I samband med Benedikt XVI egenartade tillvägagångssätt då han upphävde exkommunikationen av 4 SSPX biskopar började jag undra över hur en påve står i relation till kyrkorätt och om en påve får bete sig hur som helst utan sanktioner ?
Står en påve över eller under kyrkorätten ? Kan en påve exkommuniceras ?Frågorna ställde jag till Katolsk Visions egen kyrkorättare Dan Hanqvist som svarade följande och bifogade artikeln KANONISK FÖRVALTNINGSRÄTT I – INLEDNING; BEFATTNINGSHAVARE som han tidigare publicerat i Förvaltningsrättslig tidskrift. // Irène
Irène!
Det här verkligt knepiga frågor. Under medeltiden var man helt på det klara med att en påve kunde bli heretiker och ställa sig utanför kyrkan; och under Stora Schismen bannlyste ju de olika påvarna varandra. Hur man skulle hantera en papa haereticus var en vanligt knäckfråga. Efter Vaticanum I vågar kyrkorättare med karriärambitioner inte ställa den frågan. Det finns också olika uppfattningar om huruvida påven står över eller under kyrkorätten. Att han står under gudomlig rätt är numera nog okontroversiellt — men eftersom man inte kan enas om vad som är gudomlig rätt säger ju inte det så mycket. Ett annat sätt att ställa frågan är huruvida Kyrkan styrs absolutistiskt så att “Furstens vilja är lag” (den kejsarromerska principen) eller om Kyrkan styrs av en lag som gäller för alla och som alla därför har varit med om att anta. Den förra absolutistiska uppfattningen är nog den moderna — den härstammar nog främst från tiden efter Tridentinum — medan den senare är den äldre uppfattningen och som nog också var den förhärskande under medeltiden (då den f ö också ansågs gälla för kungarna och kejsaren).
Dan Hanqvist
[ Attachment: Kanonisk förvaltningsrätt 1 Befattningshavare.pdf ]
I Forum – under rubrik Kyrkorättaren – finns fler kyrkorättsliga artiklar av Dan Hanqvist som han tidigare publicerat i Förvaltningsrättslig tidskrift.
Påvens ”egenartade tillvägagångssätt” är helt normalt. Samma sak skedde med Tissa Balasuyria. Han blev exkommunicerad, och sedan hävdes exkommunikationen ett år senare i ett (tyvärr misslyckat) försök att få honom att ansluta sig till tron. I detta fall gällde det tron – i fallet med de fyra biskoparna gäller det lydnaden.
Bara om påven kan beslås med heresi eller en schismatisk inställning själv så gäller inte hans beslut (jftr Nestorius). Men det tror jag blir svårt att visa.
Jonas B
”Bara om påven kan beslås med heresi eller en schismatisk inställning själv så gäller inte hans beslut ”
Låt mig förtydliga mig själv.
”egenartade tillvägagångssätt” syftade i första hand på det icke-kollegiala förfaringssättet att inte i god tid samråda med framför allt Walter Kasper.
Att dessutom i internettider skylla på att man inom Vatikanen inte kände till Richard Williamsons antisemistiska åsikter är inte försvarbart för en påve år 2009. Det är en UNDERLÅTELSE som i sig fick mig att börja undra rent generellt över hur PÅVAR står i relation till kyrkorätt.
Observera att jag säger påvar. Mina frågor är också avsedda att stimulera tankeverksamheten lite längre än vad som alltid anses rumsrent. Det är inte farligt
Att häva en så pass KÄNSLIG exkommunikation som den över de 4 SSPX biskoparna kräver en oerhört nogrann ”förundersökning” av hela SSPX i allmänhet och biskoparna i synnerhet.
Att så bevisligen inte gjorts av en MAKTAPPARAT som den mäktiga Vatikanen och dess annars så övernitiska TROSKONGREGATION är en SKANDAL. Vem är ansvarig? Svaret är givet. Det är alltid högsta chefen. I detta fall påven.
Om det är sant som det ryktas att ”några” undanhållt påven för beslutet avgörande information så är det viktigt att också dessa ”några ” ställs till svars.
Viktigt att ”kompetens går före lojalitet” också inom Vatikanen som Thomas Reese framhåller.
Angående din beskrivning av fallet Tissa Balasurya OMI. Jag återkommer till honom under ämnet Jungfru Maria på Forumet.
Min verklighetsbeskrivning / min bild är helt annorlunda än din av ”ärendet” Tissa Balasurya OMI som utmanade Vatikanen med sin i mitt tycke OERHÖRT viktiga och nya Mariologi och syn på kvinnor och kvinnliga präster.
