Vänner,
ibland är det bra att börja om en debatt i stället för att klyva dess hårstrån i allt smalare strimlor.
Det torde vara uppenbart att kristenheten håller på att formeras om. Konflikterna kring olika sätt att spekulativt beskriva tron i dogmatiska satser håller på att ebba ut. Få är intresserade av huruvida sakramenten är två eller sju eller ett – för att ta ett enda exempel. Till syvende og sist sär det ju bara olika sätt att beskriva samma svårfångade verklighet.
I stället tycks vi på väg mot en ny uppdelning där gränserna mellan olika kristna markeras av verklighetsuppfattningen i stort samt hur inrutat livet är av moral- och andra livsregler. Vilket får mig att tänka på judendomens uppdelning i liberala och ortodoxa riktningar.
Om det är svårt att komma överens om hur tron skall beskrivas, så torde det vara stört omöjligt att enas om vilket liv vi måste leva och vilken verklighetsuppfattning vi måste utgå från för att anses tillräckligt kristna.
Min fråga blir då: Vilka möjligheter finns till samexistens under ömsesidig respekt?
Gert Gelotte
Jag tror att viljan till samexistens är det primära. Kanske är det till och med så att man måste börja med att uppmuntra den goda viljan?
Katolska kyrkans ledning både internationellt och nationellt har givetvis ett väldigt stort ansvar där. Man måste betona att det finns olika sätt att vara en god katolik på och säkert vara övertydliga med det budskapet.
Men jag tror också att vi får lita till ”de vanliga” katolikerna som balanserande kraft om inte annat på grund av det stora antalet. Denna grupp satte ner foten förra vintern i samband med alla affärer och chocken hos kyrkans ledning märks ännu inte minst i upprepandet av ”del flesta är nöjda” som ett mantra.
/Anneli
Anneli,
kanske måste man till och med konfrontera att det finns olika sätt att vara en god kristen på?
De ”vanliga” katolikerna reagerar genom att sluta praktisera. Vilket ger intressanta infallvinklar på det här med majoritet och minoritet.
Om jag minns rätt och statistiken fortfarande stämmer deltar tio procent av katolikerna regelbundet i mässan. De konservativa, som anser sig utgöra kyrkans majoritet, samlar gissningsvis allra högst hälften av dessa tio procent.
Vad är då majoritetsståndpunkten? Vem definierar den? Med vilken rätt?
Gert Gelotte
Gert,
Visst kan man vara en god kristen utan att vara katolik, det är t.o.m. självklart tycker jag. Alla håller säkert inte med.
SvD hade förra helgen ett reportage där man intervjuade muslimer för att spegla mångfalden. Allt från väldigt aktiva, till sekulariserade, traditionalister, liberala, någon lesbisk osv. Det gav en mycket mer nyanserad och troligen sannare bild av vem en muslim är än man vanligen får.
Tänk om katoliker kunde presenteras på samma sätt. När fick en katolik som går i kyrkan vid jul och påsk komma till tals, vilket är en väldigt stor grupp? Eller en homosexuell katolik?
Jag håller med dig om att en mycket liten grupp katoliker tar sig friheten att representera alla. Med vilken rätt?
Sedan är det synd att kyrkan inte uppfattas som angelägen och att så många visar sitt missnöje med att sluta praktisera eller lämna den.
/Anneli
Gert.
Som svar på din inledande fråga.
Respekt för varandra och för andras ståndpunkter är, enligt mitt tycke, en självklarhet. Med det följer att man inte tillskriver sina meningsmotståndare andra motiv och orsaker än de själva anger OCH att man försvarar deras rätt att framföra avvikande tankar utan hot om repressalier. Samt, att man för debatten öppet och under sitt rätta namn, även om det är lättidentifierade namn som Gelotte och Thorhard.
Samexistens då. Där kan jag inget annat säga ännu mer än att det blir något som framtidens kyrkohistoriker får beskriva.
