Som väntat har prefekten för Troskongregationen ärkebiskop Müller satt ned foten mot SSPX som B16 daltat med i flera år.
Slutsnackat – det är vad Müller tycker.
http://www.kath.net/detail.php?id=38356
Signum skriver ”Vatikanen: Inga nya förhandlingar med SSPX”
http://signum.se/vatikanen-inga-nya-forhandlingar-med-sspx/
”Katolskt inte detsamma som tutti frutti ” säger Troskongregationens nye prefekt
Redan innan Müller tillträdde sin nya post satte han också ned foten mot kvinnliga ämbetsbärare i katolska kyrkan.
Som en äkta auktoritär skolmagister med pekpinne i hand skrev han i somras en motartikel mot professor em i dogmatik Georg Kraus i jesuiternas tidskrift Stimmen der Zeit.
Troskongregationen kränker tidningsredaktion
// Irène
PS SSPX fick under Marcel Lefebvres ledning i godan ro bre ut sig under ca 18 års tid innan Marcel Lefbvre exkommunicerades då han vigde 4 handplockade präster till biskopar varav en var Williamson.
Om B 16 svär sig fri att han inte visste vad Williamson stod för så visste Lefebvre. Men det är inte så noga i Vatikanen att hålla efter högerextremister. Annat är det med befrielseteologer och sympatisörer för kvinnliga ämbetsbärare. Då är det snabba ryck som gäller för att hindra spridningseffekt.
Irène,
på ett sätt är det förvisso bra att SSPX får stanna ute i kylan. Men samtidigt är maktspråket ett problem.
Vi som står på den andra sidan i kyrkan vill inte bli behandlade så. Varför skall vi då jubla när SSPX blir det?
SSPX version av katolsk tro är mig helt främmande. Men jag antar att det gäller även motsatt väg.
Det går inte att kräva av katoliker att de skall tro uniformt. Är det då meningsfullt att kräva det?
Gert
Gert
”Det går inte att kräva av katoliker att de skall tro uniformt. Är det då meningsfullt att kräva det?”
Nej det är inte meningsfullt. Men med SSPX stöter vi på ett problem. Problemet med tolerans och toleransens gränser.
Det är jätteknepigt. Att tolerera de intoleranta. Att inkludera de som vill exkludera.
Att en demokrati tillåter partier vars partiprogram leder till demokratins avskaffande.
Har aldrig sett en lösning på detta dilemma.
Att hitta en modell med personalprelatur / personalordination för katoliker med kvinnliga präster och gifta präster, och en modell för SSPX osv ? Gärna för mig.
Men hur komma förbi att ingen får hindra den fortsatta ekumeniska utvecklingen och fortsatt interreligiös dilaog ? Det är det absolut viktigaste för mig. Det mest centrala i hela min tro.
Jag bryr mig egentligen inte om hur katoliker vill fira mässan och med vilka mässkläder och med hur långa processioner.
Men jag KRÄVER kvinnliga präster för mina skattepengar.
// Irène
Irène,
Så länge de intoleranta bildar getton och håller sig där är det i stort inget problem. Det blir det däremot om de kräver att få pressa sin intolerans på andra. Och det gör ju SSPX. Där är det nödvändigt att sätta stopp. Men annars kan de väl få vara i fred.
Ekumeniken utvecklas av dem som vill utveckla den. De övriga kommer att fortsätta med att klyva teologins hårstrån in i evigheten. Låt dem hållas. Det avgörande är att vi inte låter dem bestämma över vad vi själva gör och inte gör.
Kvinnliga katolska präster tror jag vi får genom att kvinnor prästvigs oavsett vad Rom tycker. Kvinnliga präster finns det ju annars gott om. Att de inte är katolska spelar för mig ingen roll. Att de är kristna räcker mer än väl.
Gert
Gert,
Ungefär samtidigt som du skrev din kommentar satt jag och försökte ta mig igenom en tysk artikel om gruppen Ökumene jetzt. Ett, om jag förstått texten rätt, initiativ mellan katoliker och protestanter där man försöker att ta fasta på det gemensamma snarare än det som skiljer.
http://oekumene-jetzt.de/index.php/aufruf-im-wortlaut
http://katolskareformvanner.blogspot.se/2012/10/varfor-sitta-och-sura-pa-var-sin-o.html
Du eller någon annan som är bättre än jag på tyska kanske kan få fram mer ur både artikeln om gruppen och deras program än vad jag lyckades med.
Jag tror som du att det bästa sättet att komma vidare är att helt sonika börja förändra och gräsrotsinitiativ av det här slaget är ett bra sätt att göra det på.
Anneli
Anneli,
det är ett upprop med anledning av att Andra Vatikankonciliet firar 50 år och reformationen 500 år. Undertecknarna är ledande lekmannaföreträdare för såväl den evangeliska som den katolska kyrkan i Tyskland.
Jag översätter två centrala delar i uppropet:
”Vi kommer att engagerat ta del i förberedelserna och genomförandet av evenemang, utställningar, publikationer och gudstjänster, till minnet av såväl Andra Vatikankonciliet som reformationen. Vi kommer att göra allt att för att inte, efter jubileerna, allt skall bli som förut.
Eftersom Gud i dopet skänkt oss gemenskap med Jesus Kristus är alla kristna förenade med varandra som syskon. De bildar som Guds folk och Kristi lekamen den enda kyrka vi bekänner i vårt Credo. Därför är det en plikt att också göra denna andliga enhet synlig.”
