Varför stanna?

Anneli Magnusson skriver:

Varför ska jag stanna kvar i Katolska kyrkan? Varför stannar de som inte tycker som jag kvar i Katolska kyrkan? Frågor som engagerar många katoliker och som jag och andra tagit upp tidigare.
Ett svar på den första frågan kan vara att inget religion är perfekt eller har fullkomliga medlemmar. Vart man än vänder sig kommer det att finnas sådant man inte håller med om och personer som inte delar ens egen uppfattning. Inget samfund är heller fritt från maktmänniskor och de som vill ha enkla svar.

Kanske är det bästa att stanna kvar där man är och tycka det man tycker, så länge man håller sig inom lagens råmärken förstås. Däremot tror jag att det är berikande att besöka andra samfund än sitt eget och låta sig inspireras och i bästa fall inspirera. En slags gräsrötternas ekumenik och interreligiösa dialog.

För mig är den andra frågan om varför de som inte tycker som jag ska vara kvar i Katolska kyrkan lättare att besvara. Jag tror att dynamiken mellan olika åsikter är väldigt värdefull, därför skulle jag inte uppmana en meningsmotståndare att lämna RKK.
/Anneli

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

10 svar på Varför stanna?

  1. Mia skriver:

    Jag har aldrig menat att uppmana någon av er att lämna Kyrkan, jag förstår bara inte att ni i längden orkar stanna kvar?

    Har ni liksom jag en gång, fått er itutat ”Man överger inte sin gamla mor för att hon börjat kissa på sig”?

    Även jag uppskattar att föra debatt med er, för det stärker mig i min övertygelse om hur rätt Läroämbetet har, när jag ser era sekulärt inducerade idéer och ihåliga inkonsekventa argument baserade på en spretig blandning av bokstavstroende bibelsprängdhet och sekulärt västerländskt filosofiska – rent av emellanåt feministiska – idégods.

    Jag har under drygt två decennier fört en ungefär lika dödfödd kamp som ni – fast i diametralt motsatt riktning – inom SVK, innan jag nådde punkten där jag kapitulerade inför omöjligheten att inifrån förändra, och tog steget att konvertera.

    Så här i efterhand kanske inte så konstigt, eftersom jag hela tiden hade hämtat mina argument och resonemang från Katolska Kyrkans läroämbete, ett faktum som ofta användes emot mig, och hur ofta fick inte jag höra att jag borde konvertera; ”Passar inte SVKs lära dig så stick dit där dina idéer kommer ifrån!” var ständiga tillmälen.

    Jag ber om ursäkt om jag emellanåt kanske uttryckt mig på liknande sätt, men det har inte varit för att bli av med er, utan för att peka på att det finns samfund där samtliga era idéer redan har realiserats och där ni borde vara ytterst välkomna.
    Men det kanske inte skulle vara så kul för er att hamna där, för man kan ju inte sparka in dörrar som redan står vidöppna. 😉

    Jag har sedan den utkom, läst Katolska Kyrkans Katekes från pärm till pärm, åtskilliga gånger, men jag faccineras fortfarande av hur underbart rätlinjig och konsekvent den är hela vägen igenom. Den kan liknas vid en tysk grammatik, det finns regler för allting, även för undantagen. Och sen är Katekesen späckad med bibelhänvisningar som styrker och legitimerar allting.

    Som gammal tekniker och matematiker passar det mitt kynne perfekt. En komplett formelsamling, med härledningar och allt!

    Efter ett antal lugna år, så har ni lyckats locka upp mig i luften igen, men denna gången flyger jag på försvarets sida, inte på angriparnas…..
    En märkligt välbekant känsla, men ändå så i grunden annorlunda!
    Jag har nu råd att vara generös och en aning överseende, något som jag aldrig var förr.

    Kram till er alla
    Mia

  2. Anneli Magnusson skriver:

    Mia,
    Jag känner igen ditt sätt att skriva, fast under en annan signatur. Det verkar som om du, när du blir stressad, måste tramsa till diskussionen.