//Jörgen
Vänner,
jag kommer just från en föreläsning om den store schweiziske teologen Karl Barth. Han är noga med att Gud är alla människors Gud. Han är alltså ingen kristen stamgud. Han är lika mycket muslimernas och hinduernas Gud som han är vår Gud. I sin enkelhet är det en lika omstörtande upptäckt som att Jesus inte var kristen utan jude, liksom samtliga huvudpersoner och författare i Nya Testamentet.
Gert Gelotte
Gert
Lustigt.
Jag läste nyss artikeln om bön i dagens NCR med rubrik
”Praying to a God who is larger than religion”
”In light of a more contemporary worldview and its effects on religious thought, our long-held image of God as a patriarchal tribal deity (or a God “we can pinch”) is no longer credible.”
// Irène
PS Länk till ovanstående i NCR
http://ncronline.org/node/16675
// Irène
Irène,
det ligger nog i tiden. Barth säger ju också att Gud är den helt annorlunde. Vad jag förstår måste innebörden bli att vi aldrig kan fånga in Gud med dogmatikens nät. Vilka teorier vi än har så är Gud helt annorlunda.
Det får mig att tänka på medeltidens Via negativa. Att Gud kan beskrivas i negationer därför att han är helt annorlunda. Men om Barth hämtat inspiration ur denna tradition visste inte föreläsaren.
Gert Gelotte
Apropås Karl Barths teologi så minns jag att Ola Sigurdson, professor i Göteborg, har skrivit sin doktorsavhandling om Karl Barths nedslag i ett antal svenska teologer, man hittar den via google eller länken ovan.
Jag läste något hundratal sidor i den för några år sedan, inte så lätt. Men jag vågar gissa att Barth kände till Via negativa. Ola Sigurdson själv är läsvärd, hittade följande recension i GP av en färsk bok av Sigurdson.
Krister
Aposteln Lukas var inte jude. Han var oomskuren, en grek från Antiochia. Och hur kan man säga att den förste konvertiten, centurionen Cornelius, var annat än kristen? Denne romerske befälhavare som konverterade med hela sitt hushåll!
Rättelse: Lukas var inte bland de tolv – han var evangelist. Men konvertit till de kristnas tro. Timotheus var inte heller omskuren, det såg Paulus till att han blev för att undvika skandal. Timotheus mor beskrivs som kristen judinna (mulieris iudaeae fidelis). Paulus följeslagare Silas var romare, liksom Priscilla. Dessa konverterade inte till judendomen, utan till den kristna tron.
Irène,
”Jag läste nyss artikeln om bön i dagens NCR med rubrik “Praying to a God who is larger than religion””
Tack för detta fina tips om en annorlunda bönbok! Har beställt den från Amazon.
Krister
Jonas B
”Dessa konverterade inte till judendomen, utan till den kristna tron.”
”Konvertera” ? De lät döpa sig i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.
Angeläget att påpeka att ”den kristna tron” Du åsyftar var just den MINIMALISM – utan 2000 år ÖVERBYGGNAD – som alla dagens kristna skulle kunna enas kring.
Det krävdes alltså inget förhör i Katolska Kyrkans Katekes.
// Irène
Vänner,
vad jag förstår var kristendomen under det första århundradet fortfarande kvar inom judendomen. Att bli kristen då var således att bli ett slags jude. Om jag minns rätt ägde den definitiva uppdelningen i kristna och judar rum först under andra århundradet efter Kristus. Då uppstår kristendomen som självständig religion, men också judendomen som vi känner den idag.
Gert Gelotte
Och idag synes judar och kristna kunna samexistera bra; detta inlägg handlar ju om olika
samexistenser.
De trots allt mindre svårigheter som uppstått de senaste åren tycks mig snarare bekräfta den goda samexistensen mellan kristna och judar.
Krister Janzon
Gert
”Att bli kristen då var således att bli ett slags jude”
Komplicerat i och med att hedningar ju enligt Paulus formellt INTE var tvungna att gå via judendomen för att bli MESSIASTROENDE. Det räckte med DOPET. OMSKÄRELSE behövdes ju inte.
