Vänner,
den danska tidningen Berlingske Tidende har en mycket läsvärd intervju med den amerikanske katolske prästen Tom Doyle. Ni vet, han som förstörde en lovande kyrkokarriär genom att försvara pedofiloffren i stället för kyrkans goda namn och rykte.
http://www.berlingske.dk/danmark/praesten-som-kirken-elsker-hade
Gert Gelotte
Det är svårt att förstå att någon kan betraktas som persona non grata för att han konsekvent stått på offrens sida.
Men det är i alla fall en modigt präst som visat civilkurage, finns det verkligen inte fler?
/Anneli
Denna långa danska intervju med Doyle är skakande och täcker mycket. Dessutom en
god läsövning i ett nordiskt språk…
Här bara ett citat:
—
Du nævner i din egen bog et eksempel med en kardinal, som i din tid på Vatikanets ambassade siger til dig, at alle skandalepræsterne skal kastreres. Du siger til ham, at det kan man ikke, og han ser forbløffet ud og svarer: Jamen, de er vores mænd?
»Det er kirken i en nøddeskal. De er vores mænd, og misbruget er vores sag. Vi står ikke til ansvar over for andre. Hvis vi vil kastrere præster, så gør vi det. Hvis vi vil sjofle ofre, så gør vi det. Faktisk sagde den katolske kirkeret indtil 1983, at præster ikke skulle retsforfølges i det verdslige samfunds retssystem, men kun i kirkens eget retssystem, hvor præsten kunne slippe ved at bekende sin synd og love ikke at synde igen.«
Jeg læste et vidneudsagn fra en af sexpræsterne. Han forklarede, at da sagen mod ham begyndte, blev han kaldt til møde med biskoppens næstkommanderende, som sagde til ham – »bare rolig, vi skal nok beskytte dig. Vi er én familie«. Tror du på det udsagn?
»Jeg ikke bare tror på det. Jeg er helt sikker på, at det er rigtigt. Du refererer formetlig til Rudy Kos-sagen, og jeg afgav ekspertvidneudsagn i den sag, og jeg ved, hvad der foregik. Biskoppen lovede Kos, at han ville holde holde hånden over ham, og jeg har på offersiden været involveret i hundreder af sager, og vi har set det igen og igen. Kirken slår kreds om forbryderen og forsøger at beskytte ham.«
—
Tom Doyle verkar stort sett vara den ende präst som gjort det varje präst borde. Direkt när han fick klart för sig att det förekom att präster förgrep sig på barn började han arbeta för att hjälpa offren.
Jag vet ingen annan som har gjort det och priset han har fått betala för sitt engagemang har varit högt.
På senare tiden har det förts fram hur synd det är om alla präster som nu känner sig orättvist misstänkta. En del präster har säkert varit ovetande om vad som skett och de är förstås lika chockade som alla andra som inte vetat något. Dem är det också lika synd om som alla andra.
Men det är väldigt många fler präster som vetat eller anat vad som skett och inte varit lika modiga och kärleksfulla som Tom Doyle utan tigit och blundat. Och dessa tycker i varje inte jag särskilt synd om.
/Anneli
Och framför allt – med tanke på deras chefs- och ledarroll – så är det många biskopar
som fallerat. Genom starkt bristande hantering av övergrepp hos sina underställda präster.
Till dels har det berott på en övertro från biskoparnas sida på olika terapeutiska åtgärder mot
övergreppspräster. Men mörkandet har blivit ett faktum. Och som i alla organisationer så är det ledningsnivåernas ansvar att hantera felaktigheterna. Vilket självfallet inte befriar individen från
sitt eget personliga ansvar.
Krister Janzon
Vem vill låta okyska präster hålla på med sina övningar, vare sig det är med barn, kvinnor eller män? Vem? Men dominikanpater Doyle har gjort sig en förmögenhet på fallen, där han själv skickligt företräder offren, helt privat tjänande sin advokatbyrå. Han uppträder numera aldrig i ordensdräkt, och han uttalar bara förakt för kyrkans hierarkiska system, han förordar en fornkyrklig ordning – en cellkyrka utan ledning det dock inte finns några bevis för att någonsin ha funnits.
Fattigdom, lydnad, kyskhet…
Tidkunne,
Uppenbarligen tyckte majoriteten av de katolska ledarna att det var acceptabelt att präster begick övergrepp på barn och ungdomar. Varför var det annars bara Tom Doyle som försvarade offren och varför blev han förtalad och närmast förföljd av kyrkans ledning?
Du anklagar Tom Doyle för att tjäna pengar i sitt yrke, men jag förmodar att det är vad du själv gör.
/Anneli
Anneli
Läs dina egna ord med lite eftertanke. Apropå förtal: Du menar alltså att MAJORITETEN av de katolska ledarna (biskoparna) skulle tycka det var ACCEPTABELT att präster begår ÖVERGREPP på barn och ungdomar. Vilken värld lever du i? Mediavärlden – eller verkligheten?
