Rapporten att minst 216 000 barn fallit offer för 2 900 till 3 200 pedofiler de senaste 70 åren i den franska katolska kyrkan har slagit ner som en bomb.
Tyvärr är rapporten långt ifrån unik. Det är nu drygt 20 år sedan Boston Globe utlöste ett jordskred av först avslöjanden och sedan utredningsrapporter om pedofili bland katolska präster. Samt om hur detta dolts och hur pedofila präster skickats från församling till församling utan hänsyn till att övergreppen fortsatte.
Sedan dess har avslöjanden detonerat i land efter land. På Irland har den katolska kyrkan kraschat. I Tyskland är den på väg att göra det och nu Frankrike.
Kyrkans reaktion var först att blåneka, sedan att försvåra varje försök till utredning, därefter att spä ut skulden genom att hävda att det nog är lika illa eller värre på andra ställen. Numera lägger sig kyrkans biskopar, inklusive påven, platt på ansikten och ber om förlåtelse. Något annat är knappast meningsfullt. Det finns inte längre någon respekt, någon tillit, något förtroende kvar att försvara och förlora.
Dock är verklig vilja att förutsättningslöst söka efter orsaken till att så många katolska präster våldtagit barn svår att finna. I stället har skulden lagts på homosexuella eller sekulariseringen eller modernismen eller … Det är så att säga Målgans fel.
Jag är helt på det klara med att pedofilin bland katolska präster är en komplex fråga och att det inte finns enkla svar på komplexa frågor. Men om vi skall söka efter brister i den katolska kulturen i stället för att söka efter någon annans fel eller generella brister i den mänskliga naturen, så är det svårt att komma runt kyrkans problematiska relation till sexualitet och kön.
I fornkyrkan skapades uppfattningen att syndafallet är kvinnans fel och att arvsynden överförs sexuellt. Jag vet inte om någon fortfarande hävdar detta, inte så rakt i varje fall, men vi lever med arvet.
En del av arvet är det obligatoriska kravet på celibat för präster. När det infördes på 1000-talet hade det föregåtts av allt striktare begränsningar för när gifta präster fick ha samlag med sina fruar. Sex kvällen före mässfirande var således strängt förbjudet.
När celibatet i dag skall motiveras brukar det vanligaste argumentet vara att prästen skall vara fri att helt ägna sig åt församlingen. Men när celibatet blev obligatoriskt var argumenten liturgisk renhet och att skydda kyrkans egendom från sammanblandning med gifta prästers familjeekonomi.
Ingen blir pedofil enbart av att leva i celibat. Men ser vi pedofili som ett av flera symptom på en misslycka relation till den egna sexualiteten kan vi vidga perspektivet.
Jag förespråkar inte promiskuitet, verkligen inte. Men att förtrycka den egna sexualiteten kan få allvarliga konsekvenser och påtvingat celibat är förtryck. I varje fall för den som inte vill men måste.
Jag hoppas och tror att pedofili är betydligt mindre vanligt än andra följder av sexuellt självförtryck.
Personligen har jag drygt 50 års erfarenhet av att leva som katolik i Göteborg och Sverige. Jag känner till ett fall av pedofili i Göteborg där både offer och gärningsman är döda. När det inträffade tystades övergreppen ner och gärningsmannen fick en ny tjänst som präst utomlands.
Jag känner till ytterligare två fall av sexuella övergrepp inom kyrkan i Göteborg. Offren var vuxna. Jag har talat med dem och respekterar deras önskan att inte säga mer än så.
Lämnar vi bruk av våld för att i stället inriktar oss på präster som ”bara” misslyckats med att leva i celibat blir exemplen betydligt fler – enbart i Göteborg. Jag minns två präster som gjorde församlingsbor med barn. Jag minns prästerna som plötsligt försvann när de antingen ertappats med eller tröttnat på att ha en partner i hemlighet.
