Vänner,
”It is clear now that the priesthood was widely considered from the inside to be a men’s club that protected its own — and did not hesitate to sacrifice the most vulnerable among those who stood outside the club.”
Det skriver Charlene Spretnak i National Catholic Reporter. I artikeln gör hon en djupgående analys av pedofilskandalens mörkläggningsdel och kommer klarsynt fram till följande:
”If the church is to emerge from the crisis and enter a new day, rather than being permanently degraded and diminished by it, a vital project of renewal is needed. It would involve all Catholics — laity, nuns and priests, including the hierarchy — in an energetic search for creative and vital means of replacing patterns of domination and control with more cooperative ways of interacting. A regenerated church would honor and ensconce the talents of both sexes throughout the levels of management as well as all areas of pastoral care.”
Läs hela artikeln här:
http://ncronline.org/news/accountability/compromised-hierarchy-needs-relational-wisdom-women
Gert Gelotte
Är katolicismen kristen?
Som katolik har de senaste årens katastrofala händelseutveckling tvingat mig att ta itu med ett antal kristet existentiella frågor. Här är tre: Är Romersk-katolska kyrkan verkligen en genuint kristen inrättning? Om så, är påven verkligen Kyrkans rättmätiga överhuvud? Och är Kristi kropp verkligen identisk med katolska Kyrkan?
Enligt Paulus är Kristi kropp en andlig verklighet. Jesus säger att himmelriket är inom oss. Att det är osynligt och manifesteras när vi handlar i enlighet med Kristi lag, kärlekens och sanningens lag. Eller när vi samlas med Kristus i centrum. Men när föddes denna andliga verklighet som vi kallar församlingen eller Kyrkan? När Jesus föddes? Nej, ”en kropp beredde du åt mig” skriver psalmisten, dvs en fysisk kropp.
Föddes Kyrkan när Jesus proklamerade för Petrus och de andra apostlarna att ”på denna klippa ska jag bygga min församling”? Nej, Jesus talar i futurum om något som han skall åstadkomma när tiden är inne. Först på Pingstdagen var tiden mogen då ett stort antal av Jesu lärjungar var samlade i Övre salen och alla blev fyllda av Den Helige Andes glädje, kraft och insikt om sin nya identitet, sin identifikation med Kristus. Först nu blev den andliga verkligheten Kristi kropp på jorden ett faktum. Kyrkan var nu född i form av pånyttfödda människor.
Att detta hände i Jerusalem saknar inte betydelse, men Anden fortsatte att föda människor på nytt överallt i den antika världen och så inlemma dem i den andliga kyrka som ännu idag växer och frodas varhelst människor öppnar sina hjärtan för den korsfäste Kristus och fylls av trons ande. Geografin saknar all relevans och biskopen i det gamla Rom kan därför inte hävda någon särställning. Där Anden är där är Kyrkan.
Och eftersom Kyrkan är Kristi kropp kan det bara vara Kristus själv som är alla troendes överhuvud. Och det är honom, den fullkomlige gudomen, vi böjer våra huvuden för i vördnad och inte någon skröplig människa som låter kalla sig den Helige Fadern och sätter sig ovanpå Petrus grav i Peterskyrkan under barock garnityr för maximal teatralisk effekt i den överdådiga kyrkan, markerande ett mäktigt rike av denna världen.
Den apostoliska successionen finns förvisso, men bara som formalitet; successionen har brutits ett otal gånger när påvar gått i ok med denna världens furstar, levt i synd, startat krig och mördat kättare. Successionen har därmed förlorat sin apostoliska legitimitet. I Andens värld gäller inga tomma formaliteter, ingen automatik, inget titulerande som påtrycks påven som vore det lika verkligt som hans guldskimrande tiara. Ämbeten finns i Andens värld, men inget som kallas påve, papa eller helig fader. Denna titel är uttryckligen förbjuden av Jesus själv. Det finns bara en fullkomligt helig Fader.
