Vart tog rättfärdigheten vägen?

Vänner,

Helmut Schüller har på sin blogg analyserat den pågående biskopssynoden i Rom om äktenskap och familj. Det är en mycket läsvärd analys, dock på tyska. Eftersom jag vet att många inte kan läsa tyska har jag gjort en snabböversättning och ber er ha överseende med dess brister. Men bättre en bristfällig översättning än ingen översättning alls.

Gert Gelotte

”En synod om äktenskap och familj – från i går eller i dag?

Öppenhet, det låter bra …

Glaset är fyllt till hälften. Så lyder en mycket vanlig bedömning av det som hittills ägt rum under den romerska biskopssynoden om äktenskap och familj. Och förvisso har påven Franciskus under synoden lyckats med några viktiga genombrott. Det första redan under förberedelserna när han genom en kupp kringgick biskopskonferenserna och vände sig direkt till kyrkfolket i ett frågeformulär på Internet.

Därefter förvandlade han synoden till en plattform för öppna och frimodiga samtal utan det ängsliga sneglandet på läroämbetes tabufrågor. Därtill kommer det påvliga skyddet för synodens avvikare – till märkbar förargelse för den rena lärans beskyddare. Sist men inte minst markerar synodens öppenhet utåt en genombrott – även det till förargelse för dem som föredrar beslut bakom stängda dörrar.

Sammantaget ger detta inga dåliga förutsättningar för synodens nästa session hösten 2015. Men först och främst finns det goda möjligheter att utnyttja tiden fram till dess aktivt. Det svåra ligger nämligen framför oss.

Under synodens sammanträden talades det mycket och med nyväckt uppriktighet om äktenskapets och familjens situation i ett förändrat samhälle.

Insikten om denna förändring präglades emellertid, som tidigare, av pessimism. Här behövs ett byte av perspektiv. Från rädsla för den traditionella familjens död till uppskattning av det som är positivt i nya samlevnadsformer, där människor tar ansvar för varandra i frihet och kärlek.

Bortom blodsband, yttre former och bekännelser skymtar en vidgad förståelse av partnerskap och familj. Frågan är om synoden kan komma till insikt om att kyrkans lära måste ta intryck av människornas liv, inte bara människornas liv av kyrkans lära.

Kommer biskoparna, under tiden fram till nästa synodsammanträde, att uppmana sina församlingsbor till frimodiga samtal  – så som påven insisterade på i Rom? Exempelvis inför frågan om biskoparna under sina samtal lyckats nå fram till lekfolkets angelägenheter och erfarenheter? Därtill skulle nästa etapp i synoden må bra av om kyrkfolket tilläts delta på ett helt nytt sätt – i ögonhöjd. Detta om synoden verkligen skall handla om äktenskap och familj.

Så här långt i de kyrkliga diskussionerna om äktenskap och familj har det talats mycket om barmhärtighet. Jag frågar mig: Har det redan talats tillräckligt om rättfärdighet? Hanterar kyrkan med sin lära människors livssituation på ett rättfärdigt sätt? Är inte uteslutning från sakramenten mer orätt än obarmhärtigt? I andra sammanhang hävdar andra Vatikankonciliet att orättfärdighet inte kan bemötas med barmhärtighet och medlidande.

Slutligen inställer sig också frågan: Respekterar kyrkans lära om äktenskap och familj människors samvetsfrihet, den som definierar vad det är att vara människa? Förmynderi som inte tilltror människors förmåga att fatta egna samvetsbeslut respekterar inte människans värdighet.

Det behövs en ny relation mellan kyrkoledningen och kyrkfolket som skapar fred mellan den kyrkliga auktoriteten och den enskildes samvete. Detta och inget mindre behövs om synoden skall lyckas leverera mer än svar från i går på frågor från i dag.

Nu kan någon invända att detta endast gäller den norra och västra delen av världen. I söder och öster, där de flesta katolikerna lever och kyrkan växer, antas dessa frågor inte spela någon roll.

Min uppfattning är att de här diskuterade frågorna om  äktenskap och familj också är aktuella där, men under ytan eftersom de inte ställs öppet. Kyrkan i väst och nord har kommit längst i en utveckling som snart kommer att äga rum även i de andra delarna av världen.

Kommer biskopssynoden att se detta eller väljer man att avskriva kyrkan i nord och väst, bara för att, snabbare än någon kunde tro, bli överkörda av utvecklingen i söder?

Genombrotten så här långt vad gäller att lyssna på kyrkans gräsrötter, odla en öppen samtalskultur och skapa öppenhet mot omvärlden skall inte förringas. Men om vi verkligen skall tala om en ny syn, i Jesu anda, på äktenskap och familj i dag, så är glaset inte på långa vägar fyllt till hälften.”