Den intressanta frågan är vad som idag utöver DOPET ska anses som minimum av trosmässiga ”reningsförskrifter” för att anses vara kristen.
// Irène
Irène,
ja komplicerat. Just tvisten om omskärelsen var väl första tecknet på att Jesusrörelsen inom judendomen skulle utvecklas till något mer och annorlunda.
Gert Gelotte
Så ni menar att Lukas och Kornelius var judar? Det har jag då aldrig hört förut. Stefan stenades därför att han bröt mot judarnas ortodoxi. Nazarenerna förföljdes ju av samma orsak – de anslöt inte till den judiska påsken till exempel. De första kristna kyrkorna har ”judiska” altare , men de saknar avtappning för blod. Redan med Ignatius av Antiochia fanns den kyrkliga hierarkin och läran om eukaristin. Och han var utsedd av Petrus själv. Naturligtvis fanns det en övergångstid – men skillnaden – trom på Kristus som Messias – var ju inte någon småsak precis.
Irene skrev:
”“Konvertera” ? De lät döpa sig i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.”
De hade ju sin romarreligion. Det är bara vår tid som hyser religionslösa…
Angående den minimalistiska trosinnehållet: Det fanns redan innan första århundradet en hel del ”katekes”. Paulus hade ju fullt sjå att lära ut den och just Ignatius brev vittnar om regler och tillämpningar inom en rad områden. Även splittringar har funnits redan från början. Därför ska vi vara tacksamma för petrusnycklarna och det enande ämbete han fick av Herren själv.
Jonas B
”Det fanns redan innan första århundradet en hel del “katekes”.
Det är intressant att se vad som frångåtts från denna ”katekes” men framför allt vad som TONVIS lagts till. Eller hur ?
Du är noga med att gärna framföra ”urkristna” belägg för sådant som Du vill.
Sådant Du inte gillar är Du inte lika hjälpsam med att plocka fram urkristen dokumentation
till.
Tex texter från något kyrkomöte på 300-talet som förbjuder kvinnor att döpa eller ha ”altartjänst. ”
Varför förbjuda något som inte existerat undrar jag.
// Irène
Vänner,
frågan om Lukas var jude eller inte missar poängen med att greken Lukas anslöt sig till den Jesusrörelse som fortfarande var en del av judendomen.
Gert Gelotte
Karl Barth låter som en vettig teolog och människa. Finns det något skäl att tro att det är olika gudar människor tror/trott på snarare än olika förståelse av en och samma Gud? Det tror jag inte, det är alldeles för stora likheter mellan religionerna för det.
Paulus fortsatte, om jag minns rätt, vara jude även efter omvändelsen och det tyder ju på att det inte var någon tydlig skillnad mellan judendom och kristendom från början.
Sedan frågar jag mig, med tanke på ämnet möjlig samexistens, hur stort ”vi” människor klarar av att omfatta? ”Vi” katoliker är en väldigt stor grupp, i synnerhet räknar bort tiden. Vilket ”vi” t.ex. gör så fort vi ber om ett helgons förbön.
Jag undrar hur många konflikter som i alla fall delvis beror på människors behov av att avgränsa gruppen vi, ibland väldigt snävt. Och att man då aktivt letar olikheter och sådant man tycker är fel, för att sedan stöta bort och hota ”de andra”.
/Anneli
Vilken ingång och tyngdpunkt man har i sin tro borde också ha betydelse för samexistensen. Paulus skriver i 1 Korintierbrevet om tro,hopp och kärlek och att kärleken är störst. Kärleken till Gud och sin nästa.
Har man det som grund borde man kunna acceptera andra även om de inte har samma åsikt som man själv, inte tillhör samma samfund som man själv.
Jag frågar mig också vad den som är intolerant, exkluderande och allmänt aggressiv mot oliktänkande bygger sin tro på?!
/Anneli
Anneli
”Jag frågar mig också vad den som är intolerant, exkluderande och allmänt aggressiv mot oliktänkande bygger sin tro på?!”
Svaret är sorgligt nog Tron på den ende Guden.
