Fn pågår Mellan Östern synod i Rom.
”Det är ett möte för biskoparna i detta område och experter och det kommer att tjäna till att framhäva det svåra vittnesbördet från de kristna i denna region, att undersöka vägar för dialog i samhället med judar och muslimer, att öka en större enhet mellan de kristna samfunden och att söka konkreta vägar för stöd från den universella Kyrkan till samfunden i Mellanöstern.”
”Vatikanens nyutnämnde minister för ekumenik ärkebiskop Kurt Koch gör ett ”upprop till fördjupad gemenskap” och säger i ett tal
”I dagens värld kan Evangeliets vittnesbörd bara bli trovärdigt om kyrkorna samarbetar.”
”Kyrkorna måste gemensamt anstränga sig för att uppnå fördjupad gemenskap.”
”Det kristna vittnesbördet måste förses med en ”ekumenisk stämgaffel” så att melodin inte blir en kakafoni utan en symfoni.”
http://www.kath.net/detail.php?id=28546
Jo jag tackar. Det låter det.
Påven fjärrstyr med järnhand allt som har med ekumenik att göra. Genom sin utnämning av Kurt Koch som chef för Påvliga rådet för främjande av kristen enhet har detta nu betydligt förenklats jämfört med Kurt Kochs företrädare, Walter Kasper.
B16 måste vara helnöjd med Kurt Kochs uttalande.
Intressant metafor med stämgaffel och symfoni och kakafoni i ett sammanhang som ekumenik.
Underförstått krävs ju även en dirigent för att få till en symfoni.
Det räcker ju så att säga inte med en stämgaffel.
Att B16 anser sig vara den självskrivne dirigenten för den universella katolska kyrkans ekumenik visade han redan i augusti 2000 då han som dåvarande prefekt för Troskongregationen angav den imperialistiska tonen med sin ”stämgaffel” och tillsammans med Tarcisio Bertone kongregationens dåvarande sekreterare skrev dokumentet Dominus Iesus.
” Therefore, there exists a single Church of Christ, which subsists in the Catholic Church, governed by the Successor of Peter and by the Bishops in communion with him. The Churches which, while not existing in perfect communion with the Catholic Church, remain united to her by means of the closest bonds, that is, by apostolic succession and a valid Eucharist, are true particular Churches. Therefore, the Church of Christ is present and operative also in these Churches, even though they lack full communion with the Catholic Church, since they do not accept the Catholic doctrine of the Primacy, which, according to the will of God, the Bishop of Rome objectively has and exercises over the entire Church. On the other hand, the ecclesial communities which have not preserved the valid Episcopate and the genuine and integral substance of the Eucharistic mystery, are not Churches in the proper sense; however, those who are baptized in these communities are, by Baptism, Church. Baptism in fact tends per se toward the full development of life in Christ, through the integral incorporated in Christ and thus are in a certain communion, albeit imperfect, with the profession of faith, the Eucharist, and full communion in the Church.”
Dokumentet fick mycket kritik för många av sina formuleringar. Bla skrev den amerikanske teologiprofessorn Richard P. McBrien
“It almost as if the authors of this document did not expect anyone outside the Catholic Church to read it. Rather, its unnamed adversarii seem to be Catholic theologians such as Jacques Dupuis, Paul Knitter, Raimundo Pannikar, Hans Küng, Leonardo Bof, Tissa Balasuriya, and others like them who have been attempting over these past several years, with varying degrees of success, to reformulate a Catholic understanding of salvation outside the Church in the light of our growing consciousness and experience of pluralism, of globalization, of multiculturalism, of the persistent status of Christianity as a tiny, insignificant minority in large sections of the world, especially in Asia, and of the rapid process of de-Christianization in areas where the Church once thrived, especially in portions of Europe, and not just in Western Europe.”
De ovan nämnda personerna har ju alla haft just den pluralistiska syn på saker och ting ( KAKAFONI i Kurt Kochs vokabulär ?) som kommer att krävas inför framtida ekumeniska dialogsamtal. Men de har alla starkt ogillats och förföljts av kardinal Ratzinger som tydligt bevisat hur
E F T E R sin tid han är i allt som rör ekumenik och religionsdialog. Detta i motsats till den förre påven JP II som var FÖ R E sin tid och skrev encyklikan Ut unum sint redan 1995 och som dessförinnan 1986 anordnade fredsmötet i Assisi för världens religiösa ledare men som by the way Ratzinger bojkottade. Antagligen tyckte han det var en ”kakafoni”.
// Irène
PS Idag 18 oktober står att läsa att påven också utnämnt Kurt Koch till medlem i Inkvisitionen …jag menar Troskongregationen. Det är ett kvitto på att påven litar på att Kurt Koch vet vad påvens vilja är.
Iréne,
Jag tycker inte att metaforen orkester är så tokig när det gäller de olika kyrkorna. Och med en dåres envishet så fortsätter jag att hävda att det är Gud som är det enda viktiga.
