Är Sveriges katoliker en nationell minoritet?

Vänner,

”bör Sverges katoliker hos statsmakterna begära erkännande som en nationell minoritet?”, frågar Lars F Eklund i en debattartikel i Katolskt magasin. Eklund svarar ja med bland annat följande motiveringar:

” Frågan har fått en viss aktualitet sedan den socialdemokratiska partikongressen tagit ställning mot religiösa friskolor, men med respekt för de nationella minoriteternas ställning. Idag erkänns samer, tornedalingar, sverigefinnar, judar och romer som nationella minoriteter. Det innebär att personer som tillhör och identifierar sig med dessa grupper har särskilda rättigheter vad avser bevarande av kulturarv, iakttagande av egna sedvänjor och så vidare.

Den avgörande legala bakgrunden är Europarådets ramkonvention om nationella minoriteters rättigheter som trädde i kraft 1998. Viktiga stadganden om minoritetsrättigheter finns också i flera FN-konventioner. I Sverige har frågan beretts i Minoritetsutredningen sou 1997:193. Europarådets konvention lämnar inga definitioner på vad som utgör en nationell minoritet, och vilka som tillhör dem men den svenska utredningen anger fyra kriterier: Det ska vara en grupp vars medlemmar upplever en samhörighet sinsemellan och som ej har en dominerande samhällsställning, gruppen ska ha en religiös, språklig, traditionell eller kulturell särart, gruppen ska ha historiska, långvariga band till Sverige och gruppens medlemmar ska ha en vilja och strävan att behålla sin identitet, både individuellt och som grupp.”

Eklund anser att Sveriges katoliker med råge uppfyller kriterierna för att utgöra en nationell minoritet. Det är förstås en tolkningsfråga, men i sitt svenska sammanhang menar jag att Lars F Eklund har fel.

De nationella minoriteterna i Sverige handlar om att skydda minoritetsspråk och den kultur dessa språk är bärare av. Sveriges katoliker har varken gemensamt språk eller gemensam kultur. Snarare utgör Sveriges katoliker ett konglomerat av språk och kulturer. De binds samman av formell tillhörighet till Stockholms katolska stift, men har i praktiken mycket olika förhållningssätt till vad som är katolsk tro och katolskt liv.

Att religiösa friskolor hotas av förbud beror på rädsla för att muslimska friskolor skall sprida fundamentalism och på så sätt försvåra integrationen i det svenska samhället. Botemedlet mot detta är att kräva strikt tillämpning av skollagen i alla skolor. Det konfessionella skall ligga utanför ordinarie skoltid och vara frivilligt för barnen att delta i.

Ytterligare ett tungt vägande skäl mot en minoritetsstatus för katoliker är att det vore ett sätt att bygga en subkultur. Ett slags tillflyktsort för katoliker. Vem behöver en sådan? Kyrkan har alltid strävat efter inkultration. I stället för minoritetsstatus tycker jag att Katolska kyrkan i Sverige skall sträva efter att finna ett svenskt sätt att vara katolik på. Det vore inte konstigare än att det finns ett polskt sätt, ett tyskt sätt, ett amerikanskt sätt och så vidare. Alla dessa sätt att vara katolik på är representerade i Sverige, men något svenskt sätt finns knappast. Sverige är ett gott land att leva i. Ett land som trots brister, bättre än många så kallat katolska länder, förverkligar Jesu uppmaning att vi skall behandla andra som vi vill bli behandlade själva.

Gert Gelotte