Man skulle kunna tänka sig att i och med att denna tro uppstod så skulle frid och fröjd bre ut sig på vår jord.
Icke sa Nicke. Tvärtom.
Kolla de Gudstroende judarna – ”det av Gud utvalda folket” som knappt hämtat sig som offer för den tyska kristenhetens bödlar innan judarna själva blir bödlar – åter i Guds namn- och förföljer, plågar och dödar Gudstroende muslimska palestinier.
Kolla de första kristna som blev offer för sin tro på den ende Guden och förföljdes och dödades av romerska bödlar. Knappt blev den illegala religionen kristendom legal innan kristna blev bödlar och började förfölja icke kristna – judar och muslimer.
Kolla de Gudstroende muslimerna som idag dödar kristna kopter osv osv.
Som sagt var.
// Irène
Iréne,
Det ligger nog mycket i vad du skriver, tyvärr. Hinduismens kastväsende och kvinnosyn lämnar förstås en hel del i övrigt att önska, men jag uppfattar inte att man ger sig på människor med en annan tro på samma sätt som de monoteistiska religionerna.
Jag tycker om rubriken för det här ämnet, möjlig samexistens? Vad skulle hända om vi bestämde oss för att det är möjligt och inriktade energin på hur genomföra det?
Viljan att samexistera måste till, det har vi redan nämnt.
Nästa steg kunde vara att ändra sitt sätt att uttrycka sig mot den som inte delar ens åsikt. Om man från kyrkans ledning och neråt i hierarkin bestämde sig för att ett högt, aggressivt och ofta hånfullt tonläge är ovärdigt en diskussion mellan kristna, mellan människor överhuvudtaget skulle det göra skillnad.
/Anneli
Anneli
Det är nog så att religioner har olika inomreligiösa grupperingar med olika stor lust att ge sig på oliktänkande. Så även inom hinduismen. Kolla den segdragna Kashmir konflikten mellan hinduer och muslimer.
Och kolla hur det gick för icke-våldsförespråkaren Gandhi. Mördad av hinduextremist 1948. Jag har stått vid hans gravmonument och sörjt över att världens mest kända fredsförespråkare oavsett religion varit särskilt provocerande för den oliktänkande.
Ta Jesus, Martin Luther King, Kennedy, Johannes Paulus II.
// Irène
Anneli,
du skriver: ”… samexistens? Vad skulle hända om vi bestämde oss för att det är möjligt och inriktade energin på hur genomföra det?”
Ja, vad skulle hända? Enklaste sättet att ta reda på det är att börja tillämpa det. Man kan börja där man står – med att inte acceptera de kristnas splittring. Det går alldeles utmärkt att tillämpa enhet och vägra splittring.
Det mest uppenbara är att trotsa förbudet mot interkommunion. Ett förbud som uttrycker ett skandalöst användande av Gud som maktmedel.
Gert Gelotte
Gert,
Jo börja där man står var vad jag tänkte. Men att börja i positiv anda, med att själv bemöta den som har en annan åsikt än jag själv med mer öppet sinne och önskan att förstå.
Jag får börja direkt med dig då eftersom jag inte tror att trots är särskilt konstruktivt. Men det kan bero på att vi lägger olika innebörd i ordet. För mig innebär det att demonstrativt strunta i t.ex. förbudet mot interkommunion. Du kanske menar att helt enkelt strunta i att följa det?
För min egen del har jag inget emot interkommunion eftersom jag prioriterar samförstånd, framför att olika syn på nattvarden skulle vara hindrande.
Men för några, jag vet inte hur många, är den skillnaden väldigt viktig. Hur löser man det? Kanske börja med interkommunion vid vissa tillfällen?
Eller så gör jag allt för komplicerat och det är smidigaste är att bara börja dela ut kommunion till alla som önskar det. Eller så blir bråkstakar från olika håll fruktansvärt besvikna om ett givande trätoämne försvinner?
/Anneli
Anneli,
eftersom jag inte delar ut kommunion till någon är det tilltalande enkelt. Jag tar emot kommunionen där jag deltar i en gudstjänst – oavsett samfund.