Undertecknarna beskriver därefter kortfattat Tysklands reformationshistoria. Reformationen blev snabbt politisk. Innevånarna kunde inte välja utan varje furste bestämde sina undersåtars religionstillhörighet. (Grundprincipen i Westfaliska freden 1648).
”Idag är kyrkosplittringen varken politiskt önskad eller motiverad. Är då teologiska skäl, institutionella sedvanor, kyrkliga och kulturella traditioner skäl nog för att fortsätta splittringen?
Vi tror inte det
Det är uppenbart att mycket mer förenar än skiljer katolska och evangeliska kristna.
Obestridligen finns det särskiljande uppfattningar om nattvarden, ämbetet och kyrkan.
Avgörande är emellertid att dessa skillnader inte rättfärdigar att splittringen upprätthålls.”
Jag tycker texten är mycket bra. Den borde vara sakligt möjlig att formulera även i Sverige. Vår splittrings historia är ju på intet sätt så smärtsamt blodig som den tyska.
Gert
Anneli, Gert
Ett utmärkt initiativ som tyvärr inte tagits emot odelat positivt.
http://www.katolskvision.se/blog/?p=7471
Kurt Koch tex en riktig gnällspik. Allt som inte han styr över och har järnkoll på jämrar han sig över och finner något att klaga på.
http://www.kath.net/detail.php?id=38019
Eller tyska biskopskonferensens största bromskloss mot reformer kardinal Meisner som surt kommenterade
”Att bedriva ekumenik kan bara den som tar motparten på allvar.”
” De som står bakom appellen för ekumenik ger intryck av som om det bara behövdes ett hjärtligt beslut för att skapa enhet i tron. ”
// Irène
PS Meisner så sur så han hör inte själv hur han avslöjar att det från katolskt håll mest rör sig om bristande god vilja.
Och mot bristande god vilja – vet vi alla – biter inga argument. De må vara hur teologiskt väl underbyggda som helst.
Gert,
Tack! Jag lägger in din översättning som är mycket bra i min blogg, självklart med länk och uppgift om att det är du som gjort den.
Jag tycker att idén är bra och att ditt förslag om att vi skulle kunna ta fasta på den här också är genomförbart.
Iréne,
Nej, inte heller Publik-Forum.de:s artikel som jag utgick ifrån var odelat positiv. Skribenten ser helt enkelt för många hinder på vägen. Det viktiga är att människor med olika tolkningar och behov av tron får plats. Sedan kan man förstås diskutera om det ska vara en kyrka, eller mer samarbete.
Anneli
Gert
”Kvinnliga präster finns det ju annars gott om. Att de inte är katolska spelar för mig ingen roll. Att de är kristna räcker mer än väl.”
För mig spelar det stor roll att det inte finns katolska kvinnliga präster i Sverige och att de kvinnliga katolska präster som finns ute i världen fortfarande anses som illegala är oerhört bekymmersamt om inte skandalöst mot bakgrund av allt daltande med illegala SSPX män.
Att Vatikanen så tydligt visar sina preferenser är viktigt att lyfta fram.
Att Vatikanen varit nära på att svälja illegala SSPX män med tvivelaktigt rykte och samtidigt vägrat att överhuvudtaget befatta sig med redan prästvigda kvinnor finner jag oacceptabelt.
// Irène
Irène,
att det inte finns kvinnliga katolska präster spelar stor roll för mig också. Det var inte så jag menade.
Vad jag ville säga var att jag inte gör någon skillnad. En kvinnlig präst i Svenska kyrkan är för mig lika mycket präst som en manlig präst i katolska kyrkan.
Jag vet att det finns avvikande meningar om detta på båda sidor, men det har jag bestämt mig för att bortse från.
Kristen enhet är i första hand en fråga om att vilja den.
Gert
Gert
”En kvinnlig präst i Svenska kyrkan är för mig lika mycket präst som en manlig präst i katolska kyrkan.”
Överens till 100 %.
Men det är det här med att känslomässigt känna sig hemmastadd och hemtam. Jag kan inte hjälpa att jag känner mig mer hemtam i en katolsk mässa än i en protestantisk. Och då måste jag ju hålla till godo med BARA manliga präster och manliga förkunnare av Evangeliet.
Men jag kan heller inte hjälpa att jag som kvinnlig lekman och kyrkobesökare också vill ha möjlighet att få lyssna till tolkningar av Evangeliet som görs genom ett kvinnligt tänkande och kvinnligt förhållningssätt till Jesus och hans samtid.
Om Gud skapade människan till sin avbild och denna avbild krävde att människan skapades till man och kvinna så ter det sig för mig totalt OBEGRIPLIGT att katolsk hierarki inte begriper att det måste till manliga OCH kvinnliga företrädare för att så HELT som det mänskligt sett är möjligt FÖRKUNNA vem Gud är och vill vara för oss människor, män och kvinnor.
Att det alltid blir stappligt att tala om Gud må så vara men kanske att det skulle bli lite mindre stappligt om kyrkans män tillät att även kvinnor lägger ut texten.
Att inte kvinnor kan / får bli präster inom ens egen kyrka är bedrövligt men att kvinnliga företrädare som tex teologiskt utbildade ordenssystrar inom PREDIKARORDEN inte ens tillåts PREDIKA under en mässa saknar jag ord för.
// Irène
PS ”Kristen enhet är i första hand en fråga om att vilja den.”
Absolut.
Därför så avslöjande när Kölnerkardinalen Meisner majestätiskt uttalar sig på ett sätt vars andemening blir
”precis som om enhet vore så enkelt som att bara vilja enhet.”
Irène,
om detta är vi överens.
Gert