Ordföranden i Europeiska Rådet Herman Van Rompuy ( katolik från Belgien) säger mot bakgrund av alla skandaler senaste tiden inom katolska kyrkan i sitt hemland att han är ”chockad och känner avsky och vrede över skandalerna.” ”Kyrkan är redo för en reformation. Det egentliga problemet är att det helt saknas demokrati inom kyrkan. ”
// Irène
PS Den bistra sanningen i ett nötskal.
Problemet är att påven ständigt förvissar sig om att demokrati INTE införs inom katolska kyrkan genom att ständigt utnämna biskopar och kardinaler som garanterat går i påvens ledband och stödjer honom OAVSETT vad han säger och gör.
Irène och envar.
Från vårt upplysta Europa får vi ännu ett bevis på den mörka sanningen om den illegitima maktens obönhörligt korrumperande verkan. Kristi företrädare visar sig vara hans förrädare.
I min ungdom var jag anstucken av maktattityder. Som äldste son till en missionsföreståndare över en mycket vidsträckt provins med många församlingar och tusentals medlemmar var jag en offentlig person med större frihet, resurser och makt än ”undersåtarna”. En attityd som kom fram när folk ”trilskades” (sic!)
Det var först när jag insåg just detta, att jag betraktade folket, gudsfolket, som ”undersåtar” till min far/vår familj som jag kunde frigöra mig från denna lögn. Sanningen gjorde mig fri och istället vände jag mig mot min far, konfronterade honom, när jag såg honom inta samma maktfullkomliga attityd gentemot bröder och systrar i Herren. Pappa bröt ihop för första gången i mitt liv och erkände sanningen. Från den dagen har vi varit jämlikar. Och vänner.
Vem har positionen/relationen/möjligheten att opponera sig på ett liknande sätt och effektivt avslöja den gamle romerske kejsaren och så rasera den illegitima maktutövningen i Guds namn? Knappast någon enskild. van Rumpoy har naturligtvis fullkomligt rätt. Men hur ska den demokratiska reformationen gå till? En palatsrevolution är inte att tänka på, inte med så förstockade kardinaler som de nuvarande.
Det krävs en våldsamt stark folkstorm, en bibliskt grundad befrielserörelse som vägrar att böja sig för någon annan än Gud, den Gud som har kommit för att befria oss envar till att kunna förverkliga vår fulla potential som Guds söner och döttrar, som hans messianska vänner, med rätt och förmåga att älska varandra som jämlikar oavsett alla olikheter, förlåta och fullfölja vårt gudomliga uppdrag i kamp för hela mänsklighetens räddning till ett värdigt liv. Ett liv enligt frihetens och kärlekens lagar. Den gigantiska kraften av kosmiska dimensioner i den genuint kristna befrielserörelse Jesu passion utlöste över Romarriket är också vår kallelse i det globala imperium vi nu ser växa fram.
Samuel.
Irène,
ja eller också kan man kanske säga att problemet är att påven och många med honom inte förmår läsa skriften på väggen.
Oppositionen inom kyrkan lyssnar fortfarande, argumenterar fortfarande för reformer uppifrån. Sker inget, åtminstone som en vilja att samtala, kommer nog reformerna att genomföras spontant underifrån. Här och var har det ju redan börjat.
Det märkliga är att Rom tycks oförmöget att lära av historien.
Gert Gelotte
Vänner.
Min vrede över sakernas tillstånd blir ibland större än jag kan hantera med ett sansat språk. Ber om ursäkt för det. Men sakinnehållet står jag för.
Samuel.
Samuel
Jag tycker inte du behöver be om ursäkt för att du på ett ovanligt TYDLIGT sätt ger uttryck för ALLAS vår vrede över sakernas tillstånd i ALLAS vår katolska kyrka.
Tvärtom
skulle jag vilja säga mot bakgrund av den diskreta FRAMTONING som Stockholms Katolska Stift värnar om när det gäller inomkyrkliga orättvisor och påvens självsvåldiga POLITIK och totala brist på självrannsakan.
Där finns inte tillstymmelse till samma engegemang från vår biskop och våra kyrkliga företrädare jämfört med vad de kan ge uttryck för när det gäller utomkyrklig POLITIK och utomkyrkliga orättvisor.
Förklaringen är enkel. Det är nämligen helt riskfritt att i demokratiska Sverige kritisera såväl Sveriges som andra länders inrikes – och utrikespolitik. Det ger inga repressalier.
