Makt är ett begrepp som förekommit i diskussionen om de sexuella övergrepp som katolska präster gjort sig skyldiga till. Strävan efter makt över en annan individ anges som en möjlig förklaring, inte minst till det övervåld som många offer vittnar om. Jag måste erkänna att jag inte ägnat just den aspekten så stor uppmärksamhet som jag borde ha gjort tidigare.
Tvångscelibatet som debatteras flitigt innebär att prästen inte ges möjlighet att bilda familj. Däremot talar man inte lika mycket om att ordenspräster, jag är lite osäker på hur det är med ”vanliga” stiftspräster, inte får ha egna pengar eller ägodelar. Stanna upp lite här och tänk efter vad det innebär för en vuxen person att alltid behöva be om pengar och sedan redovisa vad de använts till. Kyrkan är oftast dessutom både familj, arbetsgivare och hyresvärd för prästen. För att inte förlora något av detta förväntas prästen inte ha några egna åsikter utan föra fram kyrkans. Om prästens samvete säger ifrån och han följer det blir följden uppläxning och kanske förbud att undervisa och skriva. För övrigt gäller detta förstås även systrarna och är brinnande aktuellt i och med att LCWR satts under förmyndarskap av Vatikanen.
Frågan är hur den här maktlösheten och ofriheten påverkar människor? Jag är ingen psykolog, men förnuftet säger att risken är stor att man tar ut sin egen besvikelse och frustration på dem nedanför en i hierarkin. I Sverige finns många som har erfarenhet av att kyrkoherden kört över beslut som tagits församlingsråd och arbetsgrupper. Signum och Katolskt Magasin och stiftet själva beställer artiklar och översättningar som sedan refuseras eller redigeras okänsligt. Här, signaturen Eric, talar vi om härskartekniker!
Internationellt sett finns naturligtvis fler och värre exempel, vi har läst om dem bl.a. på NCR och Huffington Post, Margaret Farley och Elizabeth Johnson, Roy Buergois m.fl. Givetvis råkar också lekfolket utomlands illa ut, även om det inte ger samma rubriker som när Vatikanen försöker tysta präster, systrar och teologer.
Men värst drabbas de barn och ungdomar som möter en präst som är så störd, av olika skäl, att han förgriper sig på dem. Att de sedan möts av förnekelse och motanklagelser från kyrkans ledning och en del ”vanliga katoliker” är givetvis ytterligare ett övergrepp. Jag misstänker att bristen på kontroll över det egna livet kan vara en drivkraft för de präster som begår dessa brott. Det finns i alla fall någon de har kontroll över, offret.
För övrigt undrar jag om inte de kardinaler som frossar i sidensläp och spetsar tar igen bristen på privata kläder genom vackra och väldigt dyra ämbetsdräkter?
Vad tycker ni, ligger det något i mina teorier?
Anneli
Ibland blir man bönhörd genast. På NCR skriver en psykolog, Kathy Galleher, att hon ser ett samband mellan angreppet på de amerikanska systrarna och de sexuella övergreppen i Katolska kyrkan. Hon har arbetat en hel del med män som förgripit sig på barn och det är bland dessa vanligt att man förnekar sin skuld och försöker distrahera omgivningen genom att skylla på andra.
Galleher anser att Katolska kyrkan som institution gör samma sak och ser smärtan över vad som hänt som en orsak:
”It seems the moment to say clearly to the Vatican and to the bishops, ”This fight with LCWR is a distraction. The women are not to blame. The church is not the victim. There is still a great deal of pain to address. Let’s get back to work.” Let us hope that with our prayers and support they will be able to look more deeply. Let us hope they can return to and complete the work that is still theirs to do, and in that way bring about healing and transformation for themselves and for our entire church.”
http://ncronline.org/news/vatican/bishops-lashing-out-sisters-distraction
Anneli
Hej Anneli
Du sticker fram hakan och det hedrar dig.
Självklart år det så att präster, lärare, psykologer m.fl. frestas att leka Gud oberoende av trostillhörighet.
Min egen ( ”katolska”) familj är personligt drabbad av denna maktfullkomlighet där övergrepp i princip kräver DNA-bevis för att föras till torgs. Jag bara önskar att syskon och kusiner orkar att sjunga ut men det gör ont ända in i märgen förstås.
Summa summarum: Det blir bara för mycket för den enskilde prästen att bära förtroendet utan denne tvingas tvångsmässigt beordra X antal Ave Maria och Fader Vår under mattan i Den helige andes tvångströja.
Din reflektion är värd att begrunda i den katolska familjen ……
Min egen familj har vänt den ryggen ….
Vaya Con Dios
Michael M H
Hej Michael,
Tack för dina uppskattande ord och för att du berättar om dina erfarenheter!
Inget av det jag beskriver är okänt. Om något är nytt så är det att jag konkret lyfter fram lite mer av hur människor behandlas i Katolska kyrkan till allmän beskådan. Hur ska man annars få till en förändring, så att inte fler drabbas som din släkt uppenbarligen har gjort?
Anneli