Vänner,
en debatt på Bengts blogg tycks ha slutat genom att jag skrev nedanstående replik angående slitningarna i kyrkan. Jag vill gärna fortsätta debatten om samexistens som en möjlighet när kompromisser inte är det. Så här skrev jag:
”Kyrkan strävar i två motsatta riktningar. Åt det ena hållet mer konservativ, mer doktrinär, förhandlingarna med SSPX är det yttersta exemplet på detta. Åt det andra hållet mer progressiv, mindre doktrinär. Reformrörelserna delar krav som kvinnliga präster, avskaffat pliktcelibat, lika möjligheter för homosexuella, demokratiska reformer.Jag har svårt att se några möjligheter för kompromiss. Detta eftersom de olika riktningarna speglar olika människors andlighet. Min fråga gäller alltså vilka möjligheter till samexistens i ömsesidig respekt som gives?”
Gert Gelotte
Det ställs krav på båda sidors förmåga att med Martin Luther ”lyfta på hatten och gå förbi”, att kunna vara överens om att vara oöverens på vissa frågor, men ha en samsyn på andra. Sedan skulle det behövas något slags ”neutral mark” där båda sidor vågar att finnas och börjar samtala på allvar. Och detta kanske understundom måste ske förtroligt, utan att basunera ut allt till offentligheten direkt.
Thorsten,
Det ligger mycket i vad du skriver. Första steget på vägen vidare måste vara att förstå att inte alla tolkar tron som man själv gör och att acceptera det och inte försöka tvinga på omgivningen sin egen tolkning.
Vi får helt enkelt leva med och uppskatta olikheterna.
För att uppnå det tror jag att det krävs tydlighet från katolska ledare att man vill ha mångfald i kyrkan. Men också att vi lekmän står på oss och inte låter oss skrämmas till konformitet.
Anneli
Vänner,
jag tror öppenheten för mångfald måste gå mycket långt. För att ta ett exempel. De som är mot kvinnor som präster måste nöja sig med väjningsrätt. De kan inte förvänta sig att få blockera kvinnors rätt.
Gert
Gert
”Min fråga gäller alltså vilka möjligheter till samexistens i ömsesidig respekt som gives?””
Jag tänker så här. ATT du ställer en sådan fråga avslöjar att du utgår ifrån att det finns OLIKA TOLKNINGAR att se på vår samtids kontroversiella frågor. Du utgår ifrån att det INTE finns en enda absolut sanning.
Problemet är dock – som jag ser det – att påven inte ser saken på samma sätt. Enligt honom finns bara EN ENDA TOLKNING. Påven anser att han ÄGER den ABSOLUTA SANNINGEN vilket per definition utesluter andra tolkningar än det ENDA RÄTTA.
Det går inte att samexistera med ORÄTTA och FELAKTIGA uppfattningar. Det går inte att respektera det som är FEL och ORÄTT.
// Irène
Irène,
Varje sanning är någons sanning. Bakom dessa sanningar döljer sig en sanning vi inte kan nå på något annat sätt än via språkets symbolvärld med tolkningar av tolkningar.
Kanske kan detta hermeneutiska sätt att se på sanningen så småningom lösa många till synes hopplösa knutar.
Men tills dess har du sannolikt rätt. Den som tror sig äga sanningen med stort S ser nog inga möjligheter till kompromisser.
Då återstår oss inget annat än att så långt det är möjligt framhärda i ensidig tolerans och själva leva i den mångfald vi så ivrigt argumenterar för.
Gert
Gert
”framhärda i ensidig tolerans och själva leva i den mångfald vi så ivrigt argumenterar för.”
Plus att väcka opinion för att väcka frågan om påvens maktbefogenhet.
Dvs genom en demokratisering av kyrkan dvs genom att biskopar väljs av sina församlingar och VIPS ska du få se på andra bullar.
// Irène
Jag är pessimistisk. Det är som höger o vänsterpolitik, det löper omlott sedan franska revolutionen. Dessutom är religiösa fundamentalister exakt lika farliga som röda brigader om inte farligare. De religiösa fundamentalisterna tror sig få fördel av sin kamp … i himmelen. För att inte tala om alla maktgiriga i små o stora grupper, reformgrupp eller motsats… ingen skillnad. Inget nytt under solen. Jag tror Kyrkan delas på mitten sas. Därefter en kamp för överlevnad för båda parter.
Det är som om jag längtar efter annat. Något nytt.
Gud borde tala via accelererande telepati… då slapp vi politiska o religiösa omtagningar.
Dessutom vad hände med den goda tanken om en debatt kring kvinnliga präster som Gert o Bengt sa sig vara villiga att leda… har tanken dunstat iväg? Det är ju en tanke som passar väl in i ditt debattämne, Gert.
Agneta
Agneta,
jag arbetar gärna med en debatt eller workshop kring kvinnliga präster. Om Bengt gör det vet jag inte. Han har dock lovat tänka över mitt förslag.
Gert
Gert!
Ledsen att jag inte hann svara dig på min blogg, hade hoppats att några andra ville ta upp tråden.
Samexistens är nödvändigt, vi har inget val. Människor tror det de tror. Vi måste samexistera. Att komma överens vill vi gärna, men det går inte att tvinga fram.
Ser vi till kristenheten i stort finns ju redan samexistens. En del samfund har kvinnliga präster, andra inte.
Om vi ser till Katolska kyrkan, så handlar det ju om påvens och läroämbetets funktion och gränser.
Biskopar kan börja viga kvinnliga präster idag, men det är en olaglig handling. Följden blir att man skiljer ut sig som en enhet utanför Katolska kyrkans fulla gemenskap.
Jag ser två utvecklingar som är önskvärda:
1. En balanserad syn på påvens och biskopskollegiets roll som läroämbete. Jag håller med om att det är för mycket centralstyrning i detaljfrågor idag. Jag tror inte det ingår i kyrkans väsen att det skall vara på det sättet.
2. Ytterligare integrering och samhörighet i den totala kristenheten där mångfald och fredlig samexistens blommar, samtidigt som enighet manifesteras i det centrala, både läromässigt och strukturellt.
Till sist: Angående workshop om kvinnor och prästämbete. Jag har inte gett upp den tanken, tror det är mycket realistiskt att genomföra. Tänkte föreslå att vi pratar lite mera i detalj om det efter sommaren.
Bengt,
du skriver: ”Ser vi till kristenheten i stort finns ju redan samexistens. En del samfund har kvinnliga präster, andra inte. ”
Jag instämmer. Vad som fattas är att vi ömsesidigt godtar varandras sakrament och tillämpar full sakramental gemenskap. Jag tror vi är många som gör det spontant, men kyrkliga beslut vore önskvärt.
Detta är ett, menar jag, nödvändigt steg mot kristen samexistens trots meningsskiljaktligheter.
Därmed inte sagt att jag vill se katolska kyrkan som ett reservat för kvinnoprästmotståndare.
Det gläder mig att du ser tanken på en workshop om kvinnor och prästämbetet som realistisk. Jag hoppas vi kan komma fram till något. Efter sommaren passar utmärkt.
Gert