Vänner!
Bland konservativa kristna i Sverige är det vanligt att skylla sekulariseringen på kyrkor och kristna som inte är tillräckligt tydliga med vad man som kristen skall tro och hur man som kristen skall leva. Rimligen borde i så fall sekularisering inte vara ett stort problem i länder där kyrkan ställer tydliga krav på tro och liv – som i Polen.
Då är det intressant att läsa en artikel i brittiska katolska The Tablet från den 20 juni. Där beskrivs hur den polska katolska kyrkan tar i med hårdhandskarna mot liberala teologer och tendenser. Men det tycks inte hjälpa. Enligt statistik som refereras i artikeln sker nu en snabb sekularisering.
2002 svarade 45 procent av polackerna att de hyste förtroende för den kyrkliga hierarkin. Förra året var andelen förtroendefulla nere under 9 procent.
Sedan 2006 har rekryteringen till Polens 84 katolska prästseminarier fallit med 30 procent. Rekryteringen till de kvinnliga ordnarna minskade enbart förra året med 15 procent.
Andelen kyrkobesökare föll under 2008 med 4 procent. Tyvärr finns ingen uppgift om från vilken nivå.
Sammantaget tycks alltså en konservativ och principfast kyrka inte klara sekulariseringen bättre än en liberal och tillåtande. Varför kan jag bara spekulera i. Men jag tror man måste börja med att fundera över vad orden kyrka och sekularisering betyder.
Den kyrka som sekulariseras är den traditionella organisationen i den traditionella byggnaden med de traditionella ceremonierna. Det betyder inte med nödvändighet att kyrkan i betydelsen Guds folk sekulariseras. Behovet av andlighet är förmodligen konstant. Men det tar sig olika uttryck och människor slutar inte gå i kyrkobyggnaden för att de blivit ateister utan för att de finner besöket meningslöst. Det som sägs där har tappat kontakten med verkligheten.
Ur detta dilemma ser jag enkelt uttryckt två utvägar.
Den liberala/progressiva där målet är att återknyta kontakten mellan tron och verkligheten i vår tid och vår kultur.
Den konservativa där målet är att upprätta en subkultur, ett slags mentalt getto, med en egen verklighet.
Dessa två vägar delar idag kyrkorna på ett nytt sätt. Liberala katoliker har i viss utsträckning mer gemensamt med liberala protestanter än med konservativa katoliker och vice versa.
Att spekulera i vart detta för oss tror jag är näst intill meningslöst. Vi är bara i början av en process som vi inte kan överblicka.
Gert Gelotte
Gert,
Som du skriver är detta är ytterligare ett tillfälle där kyrkan behöver stanna upp och tänka över vad det faktum att så många lämnar den betyder. Återigen följer man Guds vilja på rätt sätt?
Är det de som bara gick i kyrkan på grund av det sociala trycket och utan att egentligen vara troende som går ur är det kanske bara positivt att de nu kan lämna kyrkan.
Men om djupt troende människor inte känner sig hemma i kyrkan är det fara på färde.
Jag har ett citat av Thérèse av Lisieux som kan passa med anledning av vad du skriver om hård styrning:
”Jesus visade mig naturens bok och jag förstod att alla blommor han skapat är vackra, att rosens skönhet och liljans vithet inte förtog den lilla violens doft eller tusenskönans hänförande enkelhet. Jag förstod att om alla små blommor ville vara rosor skulle naturen förlora sin prakt om våren, ängarna skulle inte längre vara klädda i småblomster. Likadant förhåller det sig i själarnas värld, Jesu trädgård.”
/Anneli
Hej, läsare!
Trenden i katolska kyrkan i USA att bilda Intentional Eucharistic Communities är intressant. Se http://www.intentionaleucharisticcommunities.org/ för info och länkar till akturella tidningsartiklar. Obs att dessa gemenskaper ofta är/blir ekumeniska/ointresserade av lösenbekännelse vid dörr och måltid.
I kristvärlden i övrigt talas om huskyrkor, cellkyrkor; här är en svensk sajt: http://www.huskyrka.se/
I min allra sista inledare i Katolskt magasin 19 juni 2003 skrev jag att tidens fältrop verkar vara ”Envar sin egen rörelse- eller kongregationsgrundare”.
Jag stödde mig på iakttagelser av John Allen Jr, National Catholic Reporters man i Rom. Exemplet gällde Spanien: 37 miljoner katoliker (för sex år sedan alltså) varav 18 procent, 6,6 miljoner, går i mässan minst en gång i månaden. Närmare hälften av dessa, omkring 3 miljoner, tillhör någon av de nya rörelserna i kyrkan. Och antalet stiger.
Allen karaktäriserade Spanien som ett labb för omdefiniering av församlings- och stiftsstrukturer:
”Ett scenario verkar vara att församlingen inte försvinner, men får en annan roll. Istället för att vara det katolska livets centrum, den smältdegel där ens spiritualitet formas, kommer församlingen att fungera som en mötesplats för rörelserna. Församlingen blir en sorts ecklesiastisk piazza där anhängare av Neokatekumenatet, Opus Dei, Regnum Christi, Catholic Action, Communion and Liberation etc möts för att dela erfarenheter, arbeta med gemensamma projekt och – åtminstone ibland – fira gudstjänst tillsammans innan man återvänder var och en till sitt. I detta scenario blir kyrkoherden en samordnare/fixare snarare än en herde i traditionell mening.”
Så vad som händer med biskoparna i denna process? När vi är geografiskt organiserade är stiftsbiskopen nyckelauktoriteten. Men när majoriteten definierar sig karism- eller spiritualitetsvis och kanske också har egna präster (om Opus Dei får ha personalprelatur, varför inte de andra?) – vad är då en stiftsbiskop? Och vilka skulle vilja bli stiftspräster för de överblivna, när man kan bli specialpräst för starkt fokuserade brandfacklor och arbetsmyror på uppgång?
Det spanska exemplet 2003 handlade om garaterat påvetrogna rörelser. Idag kan man fråga vidare: vad händer i förlängningen när de Intentional Eucharistic Communities som nämns i början inte möter förståelse på den där geografiska församlingspiazzan, men fortsätter mötas ändå – som några av dem gör?
Berit Bylund i Umeå
(frivillig katolik mellan 34 och 60 års ålder, 1979–2005)