Och genom åren har påvarna, för att höja sin prestige, antagit den ena titeln efter den andra. Bland annat den gammalromerska översteprästtiteln Pontifex Maximus. Detta tilltag är en blasfemi. Hebréerbrevet gör klart att endast Messias själv äger rätten till denna heliga titel sedan han framburit sig själv som ett fullkomligt offer en gång för alla inför Gud den Högste. Ett offer som renar från all världens synd. Inget nytt offer krävs och därför inte heller någon ny överstepräst (ännu mindre en särskild prästklass).
Möjligen kan man förlåta påven denna överloppsgärning, men att kalla sig Vicarius Christi, Kristi ställföreträdare, och därmed sätta sig själv i centrum för vårt kristna universum, det är mer än vad Kristi bröder och systrar bör tåla. Genom delegering har detta påvliga anspråk spridit sig till alla biskopar och präster som tror sig vara iklädda Kristus när de betjänar oss vanliga lekmän med eukaristin. De borde lyssna på aposteln Petrus när han kallar oss alla ett konungsligt prästerskap. Kyrkan skall inte vara något klassamhälle. Vi är alla iklädda Kristus konungen och kan betjäna varandra.
Så, nej, den katolska kyrkan är inte identisk med Kristi kropp, Herren finns överallt där Anden fött människor på nytt till en levande tro på den korsfäste och uppståndne gudasonen. Inte heller är påven kyrkans överhuvud, han är endast en av många biskopar utan någon annan särställning än den traditionen av misstag givit honom utan någon biblisk grund. Roms rötter är helt och hållet hedniska. Petrus är död och begraven och successionen har trasats sönder som det mänskliga påhitt det är.
Till sist, är kyrkan kristen? Det finns rester av genuin kristendom och många äkta kristna i kyrkan, men på grund av påvens centrala ställning – han personifierar kyrkan – är denna en hednisk fortsättning på den gammalromerska religionen där kejsaren som överstepräst och gudason var i centrum för en personkult med totalitär makt över sina undersåtar. Katolska kyrkan som helhet är alltså romersk hedendom, en religiös maktapparat utan moralisk eller andlig auktoritet; ett rike av denna världen, vilket Jesus uttryckligen dömde ut. Ur denna religösa perversion har alla andra följt under seklernas gång; maktmissbruk, sexuella övergrepp, förföljelse, tortyr och mord av dissidenter, rivaler och kättare. Krig.
Men en sak går inte att ta ifrån katolicismen. Innan den tog det ödesdigra valet att gå i allians med kejsar Konstantin år 325 var urkyrkan det Guds instrument som frambringade Nya Testamentet under Andens ledning och med apostolisk auktoritet. För detta måste vi alla troende vara tacksamma. Kanske kan den förlorade kyrkan ångra sin otrohet, rensa ut all orenhet och börja om på nytt mitt i den katastrofala kris den nu genomgår. Kristen enhet och universalism står för dörren.
Samuel, tack!
Jag ställer mig samma frågor som du och jag överväger starkt dessa dagar att lämna katolska kyrkan eftersom jag känner mig besmittad av någon form av krypande ondska. Som vore kyrkan fylld av präster som sålt sina själar i lönndom till Djävulen. Ja, jag har inget att förlora att vara rakt på sak, käre Samuel.
Jag tar fasta på när du säger att kyrkan inte skall vara ett klassamhälle.
Låt oss ta Sverige som exempel först och främst.
Det är av stor vikt vilka människor som biskopen väljer som sina närmaste medarbetare. Om kyrkan väljer idag att saluföra sig medialt som en kyrka som ska ta itu med problem som mörkläggning etc så måste vi vanliga katoliker få insyn. Helst innan media får insyn. Om vi är Kristi kropp är vi alla samma delar på denna samma kropp. Det bör därför helt solklart innebära att det som sker av vikt i kyrkan måste vi få ta del av. Precis som församlingen demokratiskt väljer sina kandidater till församlingsrådet etc borde vi i församlingen få ta del av vilka biskopen har som kandidater till en ny post. Och vi bör få ta del av hur katolsk press fungerar. Om det vill sig illa kan kyrkan styras av en till tre personer och där en biskop bara är ett redskap för en till tre personers egna tolkning vad kyrka är. Det är förödande för den gemensamma kroppens glädje. Det förtar all glädje att själv få ge något till en kyrka som eventuellt då är en en tilltremannateater till kyrka.