    När jag läste din kommentar blev jag lite nyfiken på Katekesens historia. NE som jag varmt kan rekommendera berättar att katekesens historia inte sträcker sig längre tillbaka än 1500-talet. Boktryckarkonsten gjorde det möjligt att producera mängder av katekeser skrivna av Petrus Canisius och Roberto Bellarmini.

    Tidigare hade människorna alltså klarat sig utan katekes, då, med tanke på Luthers katekes, tyckte RKK:s ledare att den behövdes. Inget är hugget i sten med andra ord. Kanske är det dags för RKK att ta ett nytt steg?
    /Anneli

  3. Mia skriver:

    Stressad är nog det sista jag är.

    Jag ler med hela ansiktet och njuter i fulla drag, när jag läser era kommentarer. Jag kan försäkra dig att det inte finns skrivet så mycket som en bokstav från mitt tangentbord på denna blogg förrän för några veckor sedan.

    Och jag refererar till nuvarande svenska översättning av Katolska Kyrkans Katekes, för undvikande av eventuella missförstånd.

  4. Anneli Magnusson skriver:

    Mia,
    Intressant, då finns det alltså åtminstone en person till som reagerar precis som du på press snarare än stress.

    Nåväl vi fortsätter med ämnet, stanna eller lämna?

    Som jag ser det finns det ingen kyrka som helt och hållet stämmer med min tro, men det finns bra och dåliga sidor hos de flesta. Så vilket jag än skulle välja skulle jag se ”renoveringsbehov”.

    Egentligen har jag inget behov av att alla ska tycka likadant, då skulle jag från början valt en sekt och inte Katolska kyrkan. Så det är heller inget skäl att lämna den, däremot är det klart att det finns en gräns för hur mycket elände kyrkans ledning kan ställa till med och jag ändå stannar kvar.
    /Anneli

  5. Mia skriver:

    Anneli!

    Jag respekterar fullständigt det du skrivit i din senaste kommentar angående ”stanna eller lämna”, men det tror jag framgår av vad jag redan tidigare skrivit.

  6. Alla o envar,

    Det är vidrigt det ”Mia” skriver i sitt första inlägg här.
    Falskheten bara dryper o ironin gentemot oss vidrig.
    Troligen en prelat under täckmantel av diverse språk och matematik och teknik och katekesskicklighet och ”jag lovar att jag inte skrivit här tidigare” .
    Bara en tidsfråga innan personen blir rädd och drar härifrån för att återkomma via nytt namn.

    Jag fattar inte att katolska personer/grupper kan vara så djävulskt elaka. Kanske är jag för första gången trygg i den grupptillhörighet (förutom min familj) och det är konstnärsgrupper. Aldrig under alla mina år har jag bland dessa stött på en sådan cynism och ren elakhet som i katolska grupper o för den delen även svenskkyrkliga arbetsmiljöer och grupper.

    Gud rädde oss från dessa elaka kristna!

    Agneta

    Agneta

  7. Mia skriver:

    Jag kan ju bara beklaga om jag stört ditt känsliga konstnärssinne så allvarligt 😉

    Däremot kan jag hålla med dig fullständigt angående elakheten som grasserar inom många kristna grupper, i synnerhet inom SVK.
    Men någon prelat är jag inte. Du har kanske inte fått reda på det tidigare, men Kyrkan släpper inte in oss kvinnor som prelater – lyckligtvis. 😀

    Att du tar mig för en förklädd prelat, är för mig annars högsta beröm! Jag kan inte annat än tacka och hovniga djupt.
    .
    .

    Men Agneta, man skall inte elda i spisen om man inte kan tåla röken…

  8. Anneli Magnusson skriver:

    Agneta,
    Det är ju en och annan här som använder olika signaturer, men kommer de inte med alltför grova påståenden får man kanske låta det bero. Mias sätt att uttrycka sig kändes bekant, vilket jag inte behövt påpeka vid närmare eftertanke.

