Just nu blir Donald Trump president. Det finns kristna och framförallt konservativa katoliker som hoppas på honom emedan andra kristna och katoliker skräms inför detta ögonblick då en man framträder som världens mäktigaste man som är både oberäknelig och vill vara den allsmäktige. En man som vill tysta media och som använder ord som sårar människor. En man som fördjupar sprickan mellan det som uppfattas som svart och det som uppfattas som vitt dvs polariserar världen. En man utan poesi och utan nåd, verkar det som . En man som ställer människa mot människa genom att använda kategoriska ord och karikatyrer för att beskriva vilka vi är. En form av tänkande som är det vi minst behöver för att försona och skapa frid och fred. Han kommer svära inför G-d och världen …att göra det rätta. Svära inför G-d. Och han har börjat med att spotta på Skapelsen som lider, klimatfrågan och exploateringen av naturen.
Det får mig att tänka på :
Tikkun olam ”Repairing the world” Detta judiska underbara … som var religiös (sant troende) jude bör följa och göra till sin livsregel. Ett uttryck som säkert de första kristna också kände till eftersom deras tro uppstod ur judendomen. Och som faktiskt många av våra goda judiska bröder och systrar genom historien faktiskt har följt. Hur många av dem har inte vigt sina liv till positiv vetenskap, konst och skänkt förmögenheter åt bistånd och sjukhus/äldrevård och kultur. Trots progromer! Trots vår oförsonlighet. Trots vår avundsjuka.
Jag talar nu inte om det politiska läget i Israel och Palestina som är förfärlig nej låt oss slippa det för en stund…. jag vill lyfta fram detta begrepp som faktiskt är djupt judiskt och djupt kristet. Jesus är dess förebild…tikkun olam. Han var och förblir jude, en kärlekens försoningsavtal.
”Tikkun olam, hebreiska תיקון עולם, är ett begrepp inom judendom som betyder ungefär ”reparera världen”. Begreppet har sitt ursprung i Mishna, och omtolkades under medeltiden i kabbala. Där finns begreppet framförallt hos Isaac Luria från 1500-talet.”
Och jag tänker på hur olika vi upplever orden ”vårda fred och frid” eller ”reparera världen” eller ”Försona världen”. Jag har i min ateljé klistrat dessa ord ”Tikkun olam” på hebreiska på Fransiskus kors. Den heliga Fransiskus kors: Tau-korset. För mig är det den enda vägen att gå. Hand i hand med djuren, växterna och människorna i absolut ödmjukhet och tjänstvillighet. Förbi splittringen i politiken och i religioner. Ständigt i mantrat ”tikkun olam”.
För min del handlar det inte längre om trostillhörighet. Det handlar om att försona världen.
Om nu Trump valdes måste det vara G-ds vilja att vi ska förstå något. Att mot alla framtida progromer som kanske kommer att gälla oss alla …ska vi bära bara en sak i vår dagliga tanke : ”repair the world.”
missionerar Agneta
Agnet,
när Thomas Merton kom till trappistklostret Gethsemani som postulant 1941 påminde aboten honom och en annan postulant om att ingen människa är betydelselös: Kom ihåg att ni antingen kommer att göra klostret lite bättre eller lite sämre. Ja, ungefär så. Jag minns inte citatet ordagrant.
Men det gäller naturligtvis alltid och överallt. Alla människor gör skillnad, till det bättre eller till det sämre.
Därför menar jag att det är i stort sett oviktigt hur människor uttrycker sin tro eller otro, om de är katoliker eller protestanter, kristna eller muslimer eller judar eller ateister eller något annat. Det viktiga är vad de gör med sin tro eller otro, om de är människor av god vilja.
Gert
Gert,
Så vad har vi då kyrkor till? Finns det någon mening med hela teaterlivet där?
Detta är min viktiga fråga till dig och svara gärna utan att läsa min egen tanke som följer på nästa kommentar. Jag är som du vet långrandig ibland.
Agneta
Agneta,
ja det finns en mening, hävdar jag, eftersom vi har olika behov av att uttrycka oss. Men det viktiga är att inse att Gud döljer sig bakom våra föreställningar om Gud. Ändå behöver vi föreställningar/metaforer för att kunna tala om Gud, för att kunna tro eller inte tro.
Gert
Gert,
Men för det behövs väl ingen kyrka?
Det tycks mig att du talar egentligen om det fria och mänskligt goda samtalet. Samtalet som vägleds av G-d. Det goda samtalet är en förutsättning för den goda viljan. För den goda viljan och den goda gärningen är subjektiv tolkning. Det vimlar av helgonaspiranter.
Behöver vi föreställningar/metaforer för att kunna tala om G-d? Ja, kanske men inte nödvändigtvis de av kyrkan givna.
Se på din orkidé e lyssna till Callas. Du känner ordlöst. Fläkten av G-d.
Jag kan sitta i vildmark och fånga symfonier av vingslag från insekter och fåglar. Matematiskt gyllene snitt.
