Professor Ola Tjörhoms skriver om norska katolikers kritikfobi i Også vi er Kirken
”Jeg drister meg til å starte med noen personlige erfaringer. Etter å ha registrert utviklingen på kirkelig hold med stadig større sorg, begikk jeg en bok hvor hovedsiktet var å kritisere bakstreversk katolsk «antimodernisme» – i fortid og nåtid. Slikt gjør en ikke ustraffet blant dem jeg, litt uærbødig, har kalt «betongkatolikker». Den negative responsen var massiv.”
”Biskopen har et særlig ansvar for å sikre rom for et rikt kirkelig mangfold. Tidligere OKB-ledere har lagt vekt på dette. Men jeg synes ikke nåværende biskop har lyktes her. Selv om en gir skinn av åpenhet, taler traurige realiteter et annet språk.”
”Men sammenliknet med OVEK-grupper og opposisjonelle katolikker i andre land, synes jeg at det norske miljøet har holdt en altfor lav profil – i hvert fall de siste årene. Jeg har knapt registrert et kritisk pip fra dette hold, til tross for overgrepskrise, medlemsjuks, offensiv antimodernitet etc. Det virker som om en nøyer seg med smuler fra biskopens bord.”
”Alt i alt har jeg et ønske om at OVEK profilerer seg sterkere som kritisk røst, internt så vel som eksternt. Først og fremst fordi kirken trenger det. Men også fordi vi her til lands behøver en tydelig motvekt mot det konservative konvertitthegemoniet.”
”Uansett, jeg synes at jeg har gjort min borgerplikt her. Jeg følger derfor mange andre kritiske katolikkers eksempel og søker meningsfullt fellesskap annensteds.”
NORSKE KATOLIKKERS KRITIKKFOBI
// Irène
PS Inte heller i Stockholms katolska Stift värnar biskopen om kyrklig mångfald. Inte heller i vårt stift finns någon ”motvikt mot den ”konservativa konvertithegemonin”. Är detta vad katolska biskopar i Sverige och Norge vill främja ……. att kritiska katoliker kan vända sig till andra kyrkor ……..?
Irene
En verkligt hederlig artikel och kritik. Hederlig därför att Ola Tjörhom vågar tala med sitt sorgsna hjärta och med helig ilska. Han talar ur skägget och räds inte. Jag vet ingen katolsk professor i vårt land som gjort det, inte ens Werner Jeanrond! Vi kan ha jamsande strykrädda professorer som piper till lite lagom när det är ok att pipa till…lite grann. Och när detta lilla pip för ovanligheten sker så vips springer alla reformvänliga katoliker ut och spinner och kuttrar och berömmer. Ola Tjärhom har en ilska som mullrar dovt och metodiskt. Det han upplevt har ju vi i Katolskt vision upplevt. Identiskt mer eller mindre.
Det han säger om Ovek kan väl vi säga om Väks. Antingen har Väks haft en självlysande betongklump till person/ledare har intagit för stor plats och gärna mumsat kanelbullar sas med biskopen eller så har de alla fört trevliga samtal i säkert förvar under flagg av att studera andra Vatikankonciliet. Det har inte hörts ett smack från dem i offentliga rummet. Möjligen på Facebook men vem orkar i längden med Facebook?
Att Ola Tjärhom slutar med att säga att han söker sig till annan meningsfull gemenskap är också något vi känner igen. Det applåderas säkert av de flesta katoliker.
Applåderar G-d?
Sedan anser jag att han har rätt i att Fransiskus snackar mest och brett men gör inget. Jag förmodar att Fransiskus tror att han på detta sätt kan klara av att hålla samman kyrkan men det är infantilt att tro. Mullret efter pedofilskandalerna kommer aldrig att lägga sig och detta är bara ett exempel på skandaler som duggat tätt.
När världen krisar och det kommer den att göra alltmer med tanke på det nya ordet ”klimatflyktingar” som dyker upp allt oftare i pressen …så tror jag inte att RKK är ett attraktivt ställe att söka sig till. Konservativa katoliker är för fina för att kavla upp skjortärmarna och hjälpa till. De kommer att hjälpa varandra i olika rangordningsgrader.
De fina har hållit sig till de fina som judar håller sig till judar och muslimer till muslimer. Det blir ett fruktansvärt scenario i värsta fall på jorden … framförallt mellan de religiösa sekterna. En hel del konservativa katoliker önskar liksom Trump att muslimer rensas ut ur landet såsom nazister önskade rensa Tyskland på judar.
Applåderar G-d?
Agneta
Vänner,
det tycks inte vara någon skillnad i kyrkoklimat mellan Norge och Sverige. Allt han skriver om katolska kyrkan i Norge skulle han kunnat skriva om katolska kyrkan i Sverige – dessvärre.
Formuleringen ”Uansett, jeg synes at jeg har gjort min borgerplikt her. Jeg følger derfor mange andre kritiske katolikkers eksempel og søker meningsfullt fellesskap annensteds” äger således sin giltighet även här.
Men jag skulle vilja tillfoga att det sorgliga i att behöva söka meningsfullt gemenskap någon annanstans balanseras av att kunna andas friare och att upptäcka att kyrkans enhet finns tillgänglig för omedelbart bruk.
Gert