    Mia, du skriver att det är den nuvarande översättningen av Katolsk kyrkans katekes du uppskattar. Det kan tyckas självklart, men med tanke på att den första katekesen är samtida med den Tridentinska mässan som en del med förtjusning firar idag så är det ett inte oväsentligt klargörande.
    Andra inspireras av Ignatius av Loyolas andliga övningar också från 1500-talet, som för övrigt Jesuiterna glömt bort under en period!

    Kristenheten har en rik tradition att ösa ur, därför är det absurt att påstå att det bara finns ett sätt att vara en god katolik på.
    En del gammalt t.ex. accepterandet av slavhandeln hoppas jag har försvunnit ur RKK för gott, annat skulle kyrkan må bra av att uppmärksamma mer, mystikern tänker jag närmast på. Men vi måste också hela tiden ompröva och utveckla kyrkan precis som katoliker gjort i alla tider.
    /Anneli

  9. Mia skriver:

    Anneli!

    Kloka ord, som återför diskussionsnivån till rimliga breddgrader.

    Jag saknar inte insikt om att jag, då jag diskuterar gärna är provokativ, men jag är enormt nyfiken på vem det är ni tycker att jag påminner om?

    Ni tycks inte tro mig på mitt ord, att det var först i oktober innevarande år som jag för första gången upptäckte websidorna http://www.katolskvision.se, men så är det faktiskt. Och som jag tycker att man bör på Internet, läste jag ett antal veckor innan jag tog mod till mig och började skriva.

    Sant talar du också när du säger att det finns många sätt att vara katolik på, allt från de reaktionära stollar(?) som griper varje tänkbart tillfälle att fira den tridentinska mässan, till de som är mest feministradikala inom Wir Sind Kirche / Katolsk Vision. Som du lyckligtvis förstått befinner jag mig inte inom någon av dessa ytterligheter, även om jag medger att jag är ganska konservativ.

    I den undervisning som jag fick åhöra när jag för första gången själv skulle vara fadder åt en konvertit, sade prästen bl.a. ungefär så här; ’Det finns oerhört många traditioner inom Kyrkan. Man måste inte tillämpa alltsammans inom sitt eget liv som katolik, men kom ihåg att man inte får FÖRKASTA det som läroämbetet fastslagit.’

    Det jag vänder mig emot hos Er, är att jag upplever det som att ni FÖRKASTAR mycket av det läroämbetet fastslagit. Jag kanske har missuppfattat – och i så fall beklagar jag.

  10. Anneli Magnusson skriver:

    Mia,
    Jag tror att det var i slutet av förra sommaren som denna signatur var inne och diskuterade ett kort tag, men jag kan inte hitta det i arkivet nu.

    Hur som helst verkar din strategi att först läsa och sedan diskutera klok. Men det är inte en grupp du diskuterar med utan individer med delvis lika, delvis skilda åsikter. Så jag kan förstås bara svara för mig själv.

    Jag tror att kyrkan måste pröva sina lärosatser kontinuerligt, en del håller inte längre annat har stått sig genom seklerna men där måste förståelsen fördjupas utifrån den tid man lever i.
    En del är också förhållandevis sena företeelser, den obefläckade avelsen t.ex. hör om jag inte minns fel hemma i 1800-talet. Varför var den frågan helt plötsligt så viktig då? Är den viktig också idag? Frågor man bör ställa sig tycker jag.

    Jesus som sann Gud och sann Människa förstods på ett sätt av hans samtid som troligtvis inte hade några som helst problem med ett barn som hade en gud till far och människa till mor. Sådana fanns det gott om i den hellenistiska kulturen.
    För oss är det en större utmaning, vad betyder sann Gud och sann Människa på 2000-talet?

    Jag ser dessa omprövningar och fördjupningar som möjlighet till utveckling både för individen och för kyrkan som helhet.
    /Anneli

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *