Jag har läst konstnären Gunnar Larssons bok om nyskapande måleri vilket även är bokens titel. Boken ingår i Konstakademins skriftserie nr 16. Understrykningarna blev många och en av de mest intressanta funderingar som Larsson låter mig ta del av är följande angående 1700-tals målaren Watteau vars måleri jag aldrig intresserat mig för och som om jag ens lagt märke till det … har äcklat mig : ”
”Watteau är idylliker. Den rena idyllen är mänsklighetens sannaste längtan . Ängsliga intellektuella vågar inte ge sig hän åt kraften i den visionen. De tror att de måste placera en orm i paradiset för att det ska bli möjligt att bejaka idyllen, men de förstår inte att en sådan räddhågsen dualism obönhörligt degraderar drömmen till litteratur”.
Vad menar han med litteratur? Menar han nedskrivna berättelser typ Moseboken eller menar han likaså religiösa dogmer o lagar i ett fantasifullt försvar gentemot en uppdiktad orm dvs fara? Jag förstår inte men känner att det ligger något intressant o pockar på min uppmärksamhet. Kan någon hjälpa mig?
Är religion till för de som inte vågar stanna i visionen om Skönhetens o Fredens idyll (Paradiset här o nu) utan som måste skapa skuggor? Klarar jag själv av att befinna mig i landskap, grupper eller lyssna på musik utan skuggande toner (hoppas ni begriper mig)? Nej, det gör jag inte. Jag vill kräkas efter en körning utefter ett sött konstnärligt tillrättalagt Österlen…sällskap med bara leende konversationer o människor som är perfekta i yrke, familj o utseende (alla i linnekostymer) eller new agemusik. Fy Fy …vad det är äckligt! Tycker jag om förskönade helgon typ lilla söta Therese av Jesusbarnet (hur gulligt som helst) eller puttisar? Nä, det är klibbigt läskigt.
Vad menar Gunnar Larsson med ”de förstår inte att en sådan räddhågsen dualism obönhörligt degraderar drömmen till litteratur”. Är då jag en typ som känner mig tryggast bland skuggor. I de sällskap där personer har skuggor o skuggvärldar? Är jag då en människa som behöver en fantasi om G-d som både ond o god resp en G-d o en Satan?
Tankar?
Agneta
Agneta.
Du blir kanske förvånad över att få medhåll från mig, men även om jag inte skulle använda ett så starkt ord som äcklad så finner jag skildringar som saknar insikt om världens dubbelhet som komisk och tragisk i ordens antika mening sakna relevans, verklighetssinne. Den som är intresserad av världen som den är och vill förstå den på dess egna villkor kan inte bortse från att ljuset har att oavlåtligt brottas med mörkret. Sanningen med lögnen. Livet med döden. Men föderskan står inte grensle över graven. Livet är mer än ”ett obegripligt ljus mellan två mörker”.
Livet har ett namn och det är allt annat än idyll. ”Mänsklighetens sannaste längtan” är just sanning.
Samuel.
Samuel,
Jag blir inte förvånad över att få medhåll från dig. Du har många sidor. Visst är det att ta i med ordet ”äcklad” men vilket ord skulle jag använda istället? I synonymboken går att läsa : otäck, oaptitlig, vidrig, motbjudande, osmaklig, vämjelig, kväljande, kvalmig, jolmig, sliskig, inställsam, slemmig, slibbig, otrevlig, obehaglig, läbbig. Och motsatsorden är: förtjusande, ljuvlig, tilltalande.
Jag är förvånad över kanske att du inte reagerade på att jag använder ordet ”klibbigt läskig” när det gäller Therese av Jesusbarnet. Hon är ju poppis. För mig gäller nog flera katolska reklamuppdateringerar s.k. hagiografier av diverse helgon som just kväljande. Förvisso har många helgon just blivit helgon pga en brottning med mörkrets krafter men ändock är dessa helgon jolmigt framställda inom hagiofrafin o homiletiken. Är det för att få oss vanliga att uppleva det som just förtjusande, ljuvligt o tilltalande…så pass att vi vill följa deras exempel?
Du skriver att man vill förstå världen på dess egna villkor o det tycker jag är helt rätt o bra sagt. Med andra ord finns det många religiöst idylliserande prelater (imamer, rabbiner) o troende som vill styra världen eller medverka i världen utifrån en idyllisk verklighetsuppfattning. Liksom det finns de som ständigt påminner oss om det onda i världen för att belysa det idylliska. Dessa religiösa ledare o troende har svårt att se de människor som utan tro gör gott utan en idylliserande himmelsk värld resp en straffande g-d.
Skapar vi berättelserna utifrån ett behov? Är Bibelns berättelser ett behov? Inom Talmud beskriver man det som att ”we are the maker of G-d”.
G-d som idylliserad eller som fundamentalistiskt lagisk.
Jag drömde här om natten att jag döpte människor till människor . I drömmen var jag mkt förvånad men fler o fler människor strömmade till o blev saliga när jag höll händerna på deras huvuden o sa : ”härmed döper jag dig till människa”
Lite senare i drömmen blev jag fruktansvärt utskälld av ett katolsk kvinna (syster i tron?) som sa att ”så kan man faktiskt inte använda det katolska dopet, Agneta”.
Tankar?
