Ärkebiskop emeritus av Milano – kardinal Carlo Maria Martini har avlidit 85 år gammal.
”Cardinal Carlo Maria Martini’s death has marked a huge loss the life of the Catholic Church in the last 30 years. Having been Archbishop of Milan for 22 years, Carlo Maria Martini was often considered as a sort of antagonist of John Paul II, the Pope who had chosen him as leader of the largest diocese in Europe and one of the most important dioceses in the world, at the age of fifty two.”
Biography:
Cardinal Carlo Maria Martini was born in Turin on 15 February 1927. He entered the Company of Jesus in 1944 at the age of 17 and studied Philosophy at the Aloisianum, a Jesuit Institute in the northern Italian city of Gallarate, where he had been living for the past four years. He continued his Theology studies in Chieri (Turin, Italy), where he was ordained priest on 13 July 1952. He graduated with a degree in Theology in 1958 from the Pontifical Gregorian University and after some years teaching in Chieri, he returned to Rome, where he graduated with a degree in Sacred Scripture from the Pontifical Biblical Institute, awarded the grade summa cum laude. In 1978 he was appointed as Rector of the Pontifical Gregorian University. That same year, Paul VI invited him to preach the annual retreat in the Vatican and in 1979 John Paul II appointed him Archbishop of Milan, consecrating him in person on 6 January 1980. John Paul II also created him cardinal in the 1983 Consistory. In 1986 Martini founded the Schools of social and political sciences. The series of meetings on faith held in 1987, entitled “Cattedra dei non credenti” (Lecture Series for Non Believers) were also significant. In 1997 the late cardinal led the various events for the celebration of the 16th centenary of the death of Saint Ambrose. His Pastoral Letters and Speeches to the City of Milan were hugely resonant, beyond the territorial limits of this vast diocese. These texts often examined the world of politics and non believers. In 2002 he was awarded the Great Gold Medal of the City of Milan.
He took part in numerous Assemblies held by the Synod of Bishops and was President of the Council of Bishops’ Conferences of Europe from 1987 to 1993. In 2002 the Pope accepted his resignation which he presented upon reaching the age limit for cardinals. Martini then moved to the Holy Land where he continued his Biblical studies. In 2008 he returned to Italy to be treated for Parkinson’s. The disease gradually forced him to reduce his number of public appearances.
Benedict XVI held Cardinal Martini in very high regard, despite the fact that they sometimes differed in their positions. The Holy Father received him in the Vatican in 2011, before choosing Dionigi Tettamanzi’s successor as Archbishop of Milan. On the occasion of his visit to Milan last 2 June for the seventh World Meeting of Families, right in the midst of the Vatileaks scandal, Ratzinger met him in the city’s archbishopric for a private talk. Despite his precarious health conditions, Martini managed to talk to the Pope for about a minute, with the help of his assistants and an amplifier.
R I P
// Irène
PS 15 oktober 2008 skrev Gert Gelotte och jag en artikel ”Nattens sanningar” i Dagen om kardinal Martinis bok ”Jerusalemer Nachtgespräche”
”Det var på natten Nikodemus kom till Jesus för att ställa de frågor han inte vågade ställa på dagen. Natten är uppriktighetens tid. I skydd av mörkret och tystnaden, vågar vi säga som det är.”
”Våren 2008 utkom på Herders förlag i Tyskland en för katolska förhållanden smått sensationell bok ”Jerusalemer Nachtgespräche” skriven av den kände kardinalen Carlo Maria Martini och hans medförfattare, den 62 årige jesuiten Georg Sporschill som arbetar med gatubarn i Östeuropa.”
Läs artikeln på bloggen
http://www.katolskvision.se/blog/?p=157
21 oktober 2008 recenserar Gunnel Vallkvist kardinal Martinis bok i SvD
”Jerusalemer Nachtgespräche. Über das Risiko des Glaubens”
”Vi fick ingen påve Martini, vi fick inte den kyrka han drömde om. Men hans böcker går ut i miljoner och nu har han givit oss sitt kyrkliga testamente i en bok med den sällsamt suggestiva titeln ”Jerusalemer Nachtgespräche” (Nattliga samtal i Jerusalem), med undertiteln ”Über das Risiko des Glaubens” (Om trons risker).”