Kan jag återge detta i ett samtal som får människor att känna tro? Ja, kanske genom flera ord men framförallt genom min glädje för den stunden jag erfor.
Jag tror jag förblir en skit i kyrkliga sammanhang, en man älskar att tala illa om och jag tror att det är alldeles riktigt och rätt. G-d vill ha mig sådan. Kyrkan är för trång för vissa. Är bara till för vissa. Kanske Jesus själv skulle bli utestängd idag. Han var ju bland horor och hemlösa och talade fritt om G-d. Jag börjar inse att G-d aldrig ville att jag skulle vara där…i kyrkan… och att folket som bebor kyrkan skyddade och skyddar sin G-dsbild från såna inkräktare i deras paradis… som jag.
Det gör mig varken bättre e sämre. Det är bara så.
Det säger väldigt mycket det sista jag nu sa. Om samtal och om föreställningar och om fria samtal om G-d.
Så Gert, förlåt jag frågar igen: till vad har vi behov av kyrka? Ceremoniellt (upprepandet av trosbekännelsen?), gemenskapen (vad?) Nattvarden (lutheraner uteslutna?). Vad Gert?
Ta det inte för en oförskämdhet att jag frågar …ta det som process.
Agneta
Agneta, jag tar det som en process, en stimulerande process. Om vi behöver kyrkan eller inte menar jag i första hand beror på vad vi lägger in i ordet behöver. Kyrkan behövs inte i betydelsen ”utanför kyrkan ingen frälsning”, men kyrkan behövs som en del av mänsklig kommunikation. Vi kan inte tänka utan ord och begrepp. Analogt kan vi varken tro eller inte tro utan någon form av teologi och liturgi. Som människor kan vi inte leva i ett ord och begreppslöst vacuum.
Och, ursäkta att jag skriver det, men du tycks själv i stort behov av kyrkan. Vad skulle du annars relatera dina tvivel till? 🙂
För övrigt tycker jag du skall strunta i vad andra tycker om dig. Du är värdefull och oersättlig, glöm aldrig det.
Gert
Gert
Alldeles rätt!
Jag behöver kyrkan som referens och som något jag ”kan relatera mina tvivel till”. Men det låter rätt hårt, kallt och distanserat. Som en typ av nyktert iakttagande av människor i ett religiöst socialt sammanhang. Hur de beter sig och hur de skapar i mitt tycke ett religiöst socialt betingat psykodrama och religiös etikett. Om detta är fallet är det ju i sämsta fall ett pervest behov hos mig.
Jag läste faktiskt 60 poäng kyrko och samfundsvetenskap utöver min teol.kand när jag skulle skriva en förskarförberedande om Maria Magdalena i konst och rocktexter och predikan. Då var jag lite hippie. Jag minns att jag satt sköna sommardagar och trodde att jag skulle dö av en litteratur om husförhör i Bohuslän. Det var kul! Det var intressant! Det var både gott som ont. Bra som dåligt…prästers kontroll av de fattigaste… par example!
Nej, det är nog inte ett perverterat intresse ändå. Utan konstigt nog genuint.
Men med handen på hjärtat, Gert, vill jag inget hellre än att lämna kyrkan. Det har varit en förfärligt otäck upplevelse. Tro mig. Kristna o framförallt katolikerär de elakaste och mest självgoda människor jag någonsin mött i mitt liv. Men som sagt förr, jag är kvar så länge KV finns och G-d vill att jag ska skriva på KV.
Så här kommer det: paradoxen kanske fascinerar mig! Att där det goda ska vara finner jag det fulaste och mest onda. Det gäller nog de flesta religioner. Nej …naturfolken och sufier/mystikerna tror jag inte är lika elaka som de dogmatiska religiösa.
Det kanske är ett kitt som är värt att betänka. Att jag sitter fast i sådant intresse. Fascinationen för det till synes goda, det vänligt manipulativa och det gränslöst elaka. Allt från sexmissbruk av barn till lögn, lögn, lögn. Nu drar jag till med Hitler och det gör jag för att det är ett tydligt och enkelt relaterande: vem fascineras inte av hur karln kunde manipulera ett helt folk?
Förutom denna fascination… du kan ha rätt i att man behöver fasta konturer och formuleringar att förhålla sig till…när man ”söker” G-d…. men är det verkligen så, Gert?
Kan man inte förhålla sig till känslan?
Är det omöjligt? Finns det verkligen inga andra vägar att relatera sig till?
Agneta (tack käre Gert för fina ord…)
Agneta,
”kan man inte förhålla sig till känslan”?
Jag tror känslan når längre än orden, mycket längre. Till exempel när Maria Callas sjunger eller när Beethoven når det outsägliga i Missa Solemnis eller i violinkonsertens final.
Men så fort vi vill reflektera över känslan behöver vi ord och begrepp, även om vi bara reflekterar för oss själva.
I den rena teorin kanske vi inte behöver kyrkan. Känslan, att känna Gud av erfarenhet, skulle möjligen räcka. Men den rena teorin existerar bara som teori och livet är inte teori.
Gert