Det är Tissa Balasurya som tex ser på Maria som den första ”prästen?”som kan säga ”Detta är mitt kött och blod”.
Det är fler av Tissa Balasuryas MODIGA sort som behövs inom katolska kyrkan.
Roy Bourgeois tillhör också samma sort.
// Irène
Jag tror inte påven eller någon annan präst heller behöver samråda med NÅGON i själavårdsfrågor.
Vad som är modigt och vad som är omdömeslöst är ju alltid en fråga för historien att bedöma. Fader Tissa har menat att den kristna uppenbarelsen inte är unik utan går igen i alla religioner, att den kristna frälsningsläran är omöjlig att anamma av människor från andra kulturbakgrunder, att kyrkan har förfalskat evangelierna, att läroämbetet är falskt och helt onödigt, att trons innehåll beror på maktfaktorer i samhället, att arvssynden inte finns och därmed dopet är betydelselöst etc etc. Det verkar på mig inte särskilt modigt, om man är benediktin och har avlagt lydnadslöftena, utan snarare omdömeslöst.
Jonas B
Men snälla nån. Varifrån tar / får du din vulgärinformation om Tissa Balasuriya OMI ? Har du själv läst hans bok ”Mary and human liberation? ”
Du har ju fått allt om bakfoten.
När Jesus uppmanade apostlarna att ”gå ut i världen och predika evangelium” så innebar ju detta att Evangeliet skulle komma att möta olika kulturer och olika religioner.
Inte förrän Andra Vatikankonciliet har man dock på allvar börjat förstå vidden och djupet av vad detta skulle kunna innebära i praktiken för katolska kyrkan.
Benedikt XVI dock senfärdig AS USUAL att förstå djupet i när tex asiatiska katolska teologer tolkar Evangeliet utifrån en buddhistisk eller hinduisk kontext på Tissa Balasuriyas Sri Lanka. Eller i mötet med islam på andra håll i världen.
Kardinal Ratzinger – prefekt för Troskongregationen saknade som västerländskt tryckimpregnerad teolog sinne för Tissa Balasuriyas nytolkande Mariologi.
// Irène
Nestorius! Antiocensk teolog, ekumenisk patriark med påvligt stöd; fälld, avsatt och sänd i exil av maktmänniskan Kyrillios av Alexandria som inte kunde se någon vara förmer än honom själv. Kom ihåg Hypatia!
Ett exempel på heresi? Eller snarare rent kyrkopolitiskt rävspel?
Bravo Peter !
Du pekar på hur somligt inom kyrkohistorien vid närmare påseende inte alltid är sublim teologi utan snarare som du säger ”rent kyrkopolitikst rävspel ”.
// Irène
Iréne (och Jonas)!
Tyvärr är vi ju människor – och ett flertal patriarker har genom historien misslyckats med den kristna ödmjukheten. Så gjorde sig även Nestorius till ovän med Rom. Illa sedd av Alexandria var han redan som innehavare av en konkurrent till den främsta patriarktronen näst Petrus egen. Så kunde den ekake Kyrillios förstöra Nestorios liv – men heretiker var han knappast i verkligheten. Han läste Chalcedonkonciliets beslut i sin exil och gladde sig.
Låt oss gå bort och lära!
”Bara om påven kan beslås med heresi eller en schismatisk inställning själv så gäller inte hans beslut (jftr Nestorius).”
Det var vad jag skrev om Nestorius. Och så börjar en faslig excercis om hur kyrkans historia bestäms av slem kyrkopolitik och inte helig Ande…Men poängen var bara denna: Om en exkommunikation – eller hävning av densamma – skall underkännas så krävs det att visa att den som utdelat den själv stått under kyrkligt domslut. Såsom med Nestorius när han delade ut sina contra-anatemas.
Jag tror också man kan omvärdera Nestorius. Men det är så att säga en annan historia…
Vänner,
denna diskussion torde visa hur omöjlig situationen är. Självklart står påven under kyrkolagen. Självklart kan en påve blir heretiker. Självklart kan en påve begå både små och stora misstag.
Men hur hanterar man en sådan situation? Efter första vatikankonciliet, senast, torde det vara praktiskt omöjligt för kyrkan som helhet att ingripa.
Det är bland annat därför som kyrkan behöver en stor och genomgripande demokratiseringsreform.
Gert Gelotte
Obs! Detta anonyma osakliga inlägg är raderat av bloggens Skribenter.
Sådan radering kommer vid behov upprepas; till slut spärras aktuell e-postavsändare.
