Vänner,
i sin bok ”Moderna franska teologer” skriver Tomas Orylski bl a om Yves Congar. På sidan 134 citerar Orylski Congar som i sin tur citerar den danske fysikern Niels Bohr:
”Det motsatta av ett sant påstående är ett falskt påstående, men det motsatta av en djup sanning kan vara en annan djup sanning.”
Citatet, tycker jag, är en nyckel som kan öppna många till synes ohjälpligt låsta dörrar, både inom och mellan kyrkorna. Vad tycker ni?
Gert Gelotte
Sal efter Sal diktar Tranströmer men jag skulle vilja svara att Gud expanderar i en allt större sanning.
”En allt större sanning” är rätt så slående och mig veteligen är det ett idag levande uttryck.
Nils Bohr uttrycker en pilgrims ödmjukhet som väljer att följa det goda: Sanningen. Sanningen är en väg som leder till nya vidder av erfarenheter och försanthållande. Pilgrimen på sanningens väg måste bli mer ödmjuk. Han måste bli det eftersom Gud är Sanning … utan tid och utan ände.
Om pilgrimen – om kyrkan- om katoliken- om den kristne väljer lögnen finns det ingen lång underbart vacker och gåtfull väg att gå som är utan ände.
Lögnen har en ände. Sanningen kommer alltid ikapp är ett annat uttryck. Så är det… för Gud är Sanning.
Det är alltså med andra ord helt omöjligt för pilgrimen för kyrkan för katoliken och för den kristne som inte är katolik att välja lögnens väg och tro sig nå fram och hem till Gud … eftersom lögnens väg har en ände.
Om kyrkor skulle förstå detta skulle tro bli underbart. Man går då gemensamt på den smala vägen i vetskap om att Sanningens Gud kommer att veckla ut sina kronblad av ytterligare sanning såsom en lotusblomma eller såsom i en spegel.
Där har du de öppna dörrarnas väg.
Det andra alternativet är den breda vägen av asfalterade lögner, stora som små, som leder ner genom allt trängre passager. Trängre och trängre. Till dess att lögnen och dess medresenärer kilas fast.
Sanningen hinner alltid ikapp.
Bohr är fysiker och uttrycker en mystika uppfattning om sanningens verkliga natur. Jag är inte säker på att kyrkor förstår dessa ting. Enskilda vandrare inom och utom kyrkor gör det. Men vilken kyrka har hitills gjort det? Vilka förstår att friheten ligger i den obevekliga Sanningen? Och då menar jag inte dogmer, kyrkoläror eller teologier. Jag menar att leva i sanning och tala sanning. Förvalta sanning. I de vardagliga relationerna. Här och nu.
Jag ser möjligtvis några och det är Frälsningsarmen och det Gandhis och Fransiskus religiösa lära. Och i de första kristna. Liksom troligen många s.k. kättare och kättarrörelser inom den kristna historien. Och de idag som modigt bekämpar lögner inom nutida kyrkor.
Som fysiker har Bohr rätt och kan vara hängiven. I en tro på vetenskapliga resultat/ allt djupare sanning har Bohr en kort sträcka till en djup tro på Gud. Om han så vore kyrkohistoriker och säger det han säger och hänvisar till kyrkohistorien … ljuger han.
Gert och Agneta
”Det motsatta av ett sant påstående är ett falskt påstående, men det
motsatta av en djup sanning kan vara en annan djup sanning.”
Inte bara en ”En nyckel till kristen enhet” utan till enhet mellan alla religioner tror jag.
Ibland brukar man ju också säga att en sanning ofta börjar som osanning.
Som alltid då vi tar orden ”sant” / ”sanning ” i vår mun hamnar vi i språkliga begränsningar och tvetydigheter på gott och ont.
En djup sanning som Niels Bohr som fysiker kom i kontakt med var ju att som
observatör i tid och rum går det att endast tala om ”sannolikheter ”.
En gång i Grekland hängde ju vetenskap, religion och filosofi ihop för
att sedan splittras men kvantfysiken har ju visat likheter och paralleller med de paradoxer och motsägelser som funnits inom österländsk mystik, filosofi och religion redan tusentals år före vår tideräkning.
