2014 firade Uppsala ärkestift 850 årsjubileum. I samband med jubileet visades en utställning som väckte ilska. Lärda katoliker protesterade mot att Svenska kyrkan skrev ärkestiftets historia som om reformationen inte ägt rum.
Ett nytt inlägg i debatten kom häromdagen när bokförlaget Artos släppte en bok med titeln ”Doften av rykande vekar”. Med Fredrik Heiding SJ och Magnus Nyman som redaktörer granskar 12 kunniga män och kvinnor reformationen ur folkets prespektiv.
Det är ingen enkel uppgift. Källmaterialet är sprött, men bevisföringen övertygande och slutsatsen entydig. Ur folkets perspektiv var reformationen en genomgripande kulturrevolution. Hela den senmedeltida fromhetsvärlden vältes över ända och det är svårt att se någon katolsk kontinuitet efter Uppsala mötes beslut 1593 och det följande århundradena av luthersk ortodoxi.
Men de senaste hundra åren har mycket hänt. Få svenskkyrkliga skulle idag känna igen sig i sin egen tidiga historia. Svenska kyrkan har allt snabbare återfunnit stora delar av det som gick förlorat. Själv minns jag vilken uppståndelse det väckte på 60-talet när en präst vågade göra korstecknet i Göteborgs domkyrka. För att inte tala om när en försiktig gest under nattvardsfirandet kunde misstänkas vara elevation. Numera är sådant standard och Göteborgs domkyrka har, senast jag räknade dem, fem sidokapell varav ett helgat åt skyddsmantelmadonnan och ett åt Maria Magdalena. Det är bara bristen på knäfallsbänkar som avslöjar att besökaren inte befinner sig i en katolsk kyrka.
Nu finns förstås katoliker som invänder att viktiga teologiska skillnader består. Förvisso, men mycket beror på hur man ser det. Min egen erfarenhet är att den teologiska oenigheten är större inom respektive kyrka än mellan dem. Det enda som hindrar sakramental gemenskap är bristen på vilja – främst från katolsk sida där cesaropapismens anhängare försöker hålla igen dörren till sin självupplevda exklusivitet.
Emellertid: ”Doften av rykande vekar” är en ibland lite spretig antologi, men skriven med lätt hand och sprängfylld av lärdom. Jag tror såväl katoliker som svenskkyrkliga kan ha stor glädje av att läsa den och lära av historien i stället för att använda den som tillhygge. Även den katolska kontinuiteten kan och bör problematiseras. Få av dagens svenska katoliker skulle känna sig bekväma i senmedeltidens fromhetsliv.
Gert Gelotte
Vänner,
Fredrik Heiding SJ, en av redaktörerna bakom ”Doften av rykande vekar” berättar om boken i en intervju för Vatikanradion:
http://sv.radiovaticana.va/news/2016/08/23/pater_fredrik_heiding_reformationen_var_ett_radikalt_ingrepp_på_kulturen/1253161
Gert
Hej Gert
Nu har jag lyssnat och tycker det var värt att lyssna på. Fredrik Heiding har delvis rätt i att man kan kalla reformationen för en forna ”kulturrevolution” i Sverige men det är onekligen ett vanskligt ordval. Den kulturrevolution de flesta har i åtanke är Mao’s i Kina och då mördades en ofantlig mängd människor. När reformationen kom fick ordensfolk en möjlighet att lämna Sverige eller att bli präster i den lutherska kyrkan resp. att leva ett vanligt liv. En del nunnor gifte sig eller möjligen giftes bort. Jag vet detta efter som jag hade en anfader som tycks ha varit den sista bårdskäraren (kirurg(läkare) i Vadstensklostret och stad när lutheraner och kungens knektar stängde klostret. I Vadstenadiariet står ju mkt intressant att läsa. Och jag har läst på pga anfadern.
Men däremot är det rätt att kulturen med vägkors och kapell försvann och det är bara sorgligt. Vi reser idag söderöver för att få uppleva det. Likaså tyckte jag mycket om hans beskrivning av hur man innan reformationen tog nattvard från tabernaklet och gick i procession till den sjuke. Att det försvann är likaledes en stor förlust. Idag känner man knappt igen likbilar och folk vill helst slippa begrava sina döda…av tidsbrist eller rädsla. Sådan ”små” detaljer är egentligen stora detaljer eftersom vid vart av dessa exempel på kulturförluster minns man G-d. En religiös kultur eller en existentiell kultur o förvisso eventuellt en konst-kultur ….
Jag ger däremot inte mycket för Piltz gäng som gav sig på Uppsala’s firande på ett sådant lumpet sätt. Det var yxa och nedlåtande tal …från ovan… och arrogant. Jag gillar inte sånt. Fredrik Heiding var däremot sympatisk och hade en ödmjukare approach. Kanske hade de kommit till sitt förnuft och önskat fred istället för ofrid med tanke på att påven är tillräckligt fredsälskande… för att tacka ja till svenska kyrkans inbjudan.
Ja, jag känner inte till alla spel i kulisserna … och jag är förvånad över att du lyssnar på Vatikanradion. Kanske fick du tips av någon.
Agneta
Agneta,
jag hittade inslaget från Vatikanradion av en slump när jag sökte på nätet efter kommentarer till boken. Men kanske borde jag lyssna på Vatikanradion 😉
Gert