Vänner
Den som inte vill finner lätt skäl för att inte kunna.
I nummer fem av den katolska tidskriften Signum varnar signaturen EÅ (Erik Åkerlund) på ledarplats för att använda kommunionen som ekumeniskt medel, därför att ”likheter på ytan ibland kan dölja djupare skillnader”.
Signum lämnar inget utrymme för debatt. Det är beklagligt. Ledaren väcker flera frågor.
Den som söker tillräckligt djupt finner alltid tillräckliga skillnader. Enhet förutsätter att vi på någon nivå accepterar att det finns djupare skillnader. Accepterar man inte detta är det inte enhet man söker utan enhetlighet.
Ekumenik innebär att ömsesidigt acceptera att enheten aldrig kan bli mer än tillräcklig och att detta är nog. Den som kräver mer sysslar inte med ekumenik utan kräver underförstått att den andre konverterar.
Om det råder enhet om att vi i kommunionen tar emot Kristus i enlighet med evangeliets ”DETTA ÄR”, vilken mer enhet behövs för att enheten skall vara tillräcklig? Och om denna enhet föreligger, vilka skäl kan åberopas för att vi inte skall följa Kristi uppmaning: ”TAG OCH ÄT HÄRAV ALLA”?
Erik Åkerlunds redovisade skäl är att kommunionen enligt katolska kyrkans lära är ”ett tecken på kyrkans enhet samtidigt som den är konstituerande för denna enhet”.
Vad innebär det? Vad kan vara mer konstituerande för kyrkans enhet än Jesu egna ord? Vem kan ställa högre krav? Och med vilken rätt?
Åkerlund tycks också mena att delad kommunion skulle kunna förstöra målet – så att säga ta enheten ur enheten:
”Att ha gemensam kommunion på vägen till enhet skulle innebära att den gemensamma kommunionen skulle förlora sin betydelse som tecknet på de kristnas enhet när enheten väl är uppnådd.”
Följden torde bli att vi i väntan på den enhetlighet vi aldrig kommer att uppnå, och aldrig bör uppnå, måste avstå från den enhet vi redan har. Varför det?
Vill Erik Åkerlund inte därför att han inte kan? Eller kan han inte därför att han inte vill?
Gert Gelotte
Gert,
Ja, Erik Åkerlunds ledarartikel i Signum nummer 5 är mycket läsvärd, både i faktisk kunskap och genom att den säkert väcker många frågor och andra svar hos många läsare; må det vara både EÅ’s och Signums avsikt att få till stånd ett samtal – även i sina spalter – om ekumenik? Mitt minne påstår att Signum de senaste åren haft artiklar i annan riktning i detta ämne, men i brist på bevis för det nu, så vill jag igen ta upp det klassiska katolska argumentet ”målet kan inte fungera som medel”, som du också nämner.
Och för mig blir det ett logiskt resonemang som stämmer bra på allehanda normala företeelser – bussbiljetten är inte målet för resan, duschen är inte målet att bli ren – men inte när det gäller en ”livsprocess” som Herrens måltid är, både som enstaka förening och som kärleksförening med Kristus och Kristi kyrka. Skollogiken blir där otillräcklig, liksom det gäller inom matematikens mängdlära där det går att konstruera mängder som är delar av sig själva (men be mig inte visa det).
Att allting kan missbrukas – så även nattvarden – är inget skäl att döma ut den som ett medel i processen att kristna blir i tron enade, ej enhetliga.
Jag vill formulera mig ”Kommunionen är varken enhetens tecken eller dess målsättning, kommunionen är snarare både enhetens färdiga frukt och dess föda på vägen”
Nedan följer relevant citat ur Åkerlunds artikel (från http://www.signum.se/signum/template.php?page=read&id=3799 )
”Förståelsen för att katolska kyrkan inte ser interkommunion som ett medel för att uppnå kristen enhet är liten inom många kristna grupper, ibland även på katolskt håll. Men enligt katolsk lära är kommunionen ett tecken på kyrkans enhet, samtidigt som den är konstituerande för denna enhet. Med andra ord: den gemensamma sakramentala kommunionen är den fullbordade enheten i kyrkans tro och liv, samtidigt som den är proklamationen av den gemensamma trosbekännelsen och den gemensamma kyrkotillhörigheten. I just denna fråga finns det därför ingen riktig medelväg, inget ”mer eller mindre”: om man väljer att betrakta kommunionen som ett medel till enhet kan den inte samtidigt vara enhetens målsättning. Att ha gemensam kommunion på vägen till enhet skulle innebära att den gemensamma kommunionen skulle förlora sin betydelse som tecknet på de kristnas enhet när enheten väl är uppnådd. Det finns därför goda skäl att behålla den gemensamma delaktigheten i eukaristin just som ett mål, något som ”drar” oss mot de kristnas enhet. Att ”använda” eukaristin som ett medel på väg mot målet vore att ta bort dess enande kraft som ett mål att längta efter och att sträva emot.”
Krister Janzon
Nu hittar jag den artikel från tidigare årgång av Signum som jag tänkte på:
Ekumenisk utmaning idag av Ola Tjørhom, nr 3 år 2003
http://www.signum.se/signum/template.php?page=read&id=1042
Min mening är inte alls att spela ut artiklarna mot varandra, det finns både ett avstånd i tiden och skillnad i längd, och säkert syfte.
Endast att tipsa om som god jämförande läsning ur Signums förträffliga arkiv.
Där finns f ö mycket mer både på ”ekumenik” och ”interkommunion”.
Krister Janzon