Få vågar se att det kan vara så illa. Makten hos fåtalet kan vara charmerande lömsk och lik den livsfarliga charmoffensiv som föregick andra världskriget. Det gäller att hålla sig vaken, säger Herren.
Samuel du har så rätt i det du skriver men vad hjälper det att vi alla som här skriver utifrån våra hjärtan och vår längtan efter sann kristendom ändå alltid ligger i händerna på en eller möjligen två personer som har makt att censurera, exkludera och ignorera viktiga händelser, intressanta diskussioner, böcker eller artiklar.
Vilka är de män som biskopen nu väljer för att ”förnya” kyrkan och göra den mer öppen?
Kommer de i sin tur ha makt att öppna upp för insyn och samtal?
Är de modiga, klartänkta, icke böjliga, icke karriärssugna?
Detta är alpha och Omega om vi ska förändra vår kyrka från att ha varit och är ett fåtal individers styrda stenhårt och neurotiskt kontrollerade kyrka … till att bli VI ÄR KYRKA och VI ÄR ALLA DELAR AV SAMMA KROPP.
med vänliga hälsningar till dig Samuel och ett stort tack för läsning om tidig morgon som gör gott i hjärtat. Det gör i alla fall mig glad var gång jag läser en öppen och varm text här skrivet i eget namn. Först då är vi ju syskon som vandrar på samma gudomliga äng och gestalar det gemensamma himmelriket inom. Ett INOM som STRÅLAR.
Agneta Sofiadotter
Samuel och Agneta,
Det är kloka kommentarer ni gör och jag har inget att tillägga förutom när det gäller att skriva i eget namn. Den som gör det vårdar sig mer om innehåll och språk, än majoriteten av de som skriver under signatur. Det blir helt enkelt högre kvalitet på diskussionen om de som deltar står för det de skrivit.
Jag vill i stället knyta till artikeln, Charlene Spretnak tillför något nytt till kunskapen om den kultur som gjort övergreppen möjliga. RKK som en herrklubb där man månar mer om ”medlemmarnas” karriärer än barnens väl.
Enligt henne har också biskopar och präster runt om i världen oberoende av varandra agerat på samma sätt när de fått kunskap att kollegor förgripit sig på barn eller ungdomar. De har försökt tysta offren och deras föräldrar och flytta prästen i fråga till en annan församling. Så genomsyrad har alltså kyrkan varit av herrklubbsmentaliteten.
Egentligen borde det vara självklart att bristen på kvinnor i ledande ställning är en av orsakerna till att det här empatilösa klimatet uppstått, men Spretnak bidrar med en fördjupning även där.
/Anneli
Samuel,
jag vill gärna ta ställning till dina tre inledan frågor som var:
1. Är Romersk-katolska kyrkan verkligen en genuint kristen inrättning?
2. Om så, är påven verkligen Kyrkans rättmätiga överhuvud?
3. Och är Kristi kropp verkligen identisk med katolska Kyrkan?
Jag svarar så kort som möjligt.
1. Ja, absolut. Kyrkan är inte identiskt med dess misstag och missbruk. Om så vore fallet skulle det inte finnas några genuint kristna inrättningar över huvud taget.
2. Ja i enlighet med kristi uppdrag till Petrus: ”Var en herde för mina får”. Men jag instämmer i att en herde inte får uppträda som en kejsare.
3. Ja. Kristi mystiska kropp är alla döpta och katolska kyrkan är alla döpta. Någon annan definition av kyrkan finns inte. En annan sak är alla de tvister om vem som har rätt, vem som förfogar över Gud och så vidare som härjar i kyrkan.
Katolska kyrkan genomgår en mycket allvarlig och, skulle jag tro, omvälvande kris. Men låt oss komma ihåg att det inte är den första och förmodligen inte heller den sista.
Jesus anförtrodde oss åt en man (Petrus) som tre gånger svikit honom. Han kunde ha valt ”den lärjunge han älskade”, men gjorde det inte. Han valde Petrus – for better and worse.