”nyckel som kan öppna många till synes ohjälpligt låsta dörrar” låter som en vacker metafor för den kunskap som varit känd för mystiker inom alla religioner sedan urminnes tider men som nu börjar bli rumsren också utanför mystikernas skara.
// Irène
Det är nästan osannolikt klokt, jag har läst citatet någon annanstans också. Att se Gud som ”en allt större sanning” som Tranströmer är också fantastiskt.
Det är sådana öppnande och expanderande sätt att närma sig Gud vi behöver för att alls komma i närheten av att förstå eller kanske snarare uppleva Gud. Då får också de olika religionerna sina rätta proportioner i helheten.
/Anneli
Jag är full av beundran inför det som finns att läsa här på Katolsk Vision, inte verkar ni ha semesterstängt heller.
Tomas Orylski kommer jag ihåg från den tid jag gick till kyrkan här i Växjö. Tror jag vågar påstå att jag hjälpte honom lite med svenska språket.
Han gav mig frimodighet att våga tala lite tyska som jag aldrig vågat tidigare.
Det måste varit tiden innan jag fick tinnitus.
Vänner,
om motsatsen till en djup sanning kan vara en annan djup sanning, så kan jag inte se vad som egentligen ligger i vägen för full gemenskap mellan katolska kyrkan och exempelvis svenska kyrkan – bortsett från kärlek till invanda föreställningar och makt.
Gert Gelotte
Gert
”invanda föreställningar och makt ”
Lägg därtill prestige och vi ser den trefaldiga drivkraften bakom de närmanden som nu sker mellan DELAR av katolska kyrkan och DELAR av svenska kyrkan. DELAR närmar sig DELAR och bildar nya konstellationer och allianser.
Motståndet mot kvinnliga präster och homosexuellas likaberättigande kläs i FALSKA termer av GEMENSKAP. Anglikanska kyrkans splittring bevis på detta.
Och ortodoxa patriarker gör vad som helst bara de slipper befatta sig med besvärliga frågor. Till och med diskutera närmande till Rom.
// Irène
Glöm inte att många har ett behov av tillhöra en avgränsad grupp, ett vi, till skillnad från alla andra som är ett dem och mer eller mindre skrämmande just för den sakens skull.
/Anneli
Sal efter Sal diktar Tranströmer men jag skulle vilja svara att Gud expanderar i en allt större sanning.
”En allt större sanning” är rätt så slående och mig veteligen är det ett idag levande uttryck.
Nils Bohr uttrycker en pilgrims ödmjukhet som väljer att följa det goda: Sanningen. Sanningen är en väg som leder till nya vidder av erfarenheter och försanthållande. Pilgrimen på sanningens väg måste bli mer ödmjuk. Han måste bli det eftersom Gud är Sanning … utan tid och utan ände.
Om pilgrimen – om kyrkan- om katoliken- om den kristne väljer lögnen finns det ingen lång underbart vacker och gåtfull väg att gå som är utan ände.
Lögnen har en ände. Sanningen kommer alltid ikapp är ett annat uttryck. Så är det… för Gud är Sanning.
Det är alltså med andra ord helt omöjligt för pilgrimen för kyrkan för katoliken och för den kristne som inte är katolik att välja lögnens väg och tro sig nå fram och hem till Gud … eftersom lögnens väg har en ände.
Om kyrkor skulle förstå detta skulle tro bli underbart. Man går då gemensamt på den smala vägen i vetskap om att Sanningens Gud kommer att veckla ut sina kronblad av ytterligare sanning såsom en lotusblomma eller såsom i en spegel.
Där har du de öppna dörrarnas väg.
Det andra alternativet är den breda vägen av asfalterade lögner, stora som små, som leder ner genom allt trängre passager. Trängre och trängre. Till dess att lögnen och dess medresenärer kilas fast.
Sanningen hinner alltid ikapp.