Agneta
Ps. Snälla Samuel….försök att inte predika Jesus för mig nu…för då blir jag som du vet ….10% äcklad….vet du varför? ….förstår du varför?
Jo…därför att det begränsar mer än det befriar.
Jesus är Jesus men jag blir kränkt om du predikar för mig. Att bli kränkt är klaustrofobiskt. Ingen frisk människa vill utsättas för klaustrofobiska känslor.
Agneta
Agneta.
Se människan.
”Jag drömde här om natten att jag döpte människor till människor . I drömmen var jag mkt förvånad men fler o fler människor strömmade till o blev saliga när jag höll händerna på deras huvuden o sa : ”härmed döper jag dig till människa”
Drömscenen berör mig starkt och påminner mig om da Vincis Vitruvianske mannen och konstnärens sätt att benämna bilden: ”cosmografia del minor mondo (cosmography of the microcosm). He believed the workings of the human body to be an analogy for the workings of the universe.” Wiki/Vitruvian man. Vi anar ju nu att vi lever i ett universum skapat enligt den antropiska principen – samtliga naturkonstanter är exakt inställda villkor, fininställda sedan skapelseaktens första ögonblick enligt de mått som krävdes för liv, för människan.
Människan är vad som skänker världen mening så som fysikerna Hawking och Tegmark framhåller. I människan materialiseras den potential skaparen gav universum genom att uttala skapelsebefallningen; hela skapelsen är gudomlig, men människan är gudomens fysiska manifestation.
Jag har aldrig velat predika för dig, snarare ge bakgrund och skäl för mina uppfattningar. Motivera mig. Berätta. Min tro är lika personlig för mig som din för dig om vad det innebär att se människan. Efter att i debatt ha mött landets sannolikt mest reaktionära katoliker som längtar tillbaka till och idylliserar den mörkaste medeltiden inspirerar kontrasten din dröm målar upp mot deras dröm mig till följande reflektion med motivering i vår historiska bakgrund.
Kyrkans långa medeltid med anspråk på totalitär makt över människor varade i nära 1600 år från 380 till 1965. En epok som kännetecknades av religiöst försvarade maktövergrepp som korståg, inkvisition, antisemitism, kolonialism, religionskrig och motstånd mot humanism, sekularism och emancipation. En epok av absolutistisk dominans över folken i Guds namn, av teokrati, den värsta av brott mot Gud och människor då en människa sätter sig på Guds tron och ger sig själv rätt till tvång och våld över andra. En absolut hybris som somliga herrar ännu trånar efter.
Allt detta trots att Kyrkans grundare hade avrättats genom ett religiöst och politiskt motiverat justitiemord och trots hans klara ord inför de makthavare som dömde honom till döden: ”Mitt rike hör inte till denna världen … mitt rike är av annat slag.” Kyrkan borde varit vaccinerad mot allt vad tvång- och våldsutövning heter. Istället korsfäster hon människor om och om igen. Begår högförräderi i Guds eget namn.
Kyrkans grundare hade tagit avstånd från tvång och våld på ett kategoriskt sätt och ersatt våldets tvångsmakt med sanningen och kärleken och rättskänslans makt. Med respekten för samvetet, för den personliga övertygelsen gestaltar han människan för vad hon är: Guds älskade barn som han ger sitt liv för att rädda.
I kontrasten mot maktens hybrisherrar träder den värnlöst älskande människan fram: ecce homo.
Samuel.
Samuel,
”Jag har aldrig velat predika för dig, snarare ge bakgrund och skäl för mina uppfattningar. Motivera mig. Berätta. Min tro är lika personlig för mig som din för dig om vad det innebär att se människan. Efter att i debatt ha mött landets sannolikt mest reaktionära katoliker som längtar tillbaka till och idylliserar den mörkaste medeltiden inspirerar kontrasten din dröm målar upp mot deras dröm mig till följande reflektion med motivering i vår historiska bakgrund.”
Jag anar vad du varit med om. Mörkret kan bli belysande! Mörkrets herrar är väktare på vakt utanför mörka grottor där de vill att människor ska känna sig trygga o det gör förvisso människor. De går gärna in. De vill tillbaka in i livmodern o vaggas. I en grotta. Livet är så farligt utanför.
Det finns inte plats för en G-d i en grotta…varför skulle G-d in i en grotta för att skydda sig från den värld hen själv skapat?
Religio betyder om jag minns rätt ”band”. Det är helt enkelt ett band mellan allt skapat. Sålunda finns det ett band mellan mig o gräset jag går på o brottslingen i New Orleans. Talmuds viktigaste lära är att vart ord har betydelse. Makt. Kraft.
Var det inte det G-d lärde oss? ”I begynnelsen var….”
Att vara religiös är med andra ord intet annat än att vakta sin tunga o helga skapelsen för att helga bandet till Skaparen. Du kan inte vanhelga en enda …
Kyrkor är försvarsmurar för detta egentliga band. Det som andligen Är.
För min egen del….jag glider allt längre bort …men älskar alltmer. Jag håller på att bli verkligt troende.
Agneta
Agneta.
”Talmuds viktigaste lära är att vart ord har betydelse. Makt. Kraft.” ”Kyrkor är försvarsmurar för detta egentliga band. Det som andligen Är.” ”För min egen del….jag glider allt längre bort …men älskar alltmer. Jag håller på att bli verkligt troende.”
The sacred heart of the matter.
Samuel.