Vågade Jesus kan vi också våga. Det finns all anledning att vara kritisk och arbeta för omfattande och genomgripande reformer, men inga skäl att förtvivla. Jesus sa: ”jag är med er alla dagar intill tidens ände”.
Gert Gelotte
Gert,
Samuel Johanssons kommentar är ganska lång och kan uppenbarligen tolkas olika. Jag uppfattade den som ett ifrågasättande av om RKK är vad den ger sig ut för utifrån de senaste åren skandaler. Likaså att han kritiserar tendensen att i praktiken sätta påven snarare än Kristus i centrum och anse sig ha monopol på den rätta tron.
Men en sak du påpekar, i alla fall nästan, var något jag missade nämligen att Katolska kyrkan inte är identisk med sina ledare. Katolska kyrkan i sig är naturligtvis genuint kristen och Kristi kropp. Dess ledare kan däremot ge upphov till tvivel och misströstan hos den enskilde katoliken.
Men just det faktum att Katolska kyrkan är mer än katolikerna och dess herdar är också det som gör att vi med hoppet i behåll kan stanna kvar som jag ser det.
/Anneli
Tack för seriöst gensvar!
Här finns många öppningar till debatt, men jag begränsar mig till en av de utmaningar jag ser i Gerts inlägg.
Jag är katolik, i formell mening, men framförallt i egentlig mening, dvs jag är kristen universalist som erkänner alla Jesustroende som sanna kristna, tillhörande den enda kyrkan: Kristi kropp. Därför är jag kritisk mot den Katolska kyrkan när den gör anspråk på att ha exklusiva frälsningsrättigheter enligt den gamla devisen ”extra Ecclesiam nulla salus”, utanför Kyrkan ingen frälsning, vilket påven nogsamt påpekat för den samlade kristenheten som han i samma andetag nullifierar och därmed omöjliggör all verklig ekumenik med. Om kristenheten ska kunna bli en synlig enhet, en enad Kristi kropp, måste Katolska kyrkan genomgå en radikal reformation som den Taizé-kommuniteten står för och ge sitt erkännande till alla som vill tro på Kristus genom att öppna eukaristin fri för alla som söker sig till den. Broder Roger har visat vägen.
Påvedömet har ingen rätt att göra exklusiva anspråk när det sedan 1700 år blivit ”ett rike av denna världen” och därmed förlorat sin moraliska och andliga auktoritet vilket kyrkohistoriens alla perversioner demonstrerar och pedofilprästerna innerst inne anat. Den apostoliska successionen gavs inte till biskopen av Rom. Petrusämbetet är ett andligt ämbete och innehas av alla sanna herdar som avlagt den goda bekännelsen; den som gjorde Simon till Petrus.
Samuel,
vi använder lite olika terminologi. Men eftersom jag anser att kyrkan består av alla döpta så är vi nog inte så oense i sak – så långt.
Citatet ”utanför kyrkan ingen frälsning” är omstritt och behöver djupsinniga förklaringar för att inte få bisarra konsekvenser. Om man sätter likhetstecken mellan kyrkan och Kristi mystiska kropp och mellan Kristi mystska kropp och Gud, så skulle man kunna säga att uttalandet fungerar. Utanför Gud ingen frälsning. Men så var nog inte meningen, utan meningen var nog att göra anspråk på Gud och då blir det väldigt fel. Ingen förfogar över Gud.
Jag vet inte vad du menar med ett ”andligt” ämbete. Varje mänskligt ämbete har både andliga och materiella inslag, så även påvens. Men att detta inte skall utövas kejserligt och maktfullkomligt är vi överens om.
Huruvida Jesu uppdrag till Petus går i arv till Petri efterträdare kan man diskutera i all oändlighet. Men vi vet att man i fornkyrkan betraktade biskopen i Rom som ”den främste”.
Formuleringar som ”alla sanna herdar som avlagt den goda bekännelsen” gör mig betänksam. Den innehåller en mängd värderingar som är svåra att finna saklig grund för.
Att kommunionen skall vara öppen för alla som vill ta emot den är vi helt eniga om.