Gert Gelotte
Respekt: Don’t crash a party
samexistens: Gå om du är bjuden
M.a.o: Jag tar emot det jag när och där jag får, men
försöker inte lura mig till vad som inte ännu är givet
God Bless
Peter
Peter,
säger någon till mig att jag inte är bjuden, så går jag självklart därifrån. Men än har det inte hänt.
Gert Gelotte
I ortodoxa liturgier har jag vetat att jag inte är välkommen som romersk katolik, och det respekterar jag då.
Däremot har jag varit välkommen i andra kyrkor och samfund.
Jag gillar Peters princip ovan.
Krister
När det gäller Roms förhållningssätt till såväl kommunion som interkommunion skäms jag å min kyrkas vägnar.
Rom använder kommunion som ett MAKTMEDEL.
Helt oacceptabelt.
Hotar katolska politiker i deras yrkesutövning med att förvägra dem nattvard utifrån agerande i tex abortfrågor men obs skyddar pedofilpräster.
2003 under ekumenisk kyrkodag i Berlin inbjöd katolske prästen Gotthold Hasenhüttl även protestanter till nattvarden.
För detta suspenderades Hasenhüttl och förlorade undervisningsrättighet.
Några månader tidigare hade påven Johannes Paulus II givit nattvard till en protestant i sin privata våning. Det gick bra. Ty protestanten var premiärminister Tony Blair.
// Irène
PS ”Ja, vad skulle Paulus säga om han i dag på en ny inspektionsresa kom till Rom”
Han skulle nog bli lika upprörd över nuvarande påven som han blev över hans företrädare Petrus.
http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=161127
Kumpaner
Ni har så bråttom, så förtvivlat bråttom. Om jag inte mistar mig (det händer i sällsynta fall) så var det inte så länge sedan vi katoliker var förbjudna att delta i de andras gudstjänster. Nu kan vi utan problem besöka varan’. Och med i vart fall några ortodoxa kyrkor finns interkommunion vid livsfara. Så nog har det rört på sig. Men vårvintern har sin tid och vilken dag den skiftar över till vår vet man inte förrän den är kommen och man går ut på trappan och konstaterar att det luktar vår. Och se’n är det inte många da’r innan det är sommar.
//Jörgen
Jörgen
”Ni har så bråttom, så förtvivlat bråttom.”
Jag köper inte detta mantra som gärna används inom katolska kyrkan för att få ytterligare respit att slippa göra sig av med missförhållanden som ENBART har med Roms MAKT att göra och inte ett smack med TRON.
Det vore inte en dag för tidigt att Rom slutade värna mer om sin prestige än om alla kristnas möjlighet att TILLSAMMANS – som en manifesterad enhet – delta i Herrens nattvard
Att uppmana icke- katoliker som VILL få nattvard – att gå fram, lägga armen på axeln och få en välsignelse ISTÄLLET för nattvard är MAKT och inget annat.
”Alla är välkomna att delta i Herrens måltid. Men vissa får nöja sig med att titta på medan vi andra äter och dricker. Att hänvisa protestanter till en ”andlig kommunion” samtidigt som vi katoliker betonar Kristi realpresens är både inkonsekvent och kärlekslöst.”
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=161789
Och Du Jörgen. Apropå bråttom.
Märkte Du hur BRÅTTOM påven hade att införliva anglikaner – som är mot kvinnliga präster och homosexuellas likaberättigande – i katolska kyrkan ?
Tala om BRÅTTOM att få bundsförvanter i att kunna upprätthålla orättvisor !
// Irène
Irène
Jag är jägare och hämtar därför min liknelse ur den världen. Den som hastar genom skogen får inget, den som tyst och stilla letar rätt på en bra växel och äterkommer dit och sitter stilla och bara väntar får byte inom skotthåll och mat i sin frysbox.
Det går långsamt . När jag deltar i den ortodoxa liturgin går jag inte till kommunion men jag får del av det välsignade brödet. Jag tror att den dagen kommer när vi även delar kommunionen med vår östra hälft. Men det får ta den tid det behöver, Herren var inte i stormvinden utan i den stilla susningen.
