”Call to action ” är en katolsk rörelse som arbetar för RÄTTVISA och JÄMSTÄLLDHET i världen. National Catholic reporter var med på konferensen 4-6 november och ställer frågan till olika människor
” Var finner du hopp inom kyrkan ?”
Exempel på svar
”Jag finner hopp i organisationer som arbetar för att bjuda alla till gemensamt nattvardsbord.”
”I Organisationer som arbetar för kvinnliga präster.”
”I organisationer som Call to action”
” Ett hopp om en mer accepterande och inkluderande kyrka. En kyrka mer som Jesus. ”
http://ncronline.org/blogs/ncr-today/people-give-hope-others-conference
// Irène
PS En inkluderande hållning verkar vara ledmotivet för människors hopp och kyrkans framtid.
I Sverige är Gunnel Vallquist den katolik som för mig är den som främst gjort sig till språkrör för kristen enhet och inkluderande hållning runt nattvardsbordet.
2003 köpte jag en liten fantastisk bok ”Vad väntar vi egentligen på? ” av Gunnel Vallquist där hon samlar texter om kristen enhet som hon skrivit 1968-2002.
Gunnel Vallquist skrev ett bibelställe i min bok – 2 Kor. 3:17
”Herren, det är Anden och där Herrens ande är, där är frihet.”
Jag har särskilt strukit under ett ställe på sid 100 från 1996 som nyligen aktualiserades för mig i Bose.
”Inget ansvar, inga hänsyn borde kunna väga tyngre för någon kyrkoledare än Jesu egna ord : Att de skall vara ett , såsom vi är ett – jag i dem, och du i mig – ja, att de skall vara fullkomligt förenade till ett, så att världen kan förstå att du har sänt mig. Och att du har älskat dem , såsom du har älskat mig.” Detta är oerhörda ord, och ofattbart är att de som bestämmer över oss kan ta på sitt ansvar att en enda dag låta denna Jesu lidelsefulla bön till sin Fader framstå som obesvarad. Han fullgjorde vad vi borde , han gav sitt liv, men hans efterföljare står fortfarande och diskuterar om, när och på vilka villkor man ska tillåta hans bön att gå i uppfyllelse. Står där och fortsätter att diskutera ”vem som skall vara den främste .” Denna frågeställning som Herren själv avfärdade så fort den kom upp mellan lärjungarna , dominerar fortfarande lärjungarnas tänkande till den grad att den får skymma auktoriteten i hans högtidliga bön. Länge har vi bett om enheten, sagt vårt ”Herre, Herre ” – men alltid finner man skäl för att hans vilja inte skall få ske .”
I bokrecensionen ”Det hastar att rädda kristenheten” skriver Astrid Söderbergh Widding i Svd 2003
”Akademiledamoten Gunnel Vallquists röst är profetiskt uppfordrande när hon manar alla kristna att höja sig över de småaktigheter som skiljer kyrkorna åt.”
”I skarpa formuleringar ifrågasätter hon den teologi som rättfärdigar status quo. Kristi kyrkas enhet måste alltid, menar hon, gå före snävt konfessionella hänsynstaganden. Hennes konsekventa hävdande av lekmannaperspektivet kan av kritiska läsare säkerligen kallas aningslöst, liksom hennes civila olydnad mot de åtskilda nattvardsbord som i dag är lag torde vara anstötlig för vän av ordning. Men den skenbart naiva hållning hon intar är också befriande: om inte yrkesteologerna kan komma överens i varje detalj, kan åtminstone de troende enas om att gemensamt ”förneka sina egna förnekelser”. ”
http://www.svd.se/kultur/litteratur/det-hastar-att-radda-kristenheten_27700.svd
”Att de skall vara ett , såsom vi är ett – jag i dem, och du i mig – ja, att de skall vara fullkomligt förenade till ett, så att världen kan förstå att du har sänt mig. Och att du har älskat dem , såsom du har älskat mig. Detta är oerhörda ord,”
Ja, Irene… ja!
För mig underbart är att denna närvaro o detta möte behöver inga ramar, inga lagar, inga kyrkorum. Ingen teologi.
Men eftersom det finns en teologi som binder fast det som gudomligt o gåtfullt är… så måste man använda teologin som ett språkmedel …
Kyrkornas teologiska småaktigheter.
”Se på sparvarna” säger Herren med tyngd och det kan bara en Gud göra.
Agneta
Öppenhet, nyfikenhet och oräddhet är egenskaper världen i allmänhet och religionerna i synnerhet skulle må väldigt bra av.
Gunnel Vallquist har, som jag uppfattar det, allt detta och till det hopp om framtiden. Vi får inspireras och hämta kraft ur det.
I Apostlagärningarnas 17 kapitel berättas hur Paulus kommer till Athen och där finner ett altare åt en okänd Gud. Vilken omsorg om medmänniskornas andliga behov de som byggt det altaret visade. Hur kan vi idag uttrycka den respekten och kärleken till varandra?
Anneli
Inkluderande är ordet även om jag inte delar livsstil med dom som man oftast tänker sig i
samband med
det ordet-så är det vad jag önskar i ordets vidaste tänkbara betydelse.
Själv går jag inte till den romersk-katolska församlingkyrkan sedan flera år och när jag
försökte utträda ur den samma bemöttes jag inte med respekt.
Den får mina små skattepengar men min själ har sin längtan i en annan riktning.
I riktning mot öppenhet, vänskap och respekt.
John,
Vad roligt att du skriver här igen!
ja att leta gemensamma nämnare snarare än olikheter tror jag är välgörande. Det kan sätter igång en positiv spiral av ökad förståelse och respekt.
Anneli