Gert Gelotte
Jag undrar om det inte kan vara så att 1:a Vatikankonciliets beslut eroderar RKK:s trovärdighet och bidrar till dagens ”kriser” där hon så uppenbart inte är i fas med tiden och knappast med sig själv heller om man ser till möjligheten att befrämja eller förneka en andlig närvaro.
Vad ville sådana andliga personligheter som Franciscus som restaurerade det lilla kapellet eller Charles i den helgade öknen.
Jesus Caritas är svårt att tänka sig sida vid sida med präster som förnekar förintelsen.
Gert.
Ett hjärtligt tack för din tydliga deklaration i frågan om Kyrkans exklusiva frälsningsanspråk: ”Utanför Gud ingen frälsning. Men så var nog inte meningen, utan meningen var nog att göra anspråk på Gud och då blir det väldigt fel. Ingen förfogar över Gud.” Dessa tre meningar samt orden om den för alla öppna kommunionen lägger grunden för ett fruktbart samtal. Därmed har vi tagit ett stort kliv bort från vad man menar med ”en god katolik”, dvs en lojal undersåte som böjer huvudet under sitt ”överhuvud” i Rom, ett huvud fullklottrat med högmodiga, orättmätiga, maktfullkomliga titlar som Den helige fadern; Överstepräst; Kristi ställföreträdare; Den ofelbare läromästaren, etc. När biskop av Rom borde räcka.
Nej, en sann katolik böjer knän och huvud i tillbedjan endast inför Gud den treenige som givit oss fysisk existens och evigt liv i hans gemenskap; en universell gemenskap med alla som likt Petrus bekänner sig till Kristus, den levande Gudens barn. Bara så – i en radikal ekumenisk reformation – kan Kristi hela kropp på jorden bli synlig. Som sagt, Taizé och andra radikala ekumener tillhör avantgardet. Hur långt har Kyrkornas Världsråd lyckats baxa sin sak på sistone?
Det kristet existentiella valet står mellan att vara en god och lydig katolik mot att vara en sann kristen universalist lojal endast mot sanningens ord och Sanningen personifierad. Alltså en katolsk kristen i ordets ursprungliga mening. Jag kan omöjligen jämställa den upphöjda men trasiga traditionen med vår urkund och dömer alltså ut religiösa innovationer utan bibelbas (såsom titelsjukan och klassindelningen) liksom romarreligös avlatsmagi och andra hedniska importer som kyrkan anammat genom åren. Som om hjärt- och tanklösa formaliteter skulle kunna ha någon effekt på gudsförhållandet! Det är gammalromersk religion.
Man får dock göra undantag för de fall då ny- och gammalmodigheterna harmonierar med den grund apostlarna lade fast i NT. Guds ord är dynamiskt och öppet för nytolkning i nya historiska situationer, till exempel sådana vetenskapen försätter oss i. Det är i ljuset av den dynamiken frågor om kvinnliga präster, aborter, celibat och samkönade partnerskap ska ses. Här är inte man eller kvinna, här är vi könlöst identifierade med den himmelske Kristus. Försonade personer. Försoningen, återföreningen med vår gudomliga livgivare överskuggar alla andra frågor. Låt inte de mindre skilja oss åt! Gud har i Kristus visat oss en villkorlös kärlek. Allt som grundas på den insikten är i harmoni med Herrens intentioner.
Samuel
Dina ord vilar jag i.
Åter i tacksamhet.
Gud tar åter form.
Agneta
Samuel,
Jag tror att det kan bli väldigt fel om man inte har en slags överbyggnad till tron, du behöver bara titta på de sekter som finns både i Sverige och utomlands för att se hur galet det kan bli.
Men givetvis så behövs en dynamik och utveckling, utan det hade vi överhuvudtaget inte haft någon Romersk katolsk kyrka idag. Kyrkan hade aldrig kommit till utan personer som sett en framtida potential i det man hade. I stor grad byggde man vidare på det som redan fanns omkring en, främst den judiska och hellenistiska traditionen, men lade till och omtolkade.
Att göra anspråk på att äga Gud håller jag förstås med om är en orimlighet! Det är vi som tillhör Gud inte tvärtom.
/Anneli
Samuel,
”Radikal ekumenisk reformation” – läckert uttryck.