Men jag minns också präster som varit som hårt åtdragna råbandsknopar av självkontroll. Visst har jag mött präster som använt sitt celibat för att stå till församlingens förfogande, men jag har mött fler präster som barrikaderat sig i prästgården för att slippa möta människor.
Det finns inget omedelbart och direkt samband mellan celibat och pedofili. I varje fall har jag inte sett något bevis för detta. Men att det finns ett samband mellan förtryckt sexualitet och pedofili håller jag för högst troligt. Ser vi pliktcelibatet som ett annat uttryck för sexuellt förtryck, vilket är rimligt, kan vi därmed också förmoda ett indirekt samband mellan påtvingat celibat och pedofili. De är konsekvenser av samma syn på mänsklig sexualitet som ett hot som måste bekämpas.
Vill katolska kyrkan på allvar komma åt problemen och orsakerna bakom pedofilin finns mycket att göra på temat kön, makt och sexualitet En närmast självklar åtgärd vore att ifrågasätta det meningsfulla med fortsatt pliktcelibat för präster. Finns det verkligen fler fördelar än nackdelar? Är det rimligt och värt priset att ålägga präster celibat? Varför tvång? Räcker det inte med den självklara rätten att leva i celibat för den som så önskar?
Pingback: Ska det aldrig ta slut?! – om de pedofila övergreppen i Katolska kyrkan | Annelis blogg
Tack för ett intressant och klokt inlägg. En frivillighet vad avser celibatet måste nog komma tillsammans med en rad andra åtgärder i kyrkan. Den kvinnliga representationen bör skyndsamt ökas innan kyrkan förlorat kvinnorna. Också förhoppningsvis snart kvinnliga präster måste leva i ett frivilligt celibat. Inga tvingande sexuella celibatspålagor tack!
Tack, Gert, i senaste numret av The Tablet gör en brittisk katolsk präst som själv lever i celibat en liknande analys som den du gör. Naturligtvis inte alla som frivilligt eller ofrivilligt vaot att leva ogifta men skribenten i The Tablet ser en analogi mellan katolsk klerikalism och den misogyni som uttrycks bland Incels idag. Sambandet ligger enligt skribenten i själva tanken på ”en ontologisk rättighet” som i prästens fall ska skydda den naturgivna klerikala överordningsrelationen. Naturligtvis ingår då inte sexuella övergrepp i nomalfallet av naturgiven underordning, men är högst förlåtligt i ljuset av mannens fallna natur. Incels har också i egna ögon samma ontologiska rätt att ”få ligga” i samma naturgivna underordning och övergrepp kan då också omfattas av en liknande absolution från den egna gruppen.
Har själv levt sjutton år i ett självvalt och tidvist miserabelt celibat. Jag har gjort andra vuxna illa under denna tid men är också medveten om präster som levt goda och djupt empatiska och kärleksfulla liv med samma livsval. Så visst måste vi våga klarspråk om denna den latinska kyrkans krav på ett obligatoriskt celibat för de flesta nyvigda präster. När vi gjort detta måste vi dock vara medveten den långa väg som ännu återstår innan den specifikt romerska klerikalismen släpper sitt grepp och tillåter rättslig insyn i klerikala hierarkier. Trots att påven själv uppenbarligen vill häva den s.k. påvliga sekretessen vet vi att den klerikala tystnadskulturen är kompakt, i församlingar, i stift, i ordnar och i romerska dikasterier. De offer som orkar överleva förnedrande och trivialserande utfrågningar samt alla förseningsprocesser från kyrklig bondinkvisition är naturligtvis vardagshjältar som förtjänar allt stöd. Samtidigt får vi nog nu vänja oss vid att den ”kämpande kyrkan” kommer att kämpa till sista dollarn, euron och pundet till dess kollekthovarna är helt tömda. Sen går väl den hierarkiska kyrkan i konkurs och i allafall bildligt hamnar på det evangeliska havets botten med en kvarnsten om halsen?