-
2 svar till ”Agneta Sofiadotter ”Sufismen och kärleken””
-
Irene, min kära vän …och till er alla som förr följde/läste min långa vandring inom KV.
Så fint att du informerar om min kommande utställning, tack!
Nå, så har jag då vänt hemåt till min sufism som jag burit i mitt hjärta i 35 år om inte längre eftersom redan när jag var ung blev jag hänförd av konstnären Ivan Aguélis liv liksom av Eric Hermelins liv och gärning. Och många andra okända som kända särlingar och konstnärer. I 35 år har jag tillhört en inter-religiös sufisk order med sin hemvist i Paris. Över 20 som katolik varav 14 år som katolsk visionare.
Men luften tog slut och de teologiska katolska konstaterade sanningarna för många och för förgörande för en sådan självständigt tänkande människa som jag. Jag skulle inte säga att bara luften tog slut så gjorde även nyfikenheten. Det blev så förutsägbart. Jag fann att de flesta katoliker följer vad ledarna tycker och tänker (konstaterat genom kyrkofäders konstateranden) och detta på ett sätt som genom grupptryck förtryckte dem själva och deras fria tanke.
Sufismen är de många konstnärernas, sagoberättarnas, musikernas och poeternas hemvist och att det är så är inte konstigt. Att bejaka att G-ds ansikte synliggörs i allt levande bortom ordens gränser är en underbar glädje. Eller som en dansk äventyrare så klokt sa till sina barn: ”undvik människor som säger att de funnit Sanningen men följ dem som söker Den”. Jag har helt enkelt tröttnat på den yttre religiositeten där man skapar gränser via sin övertygelse att man har funnit Sanningen. Funnit G-d. Där man ringar in universums oändlighet (mikro och makrokosmos) i en tre-enighet eller att man anser sig vara G-ds utvalda folk respektive att man har något inga andra har : G-ds son.
För mig ett ofattbart förenklande där man utgår från att G-d avskiljer sin Skapelse. Som en fader som ger fördelar till vissa av sina barn. Fördelar för vissa avbilder av honom själv. Bara det sistnämnda är hissnande vansinnigt.
Lever man i G-d …hur kan man då mena sig veta G-d?
Nu är jag 64 år. I hela mitt liv har jag varit troende. I hela mitt liv har jag försökt att klämma in mig i svenska kyrkan, katolska kyrkan och till och med den judiska (påbrå). Jag tänker aldrig försöka det igen. Och inte heller inom den traditionella delen av islam. Det går inte. Inte för kyrkan och inte för mig. Inom min sufiorder bör man stanna inom den religiösa sfär man kulturellt hör hemma i. Det går inte. Det gick inte.
Det är så enkelt. Jag fann inte kärlek där. Jag fann människor som behövde ledare mer än G-d. Jag finner inte de kristna speciellt kärleksfulla. Och jag blev säkert en spegling av det rådande klimatet som säkert många andra. De var vare sig kärleksfulla mot varandra (micro-macro) eller mot djur och natur.
Vad mer finns att tillägga?
Men bor ni i Skåne eller reser förbi och ni vill se min andliga vandring och värld i bildkonst så är ni välkomna till min utställning.
Agneta
-
Tack kära Agneta för att du vill dela bitar av din andliga vandring. Jag berörs mycket av din konst. Somliga predikar i ord. Du förkunnar i bilder. Bilder som ordlöst förmedlar förnimmelser bortom bilden……
http://www.katolskvision.se/blog/?p=22929
http://agnetasofiadotter.com/sida1.html
// Irène
-
Bloggrulle
Irene, min kära vän …och till er alla som förr följde/läste min långa vandring inom KV.
Så fint att du informerar om min kommande utställning, tack!
Nå, så har jag då vänt hemåt till min sufism som jag burit i mitt hjärta i 35 år om inte längre eftersom redan när jag var ung blev jag hänförd av konstnären Ivan Aguélis liv liksom av Eric Hermelins liv och gärning. Och många andra okända som kända särlingar och konstnärer. I 35 år har jag tillhört en inter-religiös sufisk order med sin hemvist i Paris. Över 20 som katolik varav 14 år som katolsk visionare.
Men luften tog slut och de teologiska katolska konstaterade sanningarna för många och för förgörande för en sådan självständigt tänkande människa som jag. Jag skulle inte säga att bara luften tog slut så gjorde även nyfikenheten. Det blev så förutsägbart. Jag fann att de flesta katoliker följer vad ledarna tycker och tänker (konstaterat genom kyrkofäders konstateranden) och detta på ett sätt som genom grupptryck förtryckte dem själva och deras fria tanke.
Sufismen är de många konstnärernas, sagoberättarnas, musikernas och poeternas hemvist och att det är så är inte konstigt. Att bejaka att G-ds ansikte synliggörs i allt levande bortom ordens gränser är en underbar glädje. Eller som en dansk äventyrare så klokt sa till sina barn: ”undvik människor som säger att de funnit Sanningen men följ dem som söker Den”. Jag har helt enkelt tröttnat på den yttre religiositeten där man skapar gränser via sin övertygelse att man har funnit Sanningen. Funnit G-d. Där man ringar in universums oändlighet (mikro och makrokosmos) i en tre-enighet eller att man anser sig vara G-ds utvalda folk respektive att man har något inga andra har : G-ds son.
För mig ett ofattbart förenklande där man utgår från att G-d avskiljer sin Skapelse. Som en fader som ger fördelar till vissa av sina barn. Fördelar för vissa avbilder av honom själv. Bara det sistnämnda är hissnande vansinnigt.
Lever man i G-d …hur kan man då mena sig veta G-d?
Nu är jag 64 år. I hela mitt liv har jag varit troende. I hela mitt liv har jag försökt att klämma in mig i svenska kyrkan, katolska kyrkan och till och med den judiska (påbrå). Jag tänker aldrig försöka det igen. Och inte heller inom den traditionella delen av islam. Det går inte. Inte för kyrkan och inte för mig. Inom min sufiorder bör man stanna inom den religiösa sfär man kulturellt hör hemma i. Det går inte. Det gick inte.
Det är så enkelt. Jag fann inte kärlek där. Jag fann människor som behövde ledare mer än G-d. Jag finner inte de kristna speciellt kärleksfulla. Och jag blev säkert en spegling av det rådande klimatet som säkert många andra. De var vare sig kärleksfulla mot varandra (micro-macro) eller mot djur och natur.
Vad mer finns att tillägga?
Men bor ni i Skåne eller reser förbi och ni vill se min andliga vandring och värld i bildkonst så är ni välkomna till min utställning.
Agneta
Tack kära Agneta för att du vill dela bitar av din andliga vandring. Jag berörs mycket av din konst. Somliga predikar i ord. Du förkunnar i bilder. Bilder som ordlöst förmedlar förnimmelser bortom bilden……
http://www.katolskvision.se/blog/?p=22929
http://agnetasofiadotter.com/sida1.html
// Irène