Bohr är fysiker och uttrycker en mystika uppfattning om sanningens verkliga natur. Jag är inte säker på att kyrkor förstår dessa ting. Enskilda vandrare inom och utom kyrkor gör det. Men vilken kyrka har hitills gjort det? Vilka förstår att friheten ligger i den obevekliga Sanningen? Och då menar jag inte dogmer, kyrkoläror eller teologier. Jag menar att leva i sanning och tala sanning. Förvalta sanning. I de vardagliga relationerna. Här och nu.
Jag ser möjligtvis några och det är Frälsningsarmen och det Gandhis och Fransiskus religiösa lära. Och i de första kristna. Liksom troligen många s.k. kättare och kättarrörelser inom den kristna historien. Och de idag som modigt bekämpar lögner inom nutida kyrkor.
Som fysiker har Bohr rätt och kan vara hängiven. I en tro på vetenskapliga resultat/ allt djupare sanning har Bohr en kort sträcka till en djup tro på Gud. Om han så vore kyrkohistoriker och säger det han säger och hänvisar till kyrkohistorien … ljuger han.
Gert och Agneta
”Det motsatta av ett sant påstående är ett falskt påstående, men det
motsatta av en djup sanning kan vara en annan djup sanning.”
Inte bara en ”En nyckel till kristen enhet” utan till enhet mellan alla religioner tror jag.
Ibland brukar man ju också säga att en sanning ofta börjar som osanning.
Som alltid då vi tar orden ”sant” / ”sanning ” i vår mun hamnar vi i språkliga begränsningar och tvetydigheter på gott och ont.
En djup sanning som Niels Bohr som fysiker kom i kontakt med var ju att som
observatör i tid och rum går det att endast tala om ”sannolikheter ”.
En gång i Grekland hängde ju vetenskap, religion och filosofi ihop för
att sedan splittras men kvantfysiken har ju visat likheter och paralleller med de paradoxer och motsägelser som funnits inom österländsk mystik, filosofi och religion redan tusentals år före vår tideräkning.
”nyckel som kan öppna många till synes ohjälpligt låsta dörrar” låter som en vacker metafor för den kunskap som varit känd för mystiker inom alla religioner sedan urminnes tider men som nu börjar bli rumsren också utanför mystikernas skara.
// Irène
Det är nästan osannolikt klokt, jag har läst citatet någon annanstans också. Att se Gud som ”en allt större sanning” som Tranströmer är också fantastiskt.
Det är sådana öppnande och expanderande sätt att närma sig Gud vi behöver för att alls komma i närheten av att förstå eller kanske snarare uppleva Gud. Då får också de olika religionerna sina rätta proportioner i helheten.
/Anneli
Jag är full av beundran inför det som finns att läsa här på Katolsk Vision, inte verkar ni ha semesterstängt heller.
Tomas Orylski kommer jag ihåg från den tid jag gick till kyrkan här i Växjö. Tror jag vågar påstå att jag hjälpte honom lite med svenska språket.
Han gav mig frimodighet att våga tala lite tyska som jag aldrig vågat tidigare.
Det måste varit tiden innan jag fick tinnitus.
Vänner,
om motsatsen till en djup sanning kan vara en annan djup sanning, så kan jag inte se vad som egentligen ligger i vägen för full gemenskap mellan katolska kyrkan och exempelvis svenska kyrkan – bortsett från kärlek till invanda föreställningar och makt.
Gert Gelotte
Gert
”invanda föreställningar och makt ”
Lägg därtill prestige och vi ser den trefaldiga drivkraften bakom de närmanden som nu sker mellan DELAR av katolska kyrkan och DELAR av svenska kyrkan. DELAR närmar sig DELAR och bildar nya konstellationer och allianser.
Motståndet mot kvinnliga präster och homosexuellas likaberättigande kläs i FALSKA termer av GEMENSKAP. Anglikanska kyrkans splittring bevis på detta.
Och ortodoxa patriarker gör vad som helst bara de slipper befatta sig med besvärliga frågor. Till och med diskutera närmande till Rom.
// Irène
Glöm inte att många har ett behov av tillhöra en avgränsad grupp, ett vi, till skillnad från alla andra som är ett dem och mer eller mindre skrämmande just för den sakens skull.
/Anneli