Senaste numret av Hela Jorden har en utmärkt artikel av Jonas Jonson
teol.dr. och biskop emeritus
Jag citerar några rader i början:
Sommaren 1968 höll Kyrkornas Värlsråd sin generalförsamling i Uppsala, ett möte som gav eko världen runt. Jonas Jonson reflekterar över Uppsala 68 och utvecklingen under de senaste fyrtio åren i den ekumeniska rörelsen.
Det har sagts om den svenska ungkyrkorörelsen i början av 1900-talet att den inte rann ut i sanden utan in i kyrkan. Det gäller om alla kyrkliga förnyelserörelser, som lämnat bestående spår. Det kan också sägas om den ekumeniska rörelsen. Dess institutioner åldras och tappar spänst, men ekumeniken lever vidare och fortsätter att förändra kyrkorna på djupet. De kan inte skaka av sig kallelsen till synlig enhet och gemensam tjänst utan att överge de grundläggande kännetecknen enhet, helighet, katolicitet och apostolicitet, som rörelsen aktualiserat.
Den katolska kyrkan låser sig nu i en bokstavstolkning av Andra Vatikankonciliet och upprepar att den är den enda sanna kyrkan. Den ryska ortodoxa kyrkan tar till brösttoner när den hävdar att dess väg är den enda rätta. Reformationskyrkorna svarar med att profilera sitt protestantiska arv, samtidigt som konservativt evangelikala samfund lanserar ett evangelikalt manifest för att klargöra vad de står för. Man kan se detta som markörer av självtillräcklighet och som en reträtt. Somliga menar att den ekumeniska rörelsen har nått vägs ände. Snarare handlar det nog om en utbredd vilsenhet när 1900-talets vägkarta inte längre stämmer med landskapet.
<slut citat>
Krister
Jonas Jonsson har nyligen skrivit en bok i ämnet ”Ekumenik på världens villkor. Kyrkornas världsråd i den ekumeniska rörelsen efter 1968” som också recenceras i Kyrkans Tidning
http://www.kyrkanstidning.com/recensioner/facklitteratur/hopp_for_hart_provad_rorelse_0_5785.news.aspx
När det gäller ekumenik ansluter jag mig till Gunnel Vallquist som inför sin 90 årsdag intervjuades i Katolskt Magasin angående sin syn på KYRKAN och där hon säger att
”Klippan, som Jesus bygger sin kyrka på, är Petrus TRO, inte hans person. Men också på hans KÄRLEK. “Simon, Johannes son, har du mig kär?” “Ja Herre, du vet att jag har dig kär” “Var en herde för mina får.”
“En herde, inte en kung och inte en polis. ”
“Jesus ville och bad om: “Att de alla måtte vara ett”. Samfundens svar på den bönen innehåller alltid ett “på villkor att…….”
När blir vårt Amen ovillkorligt? ”
Jag tänker så här. Så länge Katolska kyrkan är den som officiellt hårdast villkorar alla enhetssträvanden så länge fortsätter dessa mest effektivt på gräsrotsnivå, utan inblandning av prestigebundna biskopar och patriarker. Och det är inte det sämsta. Taizé ger mig hopp.
// Irène
Irène,
Tack för upplysningarna om Jonas Jonssons bok och recensionen i Kyrkans Tidning!
Jag instämmer också helt i Gunnel Vallquists mångåriga syn på hur den kristna ekumeniken skulle vara.
Men, jag tror aldrig vårt Amen bli ovillkorligt; det förblir i bästa fall en dragande Utopi.
Och att den snarare ibland får bli en Ursäkt för att inte göra mer, inte ens lokalt.
Jag tycker att både Jonas Jonssons och franciskanen Henrik Roelvinks historiska framställningar – den senare från 1998, promotionsföreläsning som teologie hedersdoktor Uppsala Universitet – är mest deprimerande läsning av kyrkoledningarnas misslyckanden – möjligen två steg fram och ett steg tillbaka. Så gräsrötternas arbete blir väsentligare, inkl den ”eviga ungdomen” i Taizé.
Annorlunda uppfattning: Mig syns det att de ortodoxa kyrkorna villkorar minst lika hårt som romersk katolska kyrkan. Måhända syns det inte så officiellt, eftersom de kan tala för sig som ”lokalkyrkor”. Vilket vi ju har svårare för…
Krister
Krister
”Mig syns det att de ortodoxa kyrkorna villkorar minst lika hårt som romersk katolska kyrkan. ”
Där har vi alltså olika uppfattningar. Det är katolska kyrkans PRIMÄRVILLKOR
att ALLA andra kyrkor och samfund ska erkänna att påven ska få stå kvar på sin piedestal. Det är själva grundförutsättningen för katolska kyrkans syn på enhet.
Det är ju historiens tragik att påven inte nöjer sig med att vara PRIMUS INTER PARES utan K R Ä V E R att få stå OVANPÅ = ha tolkningsföreträde före alla andra biskopar i väst som i öst.
Det är ju detta som främst låser positionen. Den påve som tar initiativ till att ”stiga ned ” till sina biskopskolleger och därigenom illustrera vad KOLLEGIALITET innebär, den påven tar det första steget mot den sanna och egentlliga kyrkliga enheten.
// Irène
Krister
Den påve jag talar om kanske fn är på möte i Taizé.
Med andra jämnåriga ungdomar i 20 -årsåldern.
// Irène
Vänner,
jag tror att en nödvändig förutsättning för verkliga ekumeniska framsteg är att kyrkorna ömsesidigt accepterar varandra fullt ut. Låt mig förtydliga med ett exempel:
Katolska kyrkan har sju sakrament. Svenska kyrkan har två. Om Svenska kyrkan accepterar att man kan tala om sju sakrament och katolska kyrkan godtar att man inte behöver använda sig av alla, så ser jag inte något kvarstående problem.
Även ur katolsk synvinkel så är ju antalet sju godtyckligt. Vi kunde lika gärna haft åtta. Skärtorsdagens fotatvagning uppfyller alla krav för att räknas som sakrament.
Säkert kommer någon att invända att jag härmed gör frågan om sanning likgiltig. Men det gör jag inte. Självklart måste ekumenik bygga på en gemensam uppfattning om vad som är kristen tro – vad som är sanning. Den avgörande frågan är hur mycket sanning vi måste vara överens om. Och där är jag rädd för att kyrkoledningarna alltid kommer att finna skäl för nya krav. Behovet av makt och kontroll är närmast oövervinligt för den som är beroende av dessa starka droger.
Jag tror därför att nästa avgörande steg i ekumeniken måste tas i andra ändan av hierarkin – av engagerade lekmän som ställer sina ledare inför fullbordat faktum.
Vi kan utan buller och bång dela varandras sakrament och låta våra respektive hårklyvare och revirförsvarare hållas på scenen tills de upptäcker att publiken gått hem.
Gert Gelotte
Vänner,
Jag citerar Jonas Jonsson ur recensionen i Kyrkans Tidning:
”Den katolska kyrkan valde att möta den postmoderna relativiseringen med att förstärka sina egna anspråk, sin centralistiska struktur och sin självtillräckliga ecklesiologi.”
Det torde vara mitt i prick – tyvärr.
Jag kommer ihåg Johannes Paulus II besök i Uppsala. Efter mötet i Uppsala domkyrka var det presskonferens med Jonas Jonsson och Bertil Werkström. Båda brann av förhoppningar och framtidstro.
Gert Gelotte