaren missade också helt att ställa frågor kring Müllers inställning till kvinnliga ämbetsbärare.
Illa om det var en överenskommelse från början.
Sammanfatttningsvis kom Müller undan alltför lättvindigt pga en alltför tillagsinställd och artig intervjuare.
Det är just omgivningens artighet som bla utgör förutsättning för katolsk hierarkis fortsatta hänsynslösa maktutövande.
Müller har som en av kyrkans högste ledare helt missat sin – och därmed LÄROÄMBETETS – LYSSNANDE funktion. Dvs att lägga örat mot marken.
Är inte utnämningen av Muller en symptom – Och som alla symptomen har det ett budskap. Budskapet är väl att hierarkien är trängd och rädd och samlar sina kärntrupper till försvar för den traditionella tolkningen av kyrkans vara.
Är det inte en del av den katolska identiteten att Kyrkan som sådan är helig förvaltare av Guds gåvor? Då kan inte strukturen vara fel. För dom finns det bar individuella syndare men strukturer är felfria. Alltså tvärtom jämförd vad gamla romare sade : Senatorer är goda men senaten är djävulen.
På sätt och vis jag tycker synd om gamla lärda herrar som styr Kyrkan. Trots deras enorm lärdom är dom blindade av sin sin lojalitet för traditionen.
Det som sker i Katolska kyrkan är en angelägenhet för hela kristenheten.Därför skulle även jag, som är utomstående, önska att hierarkin skulle våga mer öppenhet i motsats till slutenhet.
Men vem vet, det sägs ju att det är stolen som gör påven .Kanske gäller det även med påvens medhjälpare, när dom vaknar till och känner ansvarets tyngd i sina axlar.
Markku H
Vägrar se? Eller är det helt enkelt så att prefekten har en annan analys än du?