Tom Doyles yrke är – borde vara – att vara präst och tjäna alla som själasörjare. Hans arbetsgivare är Gud och lönen får han eventuellt i himlen. Det är detta man avgör sig till som präst och i SYNNERHET som munk i en tiggarorden. Han avskedades för att han inte ville läsa dagliga mässan. Som advokat är han säkert lysande, men – tycker du verkligen inte det är något som inte stämmer här?
Jag tjänar inte mer i mitt yrke än jag behöver för min försörjning. Det gör definitivt p. Doyle OP.
Tidkunne,
Katolska kyrkans ledare hade årtionden på sig att ingripa mot de sexuella övergreppen, men teg eller försökte aktivt dölja vad som pågick.
Du kan inte ge mig namnet på någon annan präst än Tom Doyle som verkligen försvarade de utsatta och han fick inte något stöd från kyrkans ledning, tvärtom.
Nu är det nästan en tävling mellan präster och biskopar i att fördöma både övergrepp och mörkläggning. Men hur mycket, äkta insikt, mod och civilkurage visar det? På en skala mellan 0-10 där 10 är bäst skulle jag säga -5.
Det tar lång tid att bygga upp ett förtroende, men går snabbt att riva ner det. Vi katoliker behöver förtvivlat väl de få trovärdiga ledare vi har.
/Anneli
Tidkunne,
Du verkar vara en smula avundsjuk på Tom Doyle ekonomiska framgång, om det nu stämmer att han är så välbärgad som du påstår.
Tänk på att dagens katolska präster är vana vid en hög standard, hushållerska, städhjälp, tvätt, bil, egen dator osv. Sådant som jag och kanske även du bara kan drömma om.
Ska du klaga borde du ifrågasätta prästernas levnadsstandar rent generellt.
/Anneli
Att driva rättsprocesser med höga skadestånd som mål kanske inte behöver vara samma sak som att försvara de utsatta. Det finns många, många präster som gör otroliga saker för de som utsätts, inger dem mod och hopp. Men det sker inte i rättssalar eller via megastora dagstidningar eller flotta advokatbyråer, utan i helt andra sammanhang, anonymt och klokt, världen över. Ta reda lite om vad storstadsprästerna gör i Thailand och Indien till exempel…
Hur kan du påstå så mycket Anneli – du vet ju inget? Du har inte gjort en ansats ännu som visar att du förstått vad du skrev häromdan, att majoriteten av biskoparna tycker det är OK att göra sexuella övergrepp på barn. Menade du verkligen det, eller var det bara något trött tangentbordssladder?
Anneli
Vore intressant att höra:
Vad gör prästerna i Lund för de utsatta, de hemlösa?
Vad gör prästerna i Lund och Malmö för dem som lämnar kyrkan utan hopp?
Vad gör prästerna för de hemlösa i Stockholm?
Vad gör prästerna i Umeå för de fattiga ensamstående mödrarna?
Vad gör prästerna i Vadstena för de ….
Varsogod, ni katoliker som skriver så högtravande… lägg fram fakta!
Och jag kan komma med en del fakta kanske även jag,
Agneta
Tidkunne,
Katolska kyrkan har under årtionden främst ägnat sig åt att skydda sitt anseende, flyttat runt de präster som begått övergrepp och sett till att tysta ner vad som skett.
Tom Doyle har uppenbarligen med sitt stöd för offren stuckit från mängden präster, varför skulle han annars ha blivit utfryst?
Med tanke på hur de flesta präster åtminstone i väst lever, de har anställda som städar, tvättar, handlar, lagar mat, diskar, de har tillgång till bil, egen dator, utlandssemester osv så kan det inte vara hans inkomster de klagar på. Det vore lite väl mycket att kasta sten i glashus.
De klagar så vitt jag förstått inte på att han tjänar pengar på sitt arbete, utan på att han försvarat offren för övergreppen och riktat världens uppmärksamhet på vad som skett.
Skulle du varit beredd att hjälpa de som drabbats av övergreppen, trots att du visste att du skulle hamna i onåd? Jag talar om för 10, 20 eller 30 år sedan, inte nu.
/Anneli
Agneta,
För de kategorier du nämner tror jag trots allt att både präster och andra katoliker gör en hel del. Men går du tillbaka i tiden eller om du går till andra delar av världen så har nog Katolska kyrkan, liksom folk i allmänhet lagt mycket sten på bördan.
/Anneli
Som sagt, Doyle har hjälpt till att stoppa kotterierna bland biskopar och new-agepräster. Bra. Men han har också ställt kyrkans konstitution i tvivelsmål, han anser tillbedjan vara något suspekt och den dagliga mässan inget viktigt. Han uppträder inte som en kyrkans son, utan som dess åklagare. Han vill inte bara städa huset, det verkar som han också vill riva det. En blogg någonstans beskrev att han själv prisar sexualrevolutionen på 70-talet – just den som ledde till att övergreppen tog fart. Och han avskyr allt vad ordensliv heter – i synnerhet de kvinnliga ordnarna tycker han är vidriga. Jag kan ha fel – men det är något som inte stämmer här.
Anneli, du har inte svarat ännu. Det finns idag 5129 biskopar i världen. Menar du alltså att en majoritet av dessa tyckt att ”det var acceptabelt att präster begick övergrepp på barn och ungdomar”? Det är vad du skrivit nämligen.
