Internet på gott och ont

De fasansfulla händelserna i Norge lämnar knappast någon oberörd och bilden av det ofattbara klarnade allteftersom helgen gick.  En norsk, kristen högerextremist, Anders Behring Breivik låg bakom dessa  fruktansvärda våldsdåd. Han har uppenbarligen varit aktiv i högerextrema grupperingar huvudsakligen på internet, något som får i alla fall mig att reflektera över internet som möjlighet och risk.

I dagens SvD skriver Thomas Hylland Eriksen, professor i socialantropologi vid Oslo universitet  tankeväckande om extremisten på internet, under rubriken Internet filtrerar fram hat. Jag citerar ur artikeln:

”Eftersom de flesta av er är anonyma, behöver ni inte lägga vikt vid vad ni skriver. Ni kan säga vad ni för ögonblicket känner och bygga upp ert hat, bit för bit, tills ni nästan spricker. Som Arne Anka så vackert uttryckt det: ”Att tänka innan man talar är som att torka sig i röven innan man skiter”. Allt uppdämt hat mot det etablerade Norge, alla idéer om dolda sammanhang i geopolitiken, all hets som du samlat på dig mot namngivna personer får ett naturligt utlopp här. Och du får stöd. Kamratskap. Virtuella klapp på axeln. Sällan eller aldrig möter du dina vänner ansikte mot ansikte men det värmer likväl att känna att du hamnat bland likasinnade. Från och till skickar du ett hatfullt, vagt hotfullt mejl till en av de politiskt korrekta idioterna, bara för skojs skull, för att se om han svarar.

Du använder hursomhelst en hotmail-adress. Om idioten svarar och försöker diskutera med dig, blir det ännu skojigare. Då skruvar du bara upp aggressionen ett snäpp nästa gång. Ingen kan ju spåra dig i vilket fall som helst. Du är osårbar. Hurra för yttrandefriheten på nätet – hurra för anonymiteten!”

http://www.svd.se/kultur/internet-filtrerar-fram-hat_6347722.svd

Visst känns det bekant. Emellanåt görs mer eller mindre aggressiva kommentarer här på bloggen av personer som är noga med att dölja sin verkliga identitet. Kommentarer som kan vara riktade mot det sekulariserade samhället, muslimer, judar, homosexuella, för att inte tala om katoliker som inte delar signaturerna i frågas syn på vad som är ”katolskt”.

Jag tror att en väg att bemöta dessa katolska fundamentalister är:  att hylla nyanserna och gråtonerna i tillvaron, att inte dras med i det aggressiva tonfallet, utan diskutera sansat och belysa det aktuella ämnet från olika håll.  Att inte tillåta grova påhopp och kränkningar, bloggen har utmärkta regler för det. Och förstås att stanna kvar i Romersk katolska kyrkan trots alla uppmaningar om att lämna den. Kyrkan ska vara som ett kyrkfönster där ett motiv framträder genom olikfärgade glasbitar, inte enfärgad glasskiva.

/Anneli Magnusson