Vänner,
John Vikström, ärkebiskop emeritus i Finlands lutherska kyrka, skriver intressant i Teologisk tidskrift 4/2007 med anledning av kvinnoprästdebatten i Finland. Jag citerar:
”När vår kyrka i likhet med andra lutherska kyrkor inte har haft kvinnliga präster under gångna århundraden, har detta alltså inte berott på ämbetssynen. Luther kunde mycket väl tänka sig en kvinna som utövare av predikoämbetet i ett nunnekloster. Orsaken till att kvinnorna har varit uteslutna har alltså inte varit synen på ämbetet utan synen på kvinnan och hennes rätta ställning och roll, inte endast i församlingen utan i samhället överlag. Kvinnans skyldighet att underordna sig mannen och begränsa sig till hemmets privata sfär har uteslutit henne från det offentliga livet och därmed också från predikoämbetet i våra lutherska länder och kyrkor fram till vår tid. Därtill har kvinnan inte heller ansetts ha de nödvändiga förutsättningarna att sköta offentliga ämbeten, däribland predikoämbetet.
Införandet av kvinnliga präster i lutherska kyrkor har sålunda inte inneburit någon ny ämbetssyn utan en ny kvinnosyn. Eller rättare sagt: Det har inneburit att dra de sista konsekvenserna av den förändrade syn på kvinnan och kvinnans ställning inom samhälle och kyrka som småningom hade arbetat sig fram och steg för steg förverkligats inom många lutherska kyrkor under 1900-talet.”
Hela artikeln finns här: http://www.kyrkpressen.fi/content/view/7168/895/
Jag tycker att Vikström sätter fingret på ett antal punkter som är ömma även i vår katolska kyrka.
Gert Gelotte
Just precis. En ”ny kvinnosyn”. Tragiskt att detta tagit 2000 år och tragiskt att katolska (och ortodoxa)kyrkan fortfarande envetet kämpar emot och vägrar erkänna att just en ny kvinnosyn tagit form i samhället och vars ”sista konsekvens” forfarande där väntar på att manifesteras.
Fastetsad, djupt in i katolsk teologi finns fortfarande den gamla synen på kvinnan som ojämlik, ”oren”, som”Eva som leder mannen i fördärvet”, men som ”uppvägs” av jungfrulighet, av madonnan, av jungfru Maria.
En pionjär för den ”nya kvinnosynen ” är Simone de Beauvoir som idag 9 jan skulle ha fyllt 100 år och som dagen till ära fått en understreckare i Svenska Dagbladet, skriven av Ulrika Björk doktorand i filosofi vid Helsingfors universitet och som undervisar vid Uppsala universitet.
Disputerar i år på en avhandling om de Beauvoirs filosofi.
Avslutningen lyder :
”Säkert är dock att kvinnans möjligheter hittills förkvävts och därmed gått förlorade för mänskligheten och att det nu i hennes eget och alla andras intresse är hög tid att hon äntligen ges en chans att utforska alla sina möjligheter.”
Irène Nordgren
Irène,
Just så. Och jag tycker det är uppenbart, efter att ha lärt känna några kvinnliga präster, att katolska kyrkan går miste om mycket. Hälften eller så …
Gert Gelotte
Absolut att vi går miste om en större rikedom på oerhört många plan genom att vi sedan alltför länge inte har präster som är kvinnor i vår romerskt katolska kyrka. Det tycker jag framkom redan tydligt på 60-talet i det ganska progressiva ekumeniska arbetet i Lund mellan de kristna studentföreningarna och deras associerade präster. Att vi på katolsk botten har många utmärkta nunnor som ”hjälper upp det hela” är en ofullständig och klen tröst; klart att kvinnor skulle ges tillträde till ”liturgins och läroämbetes hierarki”. det bekräftar John Vikströms artikel tydligt. Att kvinnor ”bara” skulle få verka i kyrkan som lekmän är en pinsam ofullkomlighet.
Krister Janzon
Och därför är det lilla strået viktigt som Katolsk Vision drar till den lilla svenska reformstacken.
Trots att Vatikanen slog näven i bordet då förre påven beordrade ”största möjliga tystnad” i kvinnoprästfrågan och som en auktoritär lärare befallde att saken var färdigdiskuterad och utagerad för gott, så lyckas av och till ordensfolk av den särskilt modiga och orädda sorten bryta den påbjudna tystnaden. De höjer upp sin röst fast de vet ett straffet inte kommer låta vänta på sig då de bryter mot Vatikanens osynliga lag ”Tänk mycket, säg lite och skriv ingenting.”
1994 skrev nämligen den katolska nunnan Lavinia Byrne boken Woman at the altar där hon pläderar för kvinnors möjlighet att vigas till präster. Kardinal Ratzinger beordrade indragning av boken som togs ur ”cirkulation” och förstördes men som åter gavs ut.
Lavinia Byrne har själv berättat hur Vatikanen hotat och pressat hennes överordnade att försöka förmå henne ta tillbaka sina uttalanden i boken . Lavinia Byrne har beskrivit sin sorg över att Vatikanen inte ens vid något tillfälle bett att få tala med henne personligen. Efter att ha varit nunna i hela sitt liv lämnade år 2000 den då 52 åriga Lavinia Byrne sin nunneorden av sorg och besvikelse över den kränkande behandling hon och hennes överordnade utsattes för.
Tissa Balasuriya OMI skrev 1997 boken ”Mary and human liberation” för vilken han utsattes för Troskongregationens exkommunikation, som dock senare efter turer fram och tillbaka togs tillbaka av dess dåvarande storinkvisitor kardinal Ratzinger, som förmodligen känt sprängkraften och därmed hotet från den nya Mariologin som Tissa Balasuriya för fram i sin bok.
Tissa Balasuriya betraktar nämligen Maria som den första prästen då hon är ”den första människan som bokstavligt kunde säga ”Detta är mitt kött och blod”. I Tissa Balasuriyas beskrivning av Maria framträder hon som en aktiv, stark, orädd, medveten, jordnära och mogen kvinna som en god förebild för nutidens kvinnor. I motsats till den gängse bilden av den passiva, upphöjda, onåbara, himmelska madonnan som perfekt kvinnoideal för celibatära präster.”
” Tissa Balasuriyas vision av Maria utgör en integrerad del av hans vision av social rättvisa och mänskliga rättigheter” står att läsa i förordet i boken.
// Irène Nordgren