Nuvarande kakafoni beror på att människor kivas om att försöka leda orkestern. De dagen Gud verkligen tillåts vara dirigent kommer den däremot att låta fantastiskt.
/Anneli
Ett spontant och hjärtligt tack, Irène, för denna bloggpost.
Det känns som om de sista fjällen faller från mina ögon. Här klargörs slutgiltigt att påven uppfattar sig som Kyrkans huvud. Istället för Kristus, den etiskt fullkomliga människan.
I själva verket är Kristi kropp en andlig verklighet, inte en kyrkopolitisk organisation som någon människa kan göra anspråk på att vara chef för. Alla troende, oavsett samfundstillhörighet, har Kristus som sitt andliga huvud.
Påven är bara ännu en kyrkoherde bland många andra. Var inte det Jesus sa till Petrus:”Var en herde för mina får”. En av många. Sedan dess har har successionen brutits otaliga gånger på de mest horribla sätt. Legitimiteten, successionen, är sedan länge bruten.
Nya Testamentet gör klart att det är Kristus och ingen annan som är Kyrkans huvud. Det finns hur många exempel som helst. Det får räcka med: ”Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gjorde han till huvud för kyrkan”, Ef.1:22.
Jesus Kristus är inte bara huvud för Kyrkan, han är ”huvud över allting”. Ännu ett universalistiskt statement.
Påven, och hela kyrkan med honom, far mycket vilse. Låt oss återvända till Nya Testamentet; Guds eget av Anden inspirerade ord.
Samuel.
Istället för en stämgaffel är det nog en högaffel dom kommer att använda!
Samuel
Om man betraktar kristenheten UTIFRÅN så måste man ju undra vad de kristna har för sig. Deras grundare Jesus Kristus instiftade något som kallas eukaristi men som inte alla kristna kan delta i GEMENSAMT trots att de samtidigt betonar vikten av GEMENSKAP.
Det går bara inte ihop.
”Gör detta till min åminnelse ” lär deras Jesus ha sagt.
Man kan dock lätt få intrycket av som utomstående att påven gjort om eukaristin till en påvlig åminnelse genom allt sitt E V I G A T J A T A N D E om påvens primat som inträdesbiljett till eukaristifirandet.
Så mycket inbördes strider de kristna har för sig. De uppvisar samma revirstrider som övriga religioner.
Ingen skillnad på kristna och icke- kristna.
// Irène
My view exactly, Irène.
”Det går bara inte ihop.” Man kan inte samtidigt erkänna dopets giltighet och underkänna de gemenskaper som bygger på dopet och den klassiska bekännelsen till Kristus, vårt andliga huvud. Påven måste stiga ned från sina höga hästar och sluta kräva underkastelse, undersåtlighet. Vi bekänner oss bara till frihetens evangelium, Jak.1:25. Varför? Därför att illegitim makt korrumperar. Ofelbart.
Man skulle kunna ta till de starkaste fördömanden angående påvens anspråk på primat och äganderätt över eukaristin (när han utesluter hundratals miljoner troende från att gå in i andlig gemenskap med urkyrkan) men jag stannar vid att påpeka den blasfemi som äger rum varje gång han tillåter/kräver att folk böjer knä inför honom som vore han en gudomlighet. Också detta är en rest av romersk hedendom. En styggelse. Makt korrumperar.
När den romerske officeren Cornelius kastar sig ned inför Petrus fötter säger Petrus: ”Stig upp, jag är en människa, jag också.” Man kan säga att här tillrättavisar aposteln alla ”efterträdare” som grundlöst gör sig till kejserliga, genomkorrupta gudomligheter, Apg.10. Maffiafilmerna om Gudfadern visar upp Kyrkan som i en spegelbild. Bara de gammaltestamentliga domsorden över sin tids härskare räcker till här.
Jesu ord “Gör detta till min åminnelse ” visar att kommunionen är central i Kyrkans liv, men det kan aldrig vara bara en ritual som konstituerar henne. Eukaristin är en påminnelse om hur Kyrkan en gång föddes, hur den grundlades av Kristi gärning på korset; en försoningsgärning bara han var förmögen till och vilken gjordes till en levande verklighet i lärjungarnas hjärtan vid mottagandet av Den heliga ande. Nu förenades de till en sammanhållen andlig kropp. Kristi. Kyrkan var därmed konstituerad.
Apostlagärningarna visar att Ordets tjänst – sinnets och hjärtats upplysning – är lika central och oumbärlig som eukaristin och gudstjänstens övriga ingredienser, lovsången, bekännelsen etc. Och denna gudstjänst kan utövas utan att ha Roms tillåtelse. Ingenstans står det att bara Jesu apostlar kunde grunda församlingar. Det var Gud själv som grundade sin jordiska församling och gav, ger, den liv. Paulus var inte en av de tolv.
