Berit Bylund skriver:
Vad är det för fel på katolska kyrkans prästutbildning? Den frågan besvarar Isaac Padinjarekuttu (IP) i en artikel på sedos.org (resursbank för verksamma in kyrkans mission).
”Om målet är ett fogligt, lydigt, till synes celibatärt, moraliserande och auktoritärt prästerskap som ska fylla en väsentligen sakramental funktion, då är det inte mycket som behöver ändras. Medan detta kanske gläder ett stort antal biskopar och troende kanske det inte är tillfredsställande för [ett växande antal] utbildade lekpersoner.”
IP har mångårig erfarenhet på lärarsidan och tar sitt Indien som exempel. Han anser att prästen ska formas till andlig ledare i smågrupper mitt bland de människor han ska tjäna, som det faktiskt var i Indien innan Tridentinums seminariemodell påtvingades subkontinenten. (Hans beskrivning för tankarna till det svenska studiecirkelidealets ömsesidighet.)
Han hävdar att den inledande avskärmade formningen skapar en klyfta mellan seminaristerna och världen, och att andra delen, ja resten av livet, blir ett försök att överbrygga den klyftan. Han vill ha lärare som kan förmedla vad det är att vara befriad av evangeliet och han kräver att själva undervisningsprincipen ändras från pedagogisk (för barn) till andragogisk (för vuxna).”Vi är fast under ett förtryckande ok vars kursplan är i hög grad irrelevant,” säger han.
IP.s genomgång av situationen idag kan sammanfattas så här: slarvigt utsedda, illa rustade lärare formar slarvigt antagna kandidater till präster som få har något förtroende för.
Den raka sakligheten är upplyftande och förslagen till åtgärder inspirerande: satsa på mänsklig och emotionell växt; bort med antiintellektualismen; ut med seminaristerna i det verkliga livet – och gör det livet till bön; satsa på lärare som är goda förebilder och som involverar seminaristerna i beslutsprocessen; arbeta i mindre grupper som uppmuntrar öppenhet och icke-aggressiv konfrontation som leder till växande självinsikt.
Artikeln finns på sedos.org, gå till Articles, pdfen ligger överst på engelska listan.
Berit Bylund
Kanske är det så med tanke på den dialog som förs under ämnet ”olyckliga konsekvenser av Humanae Vitae” att Gud har tröttnat på att kalla västerländska män till präster.
Ty det kan inte bero på den ena eller andra anledningen som vi människor framför som försvar att så inte skulle vara fallet.
Gud vill kanske inte längre.
Gud kanske har tröttnat på ålandet, maktfullkomligheten, de elaka grupperingarna, skvaller, ojämlikhet och odemokratiska beslutsprocesser processer.
Kanske Gud idag kallar kvinnor.
De västerländska kvinnorna som väljer att följa en kallelse är inte bekväma.
Kanske Gud har fått nog av de kyrkans män som drar till procentsatser när det gäller latexgummins hållbarhet men som inte kan dra till samma procentsatser när det gäller risken för att prästkandidater i framtiden begår övergrepp på flickor och pojkar…varav åtminstone några av flickorna kan råka ut för att bli gravida eller till och med smittade av könssjukdomar.
Västerlandets katoliker har all ”rätt”katolsk teologi och ”rätta”läroskrifter och ”rätta”kyrkofäder i sin tro-s-historia… men de tappar alltmer tro.
Det vet Gud.
Något är helt klart tydligt här. Självinsikt? Ja. Mer än så.
Men vi kan inte vänta in alla inskränkta, vindkänsliga, kvinno och sexualfobikers förståelse av vikten av nådd självinsikt ( se Maria Magdalena´s storhet).
De vill leva i en glorifiering av sig själva, vågar inget annat…är små människor.
Det handlar om en vanlig hederlig vördnad/ödmjukhet/beredvillighet inför att Gud har ställt oss alla inför ett faktum.
Han vill förnyelse av kyrkan. Gud har slutat kalla män till präster och han pressar fram alltfler försyndelser mot folket, Guds egna barn, som kyrkan begår. Han skyddar inte längre makten.
Det är en tidsfråga.
Bloggarna växer.
Skandalerna ökar.
I.P är IP-makt…. bara en tidsfråga.
Agneta