Vi kan inte fånga Gud i en bur av ord

Vänner,

häromdagen deltog jag i ett ekumeniskt samtal om ekumenik. Jag fick äran att inleda med ett kort anförande. Kort, men kanske för långt som inlägg på bloggen. Dock förlitar jag mig på ert tålamod och ber om överseende med längden. Detta är vad jag sa:

Vi kan inte fånga Gud i en bur av ord

Det är ganska många år sedan nu. Jag befann mig i sydvästra Tyskland och bestämde mig för att göra en dagsutflykt till Strasbourg i Frankrike. Jag körde den gamla vägen, med alla dess minnesmärken över två världskrigs döda och undrade när jag skulle komma fram till gränsen.

Jag vet inte när jag passerade den för plötsligt var jag i Frankrike – av vägskyltarna att döma. Jag funderade lite och kom att tänka på ett övergivet hus vid vägkanten några kilometer bakom mig. Det hade sett lite officiellt ut. Kanske var det den gamla gränsstationen.

Efter en dag i Strasbourg, med dess gatuskyltar på både franska och tyska och dess tyska mat med fransk finess, tog jag motorvägen tillbaka mot Tyskland. Efter en stund vidgade sig vägen och blev bred som ett flygfält. På tvärs spärrades vägbanan tätt, tätt av små kiosker och portar i stram givakt. Men allt var övergivet. Inte en passkontrollör, inte en tulltjänsteman så långt ögat nådde. När jag saktade in och passerade genom en av portarna hann jag uppfatta att maskrosor brutit igenom asfalten. Så var jag åter i Tyskland.

Varför berättar jag detta? Vad har min resa över fransktyska gränsen med ekumenik att göra?

Kyrkan och det omgivande samhället lever i ett symbiotiskt förhållande, beroende av varandra, ständigt påverkande varandra, i bästa fall lärande av varandra. Att kyrkan ser ut som den gör beror varken på slumpen eller Nya Testamentet och det är inte en oundviklig konsekvens av traditionen.

Vår kyrka är organiserad efter tre politiska förebilder, det romerska kejsardömet, feodalismen och den absoluta monarkin. Med demokratin har kyrkan stora problem, som jag inte skall beröra i detta sammanhang. Men att kyrkan lär och kan lära av det omgivande samhället bevisas av historien.

Att gränsen mellan Tyskland och Frankrike inte längre är en befäst front beror på EU där en av de grundläggande principerna, kanske den mest grundläggande är att vi kan upphäva gränserna i stället för att föra krig om dem.

Av detta skulle kyrkorna, kanske främst vår katolska, kunna lära sig att vi kan sträva efter enighet, kanske till och med uppnå enhet, genom att upphäva de teologiska gränserna i stället för att gräla om var de skall dras och med vilken rätt.

Det är ju inte på teologin vi tror och vi kan inte fånga in Gud i en bur av ord. Olika teologier kan, menar jag, tämligen problemfritt leva sida vid sida – om vi vill det. Och det gäller även teologier som tycks motsäga varandra.

Låt mig ta ett exempel. När det gäller konflikten mellan öst- och västkyrkan om det lilla ordet ”filioque” i Credot använder sig den franske konsilieteologen Yves Congar av ett citat från den danske atomfysikern Niels Bohr.

Thomas Orylski citerar Congar i boken ”Moderna franska teologer”. Så här skriver Congar i ”Diversités et Communion” enligt Orylski:

”Studien över den Helige Andes utgående … leder till ett erkännande av att det finns två versioner av mysteriet som båda är sammanhängande och kompletta – och de kan inte läggas ovanpå varandra. Det är här man kan tillämpa följande ord av Bohr: ” Det motsatta av ett sant påstående är ett falskt påstående, men det motsatta av en djup sanning kan vara en annan djup sanning”.”

Därmed är vi inne på hermeneutikens område och insikten att varje sanning är någons sanning. I konservativa teologiska kretsar brukar detta tolkas som ett påstående om att det inte finns någon sanning att allt som sägs, sant som falskt, dumt som klokt, har samma värde. Så är det naturligtvis inte.

Vad hermeneutiken lär oss är att det mellan varje människa och den objektiva sanningen ligger en förståelseprocess. Vi kan uttala oss mer eller mindre välgrundat om sanningen, men ingen av oss har direkt tillgång till den. Och eftersom kyrkor består av människor så gäller tesen att alla sanningar är någons sanning även kyrkor.

Hermeneutiken, gärna sammanfattad i Niels Bohrs tes, menar jag öppnar helt nya möjligheter för ekumeniken. Vi kan välja att se teologiska skillnader som tankens redskap i stället för trons vapen. Vi kan berika varandra i stället för att fundera över var gränsen mellan oss går.

Den viktigaste konsekvensen av detta, för ekumeniken, är att det saknas anledning att invänta teologisk enighet. I denna riktning tycks också vår nuvarande påve tänka. Vi evangelikala kyrkoledares besök i Rom den 29 oktober förra året sa Franciskus bland annat följande:

”Alla har vi förträffliga teologer i våra kyrkor. Det är också ett sätt att vandra tillsammans. Men vi bör inte invänta dem för att nå en överenskommelse. Så tänker jag.”

Själv drar jag slutsatsen, i teori såväl som praktik, att ingenting hindrar full sakramental gemenskap med andra kristna. Så har jag också valt att leva.

Tron skall göra oss fria, sägs det. Tyvärr är kyrkor och samfund ofta som befästningar bakom vars murar rädda människor tar skydd. Men kunde Frankrike och Tyskland övervinna den ömsesidiga fruktan för den andre, så kan väl också kyrkorna göra det.

En god början är att våga prata om alla svåra frågor – att släppa ordet fritt. Även här finner jag till min förvåning och glädje att jag kan ta stöd i ett uttalande från påven. Inför familjesynoden sa han till deltagarna att han ställde upp ett enda villkor för deras överläggningar:

”Tala tydligt. Låt ingen säga till er: Detta får ni inte säga”.

Om jag får önska mig något, så vore det att vår biskop Anders visade samma mod. Till exempel genom att skriva i Signum eller Katolsk Magasin:

Tala tydligt. Låt ingen säga till er: Detta får ni inte säga.

Gert Gelotte