Vad anglikanerna beträffar tycker jag det är en ekumenisk psuedohändelse. Ekumenikens första uppgift är öst – västfrågan.
//Jörgen
Gert: Vilka andra samfund går du till? Av vilken anledning? Jörgen: Har du ingen katolsk mässa i närheten? Anneli: Vad menar du med acceptera andra? Det verkar som du anser man inte accepterarar andra genom att neka dem heliga kommunionen. Stämmer det? I så fall accepterar kyrkan heller inte våra barn…
Jonas B
Svar nej. 14 mil urusel väg till Karlstad. 8 mil till Sunne en gång i månaden. Tji allmänna kommunikationer och just nu ingen växellåda i bilen.
Det finns en värld utanför städerna. Och jag är Värmlands nordligaste katolik. Men jag klagar inte, Tidegärden finns och innebär en fast länk till Kyrkans liturgi.
Mässa, det gäller att gripa tillfällena i flykten och hoppas på att det dykt upp en växellåda till Påskvigilian.
//Jörgen
Jörgen, jägare
Såväl i som utanför skogen gäller att veta NÄR Du ska avvakta /ta det lugnt och NÄR Du ska handla / skjuta. När Du ska hasta och när Du inte ska hasta.
Allt är fråga om TIMING.
”Ekumenikens första uppgift är öst – västfrågan.”
Intressant läge idag. För att få till en win-win situation dvs att öst också ska slippa kvinnliga präster och dess SUPERpatriarkala struktur ska slippa befatta sig med homosexuella står nu öst inför dilemmat att böja sig inför påvens PRIMAT och det tar av rättmätiga skäl emot.
Skulle påven ha tolkat detta PRIMAT som det var tänkt – primus inter pares – vore det hela inget problem för öst.
Men nu är det ju så att påven BARA lagt tonvikten på PRIMUS. Dvs i verkligheten är påven mer intresserad att vara FRÄMST än av ENHET.
Och bara de som bejakar påvens anspråk på oinskränkt omnipotens är välkomna in till gästabudet.
// Irène
Jörgen jägare ute på taigan.
Bra att Du belyser hur det är att vara ”Värmlands nordligaste katolik.”
// Irène
Irène
Av detta följer att vi skulle kunna uppnå den ultimata win-win situationen att Rom återvänder tii ursprunget och tar till sig de två förlorade orden INTER PARES och att Kyrkan återförenas.
Skön tanke
//Jörgen
Jörgen
Exaktamento.
// Irène
Gert,
Okej då trotsar du inte utan struntar i förbudet mot interkommunion och tar emot nattvarden där du får. Mer positivt, det kan jag tänka mig att göra själv om jag hamnar i en sådant sammanhang. Men det är förstås viktigt att som bl.a. Krister påpekar respektera dem som inte välkomnar en.
Interkommunion eller inte rör uppenbarligen upp starka känslor. Inte så konstigt med tanke på att kommunionen är det absolut centrala som vi inte kan vara utan. Allt annat går i nödfall att skala bort.
Jag tror inte att någon förstår vad det innebär att ta emot Kristi kropp och blod. Vi kan förnimma, känna eller uppleva den, men inte förstå.
Vi får ta emot kommunionen inte för att vi förstår den, utan snarare kommer att förstå och för att få näring. Tror jag ska jag tillägga.
Ser man saken från det perspektivet blir det rätt fånigt att som man i praktiken gör anklaga varandra för att förstå minst eller missförstå mest.
Jonas,
Jag är ledsen, men jag förstår inte din fråga alls. Det kan bero på att min hjärna är inbäddad i förkylningsdimmor, Men du kanske kan formulera dig lite tydligare.
/Anneli
Jonas B,
dit det faller sig, där jag är välkommen, där jag inte känner mig helt främmande och av de skäl jag så många gånger redovisat.