Men ve den katolska kyrkliga företrädare som offentligt skulle våga ställa sig upp i Stockholms katolska stift och påtala Vatikanens orättfärdiga POLITIK och / eller ta initiativ till ett INOMKATOLSKT upprop mot Vatikanen.
// Irène
Så sant, Irene.
Det är märkligt rent historiskt om det inte förr eller senare kommer fler tydliga demonstrationer mot diktaturen Vatikanen. För om man nu kan så säkert uttala sig om orättvisor etc utanför den kyrkliga egenpolitiken så bör man nog åtminstone kunna granska sig själv o finna likheter mellan Vatikanstyret och diktaturer.
Tillsättningen av höga poster går ju exakt lika till.
Men så anser man nog att det är Gud som styr och att det är en liten Gudsstat mitt ibland all världens andra stater. Och det är märkligt att man kan hela tiden hävda det samtidigt som man hör talas om pedofili, penningtvätt o annat. Som om det var en massiv masspsykos detta med att som aporna hålla för händerna för öga, mun, öra.
Jag njöt av örfilen. Och skulle faktiskt önska mig en örfilsrevolution. Utan förvarning kan vem som helst ge en örfil eller slå till med en mattpiskare över baken på prelater som har sysslat med djävulskheter. En gammal dam med en mattpiska skulle sitta bra. Vad göra?
Ringa polisen och spärra in den gamla damen?
Samuel,
Din far var en bra man som kunde erkänna fel o stiga ner från den inre tronen inom sig själv. Tyvärr tror jag att vi är biologiska varelser inte så skilda från djuren alls o att ledarhannar alltid kommer att njuta av att tillkämpa sig makt i sitt behov att leda flocken och belägra honor.
Herden över lammaflocken är ju en rar bild inom kristendomen/kyrkan men hur ofta ser man herden o lammen?
Dessutom vet man att hannen får sexuell lust genom att tillkämpa sig makten o det gäller ju kristna som inte kristna. När nu katolska prelater tillkämpar sig makten o döljer detta bakom en from attityd av utvaldhet/offer så är de lika laddade som andra men de kan ju tyvärr inte gå hem till hustrun och vänslas utan istället så får de eventuellt utlopp för denna energi medelst militarism/ritualism/lag och ord-ord-ord.
Energin är däremot fortfarande sexuell varpå de ”andligen” flörtar (eller antiflörtar ansträngt) med honorna i församlingen resp eftersom 40% av dem är homosexuella så sker det på annat vis.
En klok man inser detta mönster. En andlig man söker aldrig makt över människor, i kyrkan o över Gud. Ja. över Gud. Men som sagt hur ofta ser vi bilden av herden?
Se bara på hur svårt det var för Fransiskus att föra fram sin underbara herdeform. Däremot var det inget svårt för Dominicus. Den Dominicus som bad i sin kammare väl medveten om att hans dominikaner maktfullkomligt o upptända av energi (inte var den andlig utan…) tvingade kvinnor o barn nakna in i elden nedanför berget Mont Segur.
Aldrig kan jag glömma det.
Därför tackar jag dig för att du beskrev din far. Det är alltid viktigt att ge personliga bilder. Det är som med konst … koncept och abstarktioner är på sätt o vis inte lika modigt som föreställande.
Agneta
Irène och Agneta.
Kära systrar! Tack för mycket insiktsfulla kommentarer. Jag lär mig alltid något nytt när jag läser er. Kände inte till händelsen vid Mont Segur och de djupa insikter du Agneta hämtar ur historien och psykologin och här formulerar som lärdomar för Kyrkan. Kontrasten mellan den genuint gode herden Franciskus och den till synes falske Dominicus är mycket talande.
Det är med sorg jag konstaterar att den fromme biskop Anders – ”för god för denna världen” som Gun Holmertz sa en gång – inte vågar följa sitt samvete och hjärta. Vi, du Irène, får träda in i hans ställe för att i Jesu efterföljd hålla den heliga vredens stridsmoral uppe.
Det är ingen tillfällighet att just ni tillhör avantgardet.
Snart brister jag väl ut i lovsång över er;-)
Er tacksamme Samuel.
Iréne, Samuel, Agneta m.fl.
Det är ruter i de belgiska katolikerna, men jag känner just nu inga större förhoppningar vad det gäller de svenska, med några få undantag och till dem hör ni.
När alla präster och så många lekmän här gör gemensam sak och ägnar mer energi åt att tycka synd om kyrkans präster än att arbeta för en förändring så bådar det inte gott.
Nej just nu är jag väldigt pessimistisk, vad det gäller Sverige i övrigt tro jag att det finns hopp.
/Anneli