(Johannes XIII – det där var ju ganska grovt. )
Nå – om demokrati ska råda i kyrkan: demokrati är ett experiment som tog fart först efter det Andra världskriget – det har ännu ej sett sin slutform – den ändras hela tiden. Det finns inga garantier i en demokrati att den leder till ett samhälle för allas väl. Hitler valdes demokratikst, och Putin. Det har hänt att folket har avsatt sin demokratiskt tillsatta statschef genom statskupp, vilket alla har tjänat på.
Kyrkan däremot har haft sin lugna gång. Den är hierarkisk till sin natur – en platt organisation i kyrkan skulle säkert gynna en del lokala fromhetsströmningar, men vara en katastrof för enheten. Det ser vi i de evangelikala samfunden, där splittringarna är omfattande. Det mest oekumeniska man skulle kunna göra är att genomföra demokratisering i kyrkan – alltså till exempel att påven skulle väljas av valförsamling (skapar populism), eller driva lokalkyrkan som folkrörelse. (Det har förekommit förslag att man skulle avbryta mässan efter Ordets liturgi – gå ut och ha studiecirkel, för att sedan fortsätta med Eukaristin…).
Regionalisering är också den splittrande. En liturgi för varje provins, varje församling…det finns ju redan sådana tendenser. Till slut blir det ju så att de troende väljer den kyrka som de trivs bäst i – inte den de bor i. Är det ett ideal? Långt därifrån. Det är sektskapande!
Så – vi behöver inte pröva mera. Misstagen från påvar är ofattbart få och de rättas till med tidens tand. Påven måste känna att han INTE står under folkligt inflytande, utan under den helige Andes ledning. Just detta gör kyrkan fullständigt unik. En påve kan vara måttligt populär – ändå vara just den rätte för sin tid, den som räddar kyrkan, ja, hela världen. (Göran Hägg är inne på samma sak i sin bok om påvarna.)
”Det var vad jag skrev om Nestorius. Och så börjar en faslig excercis om hur kyrkans historia bestäms av slem kyrkopolitik och inte helig Ande.”
Jag ber om ursäkt – det var mitt fel – jag borde ha ätit ett huvudvärkspiller till och inte skrivit något här – så går det när man har feber – och inte kan hålla sin stora trut 🙁
Jonas B
”Påven måste känna att han INTE står under folkligt inflytande, utan under den helige Andes ledning”
Jonas du klentrogne katolik. Läs vad du skrivit och begrunda innebörden.
Det du säger är att den helige Ande inte skulle klara av att hantera en demokratisk kyrka. Att det råder ett konkurrensförhållande mellan Anden och folket.
Du har sannerligen inga höga tankar om den helige Ande.
Men det har jag. Jag som inte ens räknas som rättrogen.
För mig finns inga som helst problem att Anden kan hantera Gudsfolkets vilja. För mig råder inga motsatsförhållanden härvidlag.
Runt varje enväldig härskare ( inklusive påven) finns alltid en stab eller ett hov av människor som fått sina positioner närmast makten utifrån olika och varierande kriterier som dock för folket är okända, osynliga och OPÅVERKBARA. Intriger och maktspel brukar ingå som vanliga ingredienser runt varje enväldig kejsare, monark eller påve. ”Staben ” runt påven heter KURIAN och det ovan nämnda gäller även för den.
Så om den helige Ande klarat av att leda kyrkan genom intrigernas KURIA så förstår jag inte varför han / hon inte skulle klara av en demokratisk organisation som utmärks av TRANSPARENS.
Jag tror till och med att Andens ledarskap skulle underlättas.
// Irène
”Jonas du klentrogne katolik. Läs vad du skrivit och begrunda innebörden.”
Tack detsamma. Just denna mening ovan tycker jag du ska läsa fem gånger och sedan begrunda.
Påven Paul VI har ofta beskyllts för att ha gått emot folkviljan och även sina egna utskott, när han skrev Humanae vitae. Idag betraktas dock denna text som profetisk. De farhågor när det gäller människans syn på sitt uppdrag har besannats – med råge. Just nu, efter fyrtio år, tar man upp denna text igen och studerar. Den har fått ny aktualitet. De som betvivlar dess värde får svårt att förklara den upplösning som sker när det gäller samhällets grundläggande funktioner – familjebildning, fortplantning, livsglädje…Påven frågade, fick svar, men kom genom sitt ämbetes kraft fram till ett annat svar.
Det finns inget självändamål att gå emot folkviljan. Men det är heller inget ideal att följa den. Åtminstone inte om man sitter på Petri stol.