Jag tänker på broder Roger. Han ingick inte i någon apostolisk succession – det räckte med Guds kallelse. Antagligen har ingen gjort mer för ekumenikens sak bland unga kristna i Europa än han. Vi som influeras av Taizé, Bose och andra sanna ekumeniska kommuniteter ser varandra som syskon pga vår relation till Sanningen – inte till det falska, korrumperade Rom; case in point? De månghundraåriga pedofil- och tortyrskandalerna; bankbedrägerierna, maskopin med nazismen, medlöperiet i Förintelsen etc.
Det är hjärtats tro, sinnets upplysning genom Anden, bekännelsen till Kristus som förenar oss, inte undersåtlighet under en upphöjd syndare till påve. Jesus ville inte ha undersåtar, han ville ha vänner, och vänskap är vad vi bygger när vi utan reservation bekänner oss till varandra som trossyskon, som rättfärdiggjorda syndare, vare sig vi fått absolution av en präst eller inte – ännu en klerikal bastion. Vi bekänner våra synder först och främst inför Gud och om syskon berörs även inför dem. Det ger äkta förlåtelse.
Att reducera Kyrkan till vissa ritualer och dess ceremonimästare är en villfarelse Kyrkan måste göra sig av med tillsammans med all annan hierarkiserande klerikalism. Sådant är mest ett uttryck för mänskligt högmod. Också det en korrupt romersk kvarleva.
Ingenstans i NT ges biskopen av Rom en särställning. Ännu mindre rätten att kalla sig Den helige Fadern. Det är Den heliga Ande som ska leda oss in i hela sanningen. Vi är uttryckligen förbjudna av Jesus själv att kalla en andlig potentat för fader, ”ty en är er fader, han som är i himlen.” Matt.23:9.
Vi lever i Apostlagärningarnas tid och i den bemärkelsen accepterar jag, bejakar, att den andliga traditionen finns och utvecklas på ett dynamiskt sätt i dialog med sin samtid (se mina försök att finna common ground med vetenskapen) men bara om traditionen harmonierar med NT. Resten måste rensas ut som villfarelse. Vi måste åter till de livgivande källorna vi finner i urkyrkan, i gemenskapen med varandra där Kristi ord och gärning står i centrum! Bara Guds uppenbarelse i Kristus kommer att kunna göra oss till ett. Endast Kristus är vår kanon.
Jag vill tro att Wir sind Kirche har förstått detta.
Samuel.
Tack Samuel !!!
Bort allt tjafs – det rena Evangeliet och Jesus Kristus.
Allt annat är otyg och orenhet.
Tillbaka till Urkyrkan.
Sigge
Sigurd Bergvall,
Utifrån din kommentar är det svårt att bedöma om du menar vad du skriver, eller om du är låt säga en SSPX:are som tolkar Samuel utifrån dina preferenser.
De allrts flesta som är kritiska till hur Katolska kyrkan leds idag, vill inte alls förkasta allt utan verka för en kontinuerlig och fri diskussion. Kort sagt en levande och dynamisk kyrka i stället för motsatsen.
/Anneli
Anneli och Sigurd.
De som följt mig sedan jag började skriva på Katolsk Vision vet att jag anslutit mig till det offentliga manifestet och att jag därför räknar med att tolkas i ljuset av detta faktum. Vilket Anneli gör. En levande och dynamisk kyrka är exakt vad jag står för. Tack Anneli.
För att förbli levande och dynamisk måste Kyrkan såväl stå i levande dialog med sin samtid, tex vetenskapen, den kvinnliga emancipationen och den moderna förståelsen av sexualiteten, samtidigt som hon bevarar sin trohet mot urkyrkan på ett dynamiskt sätt. Trohet mot den apostoliska kyrka som gav oss Nya Testamentet, som i sin tur behöver läsas och tolkas på ett dynamiskt sätt.
Ett levande träd skjuter nya skott och skickar ut nya rötter oavsett hur gammalt det är. Ni får gärna se min universalism som ett exempel på hur ny betydelse kan utvinnas ur vår urkund; betydelsen har alltid funnits där, men den behöver uppmärksammas, artikuleras på ett nytt sätt. Fenomen som SSPX är främmande fåglar i trädets grenverk. Sjas bort.
Lägg märke till uttrycket ”vi lever i Apostlagärningarnas tid”. Vilket betyder att jag bejakar allt som traditionen fört med sig under villkor att det nya harmonierar med uppenbarelsen given i Nya Testamentet.
Detta villkor gör att jag liksom alla reformkatoliker förkastar klerikalismen, påvens ofelbarhet och allt det jag kallar inskränkt gammaltestamentligt och hedniskt gammalromerskt traditionsgods. Medan vi bejakar de spiritualiteter historien fört med sig i form av nya ordnar, i synnerhet de uttalat ekumeniska.
Samuel.