Vänner,
Nåsta söndag vigs Susanne Rappmann i Uppsala domkyrka till biskop över Göteborgs stift. Det blir en mycket symbolladdad ceremoni. Susanne Rappmann ingick i den första grupp kvinnor som prästvigdes i Göteborgs domkyrka och nu blir hon stiftets första kvinnliga biskop. Det är ett bra tag sedan Göteborgs stift var kvinnoprästmotståndarnas stift, men med Susanne Rappman sätts en eftertrycklig punkt för könsdiskrimineringen. Det motstånd mot kvinnliga präster som finns kvar i Svenska kyrkan är marginellt och bisarrt.
Det till synes omöjliga är alltså möjligt, men Svenska kyrkans kvinnor fick inte samma rättigheter och möjligheter som män till skänks. De fick kämpa och många gånger utstå grov mental misshandel från kyrkans män. Jag kan inte nog rekommendera Carin Sandberg Hammars bok ”Så kallad präst” om livet som kvinnlig prästkandidat i Göteborg på 70-talet. Det hon och andra kvinnor fick utstå trotsar all föreställningsförmåga – jag lovar. Men så är det med rättigheter. De är inget man får. Rättigheter är något man tar.
För fler år sedan skrev jag en krönika om ”Så kallad präst”. Här är en länk så ni kan läsa krönikan om ni vill:
http://www.gp.se/ledare/gert-gelotte-ofattbart-att-hon-stod-ut-1.855154
Svenska kyrkans kvinnor har striden bakom sig – i stort sett. Katolska kyrkans kvinnor har knappt börjat sin kamp. Undantag finns, men flertalet kvinnor i katolska kyrkan tror att jämställdhet uppnås genom ett ödmjukt väntande. Det är ett misstag. Ingenting kommer att ske om inte kvinnorna själva ser till att det sker. Lite Pussy Riot skulle sitta fint,
Gert Gelotte
Marginellt och bisarrt, jo ganska välbeskrivet. Töntigt, brukar jag säga.
Boken låter läsvärd och förskräckande.
Helt utan att det ursäktar hur folk betedde sig på 1970-talet tror jag nog man kan säga att det faktum att den s.k. ämbetsfrågan blev så inflammerad i Svenska kyrkan i hög grad beror på att reformen pressades igenom för fort och av fel skäl. Präster var statliga ämbetsmän och staten hade inte rätt att könsdiskriminera. Naturligtvis kan man säga att det finns ett värde i att leda vägen, men jag undrar jag om inte anglikanerna i Church of England delvis tänkt på röran uppe i norr när de tagit det väsentligt mycket lugnare på den här fronten. När enigheten är stor innan beslutet om kvinnliga ämbetsbärare fattas är risken att de blir mobbade så mycket mindre.
Jag har ett tag funderat på att nosa på ett sånt där högkyrkligt sammanhang, där ledande personer då är kvnnprstmtstndr. Jag berättade det för en relativt ung kvinna som tänker bli präst, och hon såg ut som om jag just sagt att jag tänkt förskriva mig åt hin håle. Även jag menar förstås att åsikten att bara män kan bli präster i grunden kommer från den i patriarkatet inneboende misogynin. Men därav följer inte att alla kvnnprstmtstndr är misogyner, har dålig människosyn eller liknande. Däremot måste man förmodligen ha en något överdriven uppfattning om könens väsensskildhet, men det finns det ju även feminister som har. Åtminstone om man räknar in särartsfeminister i gruppen feminister. (Jag medger att jag personligen är tveksam till det.)
Det tankehopp man inte ska göra, utifrån sådana vittnesmål som i Sandberg Hammars bok, är slutsatsen ”såna är de, kvnnprstmtstndrn”. Man kan ändå utan problem hävda att ursprunget till åsikten är misogynt och patriarkalt, utan att hävda att företrädarna för åsikten med nödvändighet är mycket mer misogyner än andra. (Misogyner är vi allihopa i vår kultur, du med och jag med. Mer eller mindre.) Jag försöker inte pådyvla dig det tankehoppet, bara påpeka möjligheten att göra det.
Perspektiven ser förstås helt annorlunda ut i en kyrka där åsikten att könen inte är så jätteolika som vi lätt inbillar oss och att båda könen rimligen kan prästvigas är snudd på förbjuden. Men i en kyrka där striden faktiskt är vunnen för länge sen är det IMHO hög tid att sluta tjata om den eviga ämbetsfrågan. Det hade varit så oerhört mycket mer sensationellt om den homosexuelle och celibatäre EFS-mannen blivit biskop i SvK. Jag fattar verkligen inte tidningsrubrikerna inför biskopsvalet om att Göteborg kan få en kvinnlig biskop. Skulle det vara en grej, liksom? Typ nä.
Rebella,
när det begav sig var Svenska kyrkans präster statstjänstemän och staten hade inte rätt att könsdisriminera. Givet detta var skälet korrekt och för fort? Nej, för fort gick det bara om man skall ta hänsyn till de som diskriminerade. Men varför det? Jag tycker snarare att det gick för långsamt.