Tidkunne,
Övergreppen tog inte fart på 70-talet, många skedde på 40-50-talen.
Majoriteten av biskoparna och övriga ledare ingrep inte mot övergreppen utan försökte tvärtom aktivt tysta ner saken och flytta runt förövarna mellan församlingarna.
Ge mig och övriga läsare en annan förklaring till det än att de accepterade övergreppen. Ren feghet? Omsorg om sin egen position?
Tom Doyle gav upp en hög position i Katolska kyrkan för att hjälpa offren, trots att han säkert var medveten om att det skulle leda till utfrysning och förtal.
Hur kommer det sig att några människor har detta mod och inte mindre viktigt kan prioritera andras väl framför sitt eget?
De andra måste ha saknat en eller båda av dessa egenskaper som är så viktiga för att världen i allmänhet och Katolska kyrkan i synnerhet ska bli en mer mänsklig och kärleksfull plats.
/Anneli
Av de ca 5000 biskopar som finns och funnits så tror jag att det är ett fåtal som mörkat sådana övergrepp som de känt till. Säg att det är ett 100-tal? Och det är illa nog.
Tom Doyle var en jurist i en möjlig karriär inom kyrkan som kom att engagera sig, han gav inte upp en hög position. Han ville engagera sig. Jag har länge haft några andra likartat kämpande namn på tungan, men ännu inte fått fram dom från hjärnan. Någon som vet?
Krister Janzon
”Tom Doyle fik nyheden på Vatikanets ambassade i Washington. Han var præst, amerikaner, men uddannet i Rom, og han havde en doktorgrad i kanonisk ret, den katolske kirkelov.”
Hoppsan där publicerades bara citatet ur Berlingske, som i alla fall jag uppfattar som att Tom Doyle befann sig högt i den katolska hierarkin, jag har läst en mer precis beskrivning av hans position någon annanstans.
Tidkunne ondgör sig över att Tom Doyle inte firar mässa dagligen och diverse annat som inte har ett dugg med hans försvar av offren för de sexuella övergreppen att göra.
Jag har läst flera offers berättelser bl.a i Der Spiegels utförliga artiklar. Det är tung läsning och det känns inte roligt att vara katolik när man förstår vilka grymma handlingarkyrkan ledare gjort sig skyldiga till.
Om man då som Tom Doyle arbetat i åratal med att hjälpa dessa offer och tvingats ta del av alla vidriga detaljer måste tvivlen på Katolska kyrkan vara så mycket större. Kanske känns det då svårt att t.ex. fira mässan?
/Anneli
Tidkunne och Krister,
Äntligen förstår jag att det ni undrar är när alla katolska biskopar kan ha tänkas känt till de sexuella övergreppen inte om de alls känt till dem.
I Tom Doyels artikel nedan framgår att det i början av 2000-talet pågick en rätt hetsig debatt mellan de katolska biskoparna om sexuella övergrepp skulle anmälas till polis eller inte.
Det tyder så vitt jag kan se på att man diskuterat frågan ett bra tag. De katolska präster som förgripit sig på barn och ungdomar har varit spridda över alla kontinenter och övergreppen har pågått i många decennier, de äldsta jag läst om skedde på 1940-talet.
Eftersom ingen ansvarig så vitt jag vet erkänt att vederbörande känt till några övergrepp med mindre än att de blivit överbevisade, är det svårt att gissa när frågan var något alla biskopar diskuterade. Kan 1980-tal vara rimligt, eller är jag för försiktig ?
/Anneli
http://ncronline.org/blogs/examining-crisis/revising-history-vatican-style
Anneli,
Du har totalt missuppfattat vad jag ville få sagt när jag skrev:
”Av de ca 5000 biskopar som finns och funnits så tror jag att det är ett fåtal som mörkat sådana övergrepp som de känt till. Säg att det är ett 100-tal? Och det är illa nog.”
Hur har du läst, när du skriver:”Krister,
Äntligen förstår jag att det ni undrar är när alla katolska biskopar kan ha tänkas känt till de sexuella övergreppen inte om de alls känt till dem.” ?!
Krister Janzon
Krister,
Men det är inte fråga om att inte alla biskopar känt till övergreppen, utan när de fått vetskap om dessa.
I det ögonblick en biskop fått kännedom om sexuella övergrepp i sitt eget eller i ett annat stift anser jag att det var hans plikt att så som Tom Doyle gjorde agera. Både genom att polisanmäla misstankarna och verka för att det genast påbörjats undersökningar om varför det kunnat ske och hur felen i systemet ska rättas till.
Att inte göra något är att acceptera övergreppen och att medverka till mörkläggningen, som jag ser det.
/Anneli
Anneli,
Du skriver:”Men det är inte fråga om att inte alla biskopar känt till övergreppen, utan när de fått vetskap om dessa.”
Jo, det var faktiskt hela tiden frågan för mig; jag menar att inte alla biskopar kände till övergrepp. Frågan var inte för mig när de som kände till övergrepp fått reda på’t.
Bäst att vi slutar kommentera frågor som inte är den andres, föreslår
Krister Janzon