För den som vill fundera specifikt på romersk-katolska kyrkans organisation kommer här en länk till Association for the Rights of Catholics in the Church och deras förslag till konstitution:
http://arcc-catholic-rights.org/constitution.htm
Berit Bylund i Umeå
agneta sofiadotter.
Syster, ditt svar gör mig svarslös. ”Gud tar åter form”. En sådan sentens har aldrig riktats till mig. Inte ens ungdomens trosrika förälskelser genererade ett poem med en liknande mening. Inte heller har en lång vandring i solen, en promenad genom hela Göteborg eller argentinsk fotbollskonst till accompagnement av spansk flamenco lyckats tysta din poetiska röst. Gud tar åter form. Vi genomlever en troskris som öppnar för nya logier, nya teologier, nya antropologier, lika friska som själva källan som väller fram från djupen. De rikaste av alla djup. Du dricker från den. Så tar Gud åter form i människors hjärnor och hjärtan.
Samuel.
Samuel,
Vi är många katoliker som är besvikna på RKK:s ledare och jag uppfattar det som att du hör till dem som tagit allra mest illa vid sig.
Egentligen borde väl biskop Anders och givetvis alla andra biskopars prio 1 vara att återvinna katolikernas förtroende, snarare än att värva nya medlemmar?
Jag kan inte påminna mig att jag såg något om återvinnandet av förtroendet i de egna leden i omorganisationen, men kanske jag missade det.
/Anneli
Anneli.
Biskop Anders har redan mitt förtroende som den mest fromma katolik jag träffat på; han gjorde nästan lika djupt intryck på mig som broder Roger i Taizé gjorde. Dessa två biskopar/apostlar samt broder Wilfrid (Stinissen) räknar jag som mina herdar trots att broder Roger är himlafaren – han gjorde ett outplånligt intryck på mig med sin blotta närvaro och sin hjärtevarma uppfyllelse av Jesu ord ”den som kommer till mig ska jag sannerligen inte kasta ut”. Alla syndare känner sig välkomna till Taizé, no questions asked. Förr eller senare under gudstjänsten väller lovsången fram oemotståndligt och förvandlar stenhjärtat till varmt pulserande kött och blod.
Ratzinger, som borde vara min icke ifrågasatta överherde, bedriver gammalromersk, påvefundamentalistisk religionspolitik som envåldig härskare över sitt imperium. Som jesuitisk prefekt för inkvisitionen (troskongregationen) spelade han en huvudroll i den decennier långa mörkläggningen av pedofilikriminaliteten inom Kyrkan. Som påve tvingades han ut i offentligheten och var då så illa piskad att byta fot och politik eftersom medierna avslöjat Kyrkan med byxorna nere. Nu ska brotten ut i ljuset, pedofilerna avkragas och polisanmälas. Och offren erbjudas skadestånd. Något han försökte undvika in i det sista som prefekt. Det är en omvändelse under galgen. Sådant kan inte räknas honom till godo.
Eftersom jag som mycket liten utsattes för ett liknande våldsbrott av en religiös fundamentalist, resulterande i psykotisk panikångest som bara starka mediciner kan hållla i schack, känner min heliga vrede (vrede inte hat) inga gränser mot fundamentalister av påvens kaliber som tror sig ha gudomlig rätt att utöva religiös makt mot värnlösa offer, alltifrån spädbarn till kvinnor i allmänhet, skilda medlemmar i synnerhet, till hela kollektiv, som när den icke-katolska kristenheten förbjuds att delta i kommunionen med urkyrkan. ”Du måste böja dig för påven och bli hans undersåte först!” Nej påven måste stiga ner från tronen och ge sitt erkännande till alla medlemmar av Kristi universella kropp. Innan dess är kristen universalist ett mer adekvat namn än katolik. Det är ju ordet katoliks egentliga innebörd.
Jag inser att Kyrkan måste ha en struktur, men den ska stämma med det nytestamentliga idealet, inte det kejserliga Roms hedendom eller diasporans hellenistiska judendom. ”Det monarkiska biskopsämbetet” måste vika för ”det konungsliga prästerskap” vi alla är medlemmar av. Det vill säga demokrati med ett modernt namn.