Gert Gelotte
Anneli
Jonas B menar i sin kärleksfulla omtänksamhet om protestanter att eftersom KATOLSKA barn (före första kommunion) inte får gå till kommunion så behöver inte alls VUXNA protestanter känna sig utestängda att de inte heller får gå till kommunion i katolska kyrkan.
// Irène
Anneli,
jag förstår inte skillnaden mellan att trotsa och att strunta i förbudet mot interkommunion. När jag struntar i det trotsar jag ju det, eller?
Gert Gelotte
Att ta emot nattvardsbröd i Svenska kyrkan är inte interkommunion. Men det är heller inte tillåtet för en katolik. I själva verket är det en dödssynd, då man tar emot något som om det vore Herren fast man vet att det inte är det. Detta är inte jag som hittat på utan det svar man får från kyrkan om man frågar – det har jag gjort för många år sedan.
När det gäller ickekatoliker och kommunionen; det handlar inte om ålder utan att de ska vara väl förberedda med undervisning, trosbekännelse och bikt – precis som vi alla, unga och gamla. Så enkelt egentligen!
Så – varför sprida denna desinformation att man kan göra lite som man vill?
Iréne,
Jag tror att det är nyttigt för Jonas att få formulera sig själv, men det visade sig att du, till skillnad från mig, förstod vad han menade:)
Gert,
Jag tyckte att du tog i lite väl mycket, helt enkelt.
Trotsar gör man mot någon som man upplever är starkare än man själv, oftast sina föräldrar tror jag. Som jag uppfattar ordet ligger det både vanmakt och ilska i trots. Att strunta i något är mer odramatiskt.
Jag har inte tänkt så mycket på frågan om interkommunion, inte varit så berörd av den. Den gör mig fortfarande inte så upprörd, varför det är så tänker jag ta i svaret till Jonas.
Jonas,
Då förstår jag vad du menar. Jag kan respektera argumentet att man bör vara förberedd på vad man tar emot. Men som jag försökte förklara i förra kommentaren så tvivlar jag på att någon fullt ut är det. Kommunionen är ett stort mysterium, som vi bör närma oss med ödmjukhet och insikt om våra begränsningar.
Hur man som samfund och enskild ser på det tror jag beror på om man har Gud i centrum för sin uppmärksamhet med religionerna som planeter i banor runt. Eller om man inbillar sig att ens egen kyrka är centrum med Gud som en tillhörande planet.
I det förstnämnda fallet tror jag att man är beredvillig att acceptera att fler kan ta emot nattvarden. Att man har mer respekt för den omvandlande och helande kraft som finns hos Kristi kropp och blod.
I det andra fallet tror man sig ju ha monopol på och kontroll över Gud och då är det naturligtvis viktigt att exkludera de som inte lyckats ”lägga beslag” på honom.
Ett exempel på det mellanmänskliga tjafsande som ekar genom kyrkohistorien med början hos lärjungarna.
Jag hoppas att jag har Gud i centrum därför kan jag också tänka mig att ta emot kommunionen med andra än katoliker.
/Anneli
Jonas B
”Så – varför sprida denna desinformation att man kan göra lite som man vill?”
Jag tror att många katoliker i motsats till Dig väljer att bilda sig en egen uppfattning om vad som är rimligt och godtagbart för förnuftet när det gäller kommunion och interkommunion.
Jag tror att många i våra dagar äntligen genomskådat hierarkins egendomliga rankingsystem av synder och ”dödssynder” med åtföljande sanktioner som går emot vanligt sunt förnuft.
Om Du inte vågar Dig på att kommentera hur Hasenhüttl kunde suspenderas efter att ha varit katolsk präst i 44 år medan pedofilpräster bara flyttas runt till andra församlingar då är Du inte rätt person att varken tala om dödssynder eller ”desinformation”
http://www.uni-saarland.de/fak3/hasenhuettl/aktuelles.htm
// Irène
Jonas B,
att det skulle vara en dödssynd att ta emot kommunionen i Svenska kyrkan är ett så stolligt påstående att jag inte gitter bemöta det. Gå i frid!
Gert Gelotte