Sen har du rätt i att det inte var någon sensation att Rappman vann valet. Hon var storfavorit. Skall man därför sluta tjata om den eviga ämbetsfrågan? Kanske är det dags i Svenska kyrkan även om nyrekrytering till ”svartrockarna” sker. Men på denna blogg skall vi definitivt inte sluta tjata.
I katolska kyrkan år ämbetsfrågan bjälken i ögat.
Japp, hos er är ämbetsfrågan aktuell på ett helt annat sätt.
Huruvida det finns något som heter ”för fort” beror kanske på hur mycket skit man tycker att de som är först ut ska behöva ta? bland annat, då. Mitt argument är att det tar minst lika lång tid om man går fort, men på plågsammare sätt, för många. Detta då utifrån svenskkyrklig kontext. I katolsk ser det lite annorlunda ut – just därför tycker jag inte ditt exempel är jättebra. Det fanns ett par svenska kvinnor som verkligen jobbade för kvinnliga präster, varav någon lämnade kyrkan vid negativt beslut. Men huvudsakligen var väl detta ingen rättighet som kvinnorna ”tog sig”. Man fick det i present av staten, tillsammans med en massa illvilja från de som – med visst fog – kände sig överkörda.
Jag tror att du också förstår att om näste påve helt plötsligt skulle bestämma sig för att kvinnor kan prästvigas skulle det bli uppror – apropå ”för fort”, då. Däremot finns förstås förberedelsearbete att göra, för att underlätta för den påve som någon gång i framtiden inser det oundvikliga.
Rebella,
jo det skulle bli uppror. Men so what? Jag menar att det inte finns någon legitim ursäkt för att acceptera fortsatt diskriminering. Allra minst hänsyn till dem som diskriminerar.
Beträffande att ”ta sig rättigheter” så har du rätt att att de kämpande kvinnorna i Svenska kyrkan var få. Jag tänkte mera generellt, särskilt på rösträttstriden. Men om detta kunde jag varit tydligare.
Beträffande katolska kyrkan så kan man nog säga att reformtrycket sjunkit något. Många avvaktar och hoppas på Franciskus. Jag bedömmer att de hoppas förgäves. Franciskus kommer inte att på något avgörande sätt rubba den manliga makten i kyrkan.
Personligen föredrar jag verkligen Church of Englands långsammare, mindre kaosiga modell.
I din text ser det ut som att det är de tidigt prästvigda kvinnorna som utkämpat kampen. Jag trof inte det är det bästa sättet att föra den på. Det låter plågsamt och ärrskapande, vilket kan bli till hinder senare. Vi må väl vara överens om att inte vara överens.
Jag håller inte längre koll på det katolska, på det sätt jag gjorde för några år sen, men delar din uppfattning om påve F. I andra frågor händer det saker iom att han lämnar över till biskopskonferenserna – är det de tyska eller österrikiska biskoparna som håller på med riktlinjer för kommunion för makar som tillhör olika kyrkor? – och fortsätts det på den vägen kan det bli positiva grejer på könsfronten i allmänhet här i väst, då. Men förstås inte i den berömda s.k. ämbetsfrågan.
Tar man beslut på andra sätt har man större chans att få folk med sig, är min poäng ang. de som med visst fog upplevt sig överkörda. Är synnerlicen svag för konsensussökande modeller. Då ska man vara klar över att sådana ger långsamma omsvängningar, inte snabba … som dock är välförankrade när beslutet väl tas.
Nå jag ska inte tjata mer nu.
Konsensus är bra om inte några får betala ett orimligt högt pris för sin tålmodiga väntan. I ämbetsfrågan som i andra apartheidfrågor ser jag ingen anledning att ta hänsyn till förtryckarna på de förtrycktas bekostnad.
Men visst kan vi vara överens om att inte vara överens. 🙂
Revolutioner har å andra sidan en tendens att skapa nya diktaturer. Hur man än vänder sig, osv.
Jag menar absolut inte att uppmana katolska kvinnor till tålmodig väntan. Jag bara fann det valda exemplet dåligt.
Intressant åsiktsutbyte. Jag har ofta tänkt att katolska feministiska teologers hårda och modiga arbete att lägga en sakramental grund för ett kvinnligt prästämbete är viktigt också ur ekumenisk synvinkel. Jag är tacksam för att staten skyndade på utvecklingen i SvK så att vi har alla våra goda kvinnliga präster idag, men principiellt är det tveksamt att den sekulära makten lägger sig i interna kyrkliga angelägenheter. Motståndarna har ju bl a hävdat att det inte lades en ordentlig teologisk grund, man slarvade över. Nu är väl kvinnoprästmotståndarna för gott marginaliserade och på väg att dö ut i SvK, men det vore ändå bra om grunden lades i efterhand.
Också för ekumeniken, som sagt.
Jag hoppas att Franciskus’ efterträdare tar tag i genusfrågorna, om han inte själv vaknar till och gör det. Det känns öht som om debattläget i RKK påminner om det före/under konciliet. Förnyelsetendenser och hårt motstånd. Franciskus tacklar en del av konciliets unfinished business. Genusfrågorna hör också till den.