Vänner,
ekumenikens förutsättningar håller på att ändras radikalt. I stället för teologiska skillnader mellan kyrkor ser vi hur syn på moral och livsstil skapar skiljelinjer rakt igenom kyrkorna. Därav uppstår nya allianser och nya motsättningar.
Om detta höll jag ett anförande på Överås i Göteborg. Det finns publicerat på KV:s Forum. Klicka på länken http://forum.katolskvision.se/index.php?topic=137 så kommer du dit. Vill du diskutera texten görs det bäst här på bloggen.
Gert Gelotte
Gert.
”Alltså hoppas jag mest på spontan ekumenik människor emellan. Det står oss alla fritt att ta emot enheten som den Helige andes gåva. För detta behöver vi ingens tillstånd. Att vi aldrig kommer att tycka exakt lika gör ingenting.”
Varje gång man möter en självständigt tänkande människa blir man förvånad om hennes tankearbete lett henne till samma slutsatser som man själv kommit till. ”Spontan och vild ekumenik” är just vad som i högsta grad kännetecknar min syn på saken sedan jag kom att delta i det andliga samlivet i Taizé.
Det hindrar dock inte att vi arbetar för att Kristi kropps många lemmar sätts samman på ett synligt sätt – för att återfå den trovärdighet urkyrkan en gång hade – såsom ett konkret uttryck för det som redan är en andlig verklighet tack vare den heliga Andes gåva till alla som satt sin tro till Kristus; ”ingen kan säga: ”Jesus är herre”, om han inte är fylld av den heliga anden.” 1Korinter.12:3.
Jag betvivlar inte att påven är kristen rent personligen, men det faktum att han kräver att vi, alla hans syskon, ska böja våra huvuden för honom är ett rent hädiskt, för att inte säga antikristligt villkor han sätter för att kunna godkänna en organisatorisk ekumenik.
Påven måste abdikera från sina gamla romerska anspråk och nöja sig med att han är en herde bland andra herdar. Petrus själv uppträdde aldrig som en gudomlig herreman sedan han fyllts av Anden. Som ”kungar och präster” är vi hans jämlikar.
Precis som Petrus har också vi blivit ”delaktiga av gudomlig natur” och därför böjer vi inte våra huvuden under någon annan än den korsmärkte och treenige gudomen själv när vi med Tomas säger ”Min Herre och min Gud!”
Samuel.
Samuel,
Gott, sant och vackert citerat och skrivet av dig.
Gerts goda anförande bar omedelbar vidare frukt.
Krister
Gert,
Jag instämmer med Samuel och Krister det är ett väldigt klokt anförande och svårt att hitta något som är mer värt att lyfta fram än något annat. Men nedanstående stycke om att hindren för interkomunionen egentligen handlar om makt är värda att begrunda extra. Matkhungern är nog generellt ett större problem än vi vill erkänna.
/Anneli
”Som ung katolsk student fick jag lära mig att interkommunion inte var möjlig så länge protestanterna inte trodde på Jesu verkliga närvaro i brödet och vinet.
Nu torde det vara få protestanter som inte tror att de i nattvarden tar emot Jesus på ett mer än symboliskt sätt. Luther var ingen anhängare av en rent symbolisk nattvardstolkning. Reflekterar man dessutom över ordet symboliskt förlorar det snabbt sin skenbara ytlighet.
Då, alltså nu, när detta reella eller fiktiva hinder tycks undanröjt, betonas plötsligt andra hinder. Nu får jag från min egen kyrka höra att interkommunion är omöjlig så länge protestanterna inte accepterar organisatorisk enhet med katolska kyrkan.
Det handlar således om makt – inte om teologi. Eller rättare sagt: Maktanspråken döljs i teologiska kläder som byts efter behov.”