”Som medförfattare står Georg Sporchill, en tysk jesuit verksam bland gatubarn.”
”Beträffande kyrkans situation säger Martini att han har arbetat för en fattig och ödmjuk kyrka, en kyrka som skulle ge utrymme för människor att tänka vidare och inge de modlösa mod, en ung kyrka. Men – och här märker man en ton av besvikelse – ”dessa drömmar har jag inte mer. Nu, efter fyllda 75, har jag beslutat ägna mig åt att be för kyrkan”.”
”Om någon lämnar kyrkan eller ämbetet tar jag det inte så hårt; mycket mer bedrövar det mig när folk inte tänker utan bara låter sig fösas med. Jag vill ha tänkande människor, det är det viktigaste. Om de är troende eller inte spelar mindre roll /…/ Kyrkans, församlingens uppgift är att utgöra en ram som inspirerar och stöder, inte ett läroämbete som den kristne skall vara beroende av och ofta kan ta till förevändning för att gå sin väg. De ansvarig i kyrkan, även biskoparna, behöver en stark och självmedveten partner, som genom Bibeln har skaffat sig en personlig mening och ett pålitligt samvete.”
”Den svåraste krisen i katolska kyrkan sedan reformationen utlöstes av Paulus VI:s encyklika ”Humanae Vitae” sommaren 1968, med dess onyanserade och kategoriska förbud mot preventivmedel. Man kan hävda att denna encyklika aldrig blev ”mottagen” av kyrkans stora flertal och därför enligt klassisk teologisk uppfattning inte kan betraktas som kyrkolära.
Martini säger inte detta, men han konstaterar att encyklikan har gjort stor skada och kommit många att lämna kyrkan, som förlorat sin roll av samtalspartner och lärarinna. ”Det kyrkliga läroämbetet har nog under tidernas lopp talat för mycket om sjätte budet. Ibland är det bättre att tiga än att tala … – När kyrkan uttalar sig måste hon alltid kunna hänvisa till Bibeln. Och Bibeln är anmärkningsvärt fåordig när det gäller sexualitet.””
Gunnel Vallkvist avslutar med orden
”En röst talar till mig, en röst som kanske mer än någon annan är biblisk, Bibeln mediterad i vördnad och kärlek. En gränsöverskridande röst, ur kyrkans hjärta.”
http://www.svd.se/kultur/litteratur/en-rost-ur-kyrkans-hjarta_1916251.svd
Kardinal Carlo Maria Martini går i bräschen för homosexuellt partnerskap
Irène,
sorgligt men väntat. Martine var en anledning för många att förbli katoliker, tror jag. På hans nivå i kyrkan finns det inte särskilt många sådana anledningar. Må han vila i frid!
Gert
Nu vet Martini att Paulus, Augustinus, Birgitta och Pius X hade rätt.
Stina,
och hur vet du det? Det vore väldigt intressant och av värde för våra fortsatta samtal på KV:s blogg att få kännedom om så exklusiva källor.
Gert
Tack som frågar. Svaret är busenkelt, Gert. Jag är viss om att kyrkans lära är sann. Därför att Gud är dess upphov. Därför blev jag katolik. För att – liksom generationer före mig – ta emot kyrkans lära. Inte kräva att den ska förändras, utan ta emot den.
Stina,
att du är viss (övertygad om) är inte det samma som att du vet. Du kan inte skapa kunskap genom att dra slutsatser av din tro.
Gert
Du leker med orden, Gert. Vad tillför det?
Stina,
Språkanalys skapar klarhet. Vad vet vi? Vad tror vi? Varför och hur ser förbindelsen mellan att veta och att tro ut?
Inför ett påstående är språkanalys ett verktyg för att undersöka vad påståendet innehåller för slags information.
Gert