Vänner.
”Resolutionernas och böneskrifternas tid är ute, den har inte fört oss någonstans. Man har väntat ut allt, man har låtit hela generationer av engagerade lekmän i kyrkan springa sig trötta. Vi har börjat ta egna reformsteg. När reformerna inte tar fart uppifrån måste de praktiseras underifrån”. Det säger Helmut Schüller, talesperson för det österrikiska kyrkoherdeinitiativet i en intervju för Der Spiegel:
Vi argumenterar för reformer. Kanske lever vi redan i reformernas tid. Men vi ser det inte därför att vi är så vana vid att allt måste komma per dekret uppifrån. Kan det vara så enkelt att de reformer vi önskar kommer när vi genomför dem i stället för att vänta på dem.
Gert Gelotte
Gert,
Det är lustigt hur lika våra tankebanor löper emellanåt. Jag sparade igår en länk från Women’s Ordination Conference för att idag kunna skriva en blogg om några som inte bara väntar på att kvinnor ska få möjlighet att bli präster i Katolska kyrkan utan helt sonika blir det. Och med glatt humör. Det tycker jag nästan är det mest positiva oavsett om det är tyska, irländska eller amerikanska katolsk reformvänner man läser om, så är de optimistiska och glada.
http://katolskareformvanner.blogspot.se/2012/05/en-bredare-syn-pa-ambetsfragan-maste.html
Anneli
Anneli,
det är mycket modiga kvinnor som tar steget att bli katolska präster. Tyvärr krävs det mod intill dumdristighet, vilket säger det mesta om nivån på kvinnoprästmotståndet. Bakom den teologiska vokabulären är det för det mesta bara tarvligt.
Gert
Gert,
Ja visst krävs det mod för en katolsk kvinna att följa en prästkallelse, men att så pass många ändå vågar säger mycket om hur stark en kallelse är. Det är inget man viftar bort eller ersätter med att bli t.ex. syster utan vidare.
Jag undrar hur kvinnoprästmotståndarna ser på kallelsen egentligen? Som något man kan framhålla när det passar och andra gånger bagatellisera? För att inte tala om hur lätt man verkar ta på Guds inblandning i det hela.
Som jag skriver i min blogg skulle jag väldigt gärna lyssna till någon av dessa modiga, kvinnliga katolska präster.
Jag tänker ytterst sällan i banorna om något går att genomföra, utan i stället på hur det ska göras. Så har någon idéer om vem/vilka som kan tänkas vara modiga nog att bjuda hit en kvinnliga katolsk präst och har resurser att göra det, tar jag gärna emot tips.
Anneli
Anneli,
Jag tror det krävs mer resurser än mod för att bjuda in en katolsk kvinnlig präst till Sverige;
minns jag inte fel så var det ca år 2007-2008 flera personer i KV som bjöd in, när det fanns
välutvecklade planer på en allsidig konferens om ”kallelsen och ämbetet för katolska kvinnor”,
jag minns inte exakta namnet. Nog minns någon av de kvinnor som var i arbetsgruppen fler
detaljer, kanske även Gert som jag tror var med i arbetsgruppen? Liksom Agneta?
Jag anger namn här, jag tror risken är minimal att biskop Anders skulle ta en sådan inbjudan
som intäkt för att exkommunicera någon av oss. Det skulle ju närmast bli pinsamt för vår kyrka och honom som vår biskop. Vilket ju däremot drabbat modiga män och kvinnor som närvarit vid
så kallade illegala vigningar, mest känd är säkert Roy Bourgeois.
Krister
En av dem vi tänkte bjuda in var Patricia Fresen.
Biografi: http://www.virtuelle-dioezese.de/Lebenslauf_Patricia_Fresen.html
Elisabet
Det var du och jag Elisabet som satt i Vadstena och slog våra kloka huvuden ihop inför en framtida konferens om kvinnor och ämbetsfrågan. I två dagar brainstormade vi. Vi hade många underbara tankar. Och många fina namn. Patricia Fresen som du nämner var en. Vi tog kontakt med Vadstena Folkhögskola för att förlägga konferensen där.
Vi hade det trevligt.
Så visst Krister är det bra att du tog upp detta igen och dammade av våra gemensamma fd visioner o arbeten/strävanden. Jag minns inte varför det inte blev av. Kanske var det en ekonomisk svårighet eller om jag inte minns fel så skulle helt plötsligt någon annan göra något liknande o drev på och så blev det ”pannkaka godnatt”.
Oj, mitt minne… är o har alltid varit dåligt.
Agneta
Apropå Patricia Fresen ……….
Kardinal Burke som älskar sin röda cappa magna och röda galero har alltid varit TRONS FÖRSVARARE. Som ärkebiskop i Saint Louis exkommunicerade han därför bla Patricia Fresen ”Herrens år 2008.”
Det högtidliga dokumentet ska också ses skrivet av ”pastoral omsorg ”
http://archstl.org/files/archstl/images/stories/pdfs/03-12-08-delcaration_fresen-hudson-mcgrath.pdf
// Irène
PS Visst blir man varm om hjärtat som katolik och känner obeskrivlig trygghet och tillförsikt i vetskapen om att ens katolska tro står under beskydd av kardinal Raimundus Leo Burke, numera högste chef för Högsta Domstolen i Vatikanen.
Så låt oss därför bli än mer inspirerade av Elisabets och Agnetas dåtida goda planer
för vårt ”kvinnoseminarium” än modfällda och ledsna av minnen av
exkommunicerande biskopar och nutida kardinalers domarutövanden, det är de inte värda!
Så varsågod Anneli, det finns en god historia att ta upp igen –
och skaffa Bilda-pengar till! Det kan värma hjärtat och ge energi att vi banade väg!
Det var ett glapp i vårt interna samarbete då, som gjorde att biskop Anders valde att anordna en lite oskyldigare konferens på Marielund om ”män och kvinnor”. Den blev verkligen inte helt värdelös, men bra urvattnad i förhållande till den större ambitionen att belysa ”kvinnors kallelser till tjänst i kyrkan”.
Krister