Läs sr Madeleine Fredell OP helt lysande föredrag
”En levande tro, kyrkans största utmaning idag”
”Utmaningen för en troende människa är att också kunna ompröva sitt svar på frågan varför.så att naturvetenskapen och de existentiella frågorna kan stå i samklang med varandra. Dramatiken idag är att det finns en avgrund mellan de båda svarsmodellerna vilket bland annat beror på att vi reducerat tron till ett försanthållande, en bekännelse , dogmer, riter och inte sällan också en magi.”
”Att tro är inte ett tillstånd, utan en handling, det är att våga engagera sig i den verkligheten som är min, vilket omedelbart ger mig ett ansvar.Att tro är att påverka, att smutsa ner sina händer, att inte dra sig undan de som är mina gelikar,dvs att inte dra sig undan en enda människa jag möter, Att tro är att i samspel våga låta sig förvandlas av verkligheten och den andre och att själv våga påverka och förändra.”
”Det finns anledning att fråga sig om kyrkligt revirtänkande och enskilda företrädares medvetna och omedvetna maktanspråk har något intresse av att förkunna en levande tro som bygger på tvivel och omprövning och icke-kontroll? ”
”Rädslan till trons verkliga kraft till förändringar, skapar hos den människan som antingen önskar makt eller tjänar på status quo ett behov av säkerhet i form av fastställda dogmer och bekännelser, och då är inte steget långt till den totala upprustningen i form av fundamentalism totalitära ideologier eller ateism i sin mer hårdföra form.”
”Det är vår grundkallelse att befria oss från de som härskar över våra liv, vare sig det är Egyptens faraoner eller vår egen bekvämlighet, vare sig det är den allmänna opinionen eller vårt gruppbeteende eller klantänknade. Först då kan vi se verkligheten med en skarpare synskärpa, tolka den även om tolkningen medför smärta och sorg, men det är där vi hittar fram till trons dynamik och kraft som gör det omöjliga möjligt. Det är här vi når in i vår självkännedoms inre cell, förverkligar vår kallelse med Guds nåd. Det är här vi verkligen väljer att vara slavar under ett status quo eller låter oss befrias av den Ande som Gud skänker oss i varje ögonblick, i varje andetag. ”
Sr Madeleine Fredell OP
http://www.dominikansystrarna.se/viewNavMenu.do?menuID=29
PS Tack sr Madeleine för att Du finns som ett hopp i Stockholms katolska Stift // Irène
Tack, Irène, för tipset om dominikansysterns teologisida. Vilka intressanta föredrag! Och vilket mod! En svensk katolsk befattningshavare som vågar uttala sig kritiskt om sittande påve! Vilket köttben! Men eftersom min uppfattning om påvedömet är känd använder jag den intellektuella stimulansen till att istället dryfta en annan av de centrala trosfrågor hon tar upp.
Sr Madeleine använder en fri översättning av Jahve i form av ”jag ska bli den jag ska bli”. Maximalt dynamiskt så att säga. De mest initierade lingvister tvistar om vad som är den bästa översättningen av den utsaga Gud gör inför Mose, den som kan sammanfattas ”Jahve är mitt namn”. Att det i översättningen dubblerade verbet (haya) har med ”vara” och ”bliva” att göra är man dock överens om. Om man kombinerar dessa två verb och läser utsagan i ljuset av övriga uppenbarelsen framstår satser som ”jag är oberoende vara”, ”jag är orsakande vara”, ”jag blir vad jag är” etc. som sannolika.
Poängen är att Gud är både varande – absolut integritet – och blivande – i ständig nyskapande rörelse – (som en sann konstnär). Dessa två verb kan mångfaldigas i otaliga versioner, så som Gud valt att uppenbara sig i en oändlig mängd existens- och livsformer. ”Gud är ljus” skriver Johannes. ”Varde ljus! skriver Moses. Och utan ljus/fotoner/elektromagnetism skulle inte en enda atom existera i vårt enorma kosmos.
Till skillnad mot människan kan Gud inte annat än vara sann mot sig själv; Gud är redan det som är människans mål: fullkomlig, men i likhet med människan i en ständigt pågående skapelseprocess av genuint nya varanden. Den gudomliga personen, uppenbarad i den enda etiskt fullkomliga människan, blir till i oss ofullkomliga varelser och gör oss alltmer gudomliga. Vi blir vad vi är.
”Uppenbarelsen är en utvecklingsprocess och pekar framåt, ytterst mot Omega-
punkten, evolutionsprocessens yttersta mål. Uppenbarelseprocessen kommer att
fortsätta till dess Parusin inträder, men samtidigt har fulländningen redan börjat
med det gudomligas människoblivande i Jesus Kristus. Detta får då inte ses som
en slutpunkt, utan som en kallelse att vi i vår tur, som döpta till Kristus, ska
agera som Gud själv i världen.” Teilhard de Chardin citerad av sr Madeleine.
Tack Samuel, för din långa, fina och optimistiska utläggning!
Jag tänker nu närmast på tanken om Guds utveckling, som Teilhard
kunde och vågade uttala, trots det motstånd han mötte.
Igår eftermiddag uttryckte Bengt och Monika Pohjanen liknande
tankar på St Katharinastiftelsen ur egen och ortodox fatabur.
Som du skriver
Samuel
”Poängen är att Gud är både varande – absolut integritet – och blivande – i ständig nyskapande rörelse ”
För människan som befinner sig i TIDEN är det knepigt att i ord uttrycka det som utspelas utanför TIDEN.
Ett annat försök gjorde Torgny Nordin i Svd för några år
”Evolutionen – ”Guds utvecklande och slutgiltiga möte med sig själv”.
http://www.katolskvision.se/blog/?p=63
// Irène
Sr Madeleine är en sällsynt stimulerande författare, vars skriftställning borde engagera varje tänkande katolsk kristen. Hon rör sig på ett teologiskt djup där den bibliska uppenbarelsen har mycket att säga.
Jag är inte säker på att jag delar hennes syn fullt ut, men jag följer henne gärna när hon vill fördjupa vår förståelse av den av Ordet informerade tron: en tro i handling; en tro i relation; en förvandlande tro. En revolutionerande tro. Hur kan påven sitta i orubbat bo med sådana tunga argument som denna dominikansysters för till torgs?
Att finna att en etablerad katolik som sr Madeleine är för mig mycket överraskande: Hon skriver:
”Det handlar om att också invänta och mogna i sanningen, inte att
arrogant hävda den som absolut och definitiv, utan att se att sanningen är
mångfaldig, mångdimensionell.”
I dialog med denna syster vill jag betona den mångfaldiga sanningen: med varje ny människa uppenbarar sig gudomen på nytt; den gudomliga urbilden, människans matris, är både personlig och universell; samtidigt är den ständigt expanderande guden ”constantly reinventing itself”; i denna tanke finner jag en Madeleinekaka som starkt smakar av barndomens strängt älskande Jesusgestalt som nu föder den vuxna, den mogna intellektualitetens dynamiska gudom. Som älskar ovillkorligt. Äiskar till sista andetaget.
Ovillkorligt och gränslöst; inte längre ”den Gud älskar lyckan får” utan snarare. ”Gud älskar oss in i döden; därför envar lyckan får”. ”Idag ska du vara med mig i paradiset” fick rövaren höra ur den korsfäste gudens mun.
Samuel.