I The Tablet (24 maj) skriver Clifford Longley i en artikel om John Henry Newman tänkvärt om kyrkans problem med samvetet:
”If Catholicism has a fault in this respect it is that it does not recognise sufficiently the consciense of its memebers as a divine resource – alongside tradition, scripture, reason, and so on – leading to the truth. This is why the Church has failed to see and exploit the advantage that conscience gives it in the battle of ideas: instead, it seems to be afraid of it as a threat to its authority. A campaign to put conscience back in its proper place would be a great tribute to Newman, and af great benefit to the Church and to society.”
Min egen reflektion över detta är att kyrkans ledning klamrar sig fast vid en tid då auktoritet kunde utövas auktoritärt. Idag fungerar detta bara i sekter.
Gert Gelotte
Gert
Ditt inlägg utmärkt som underlag för en diskussion. Jag har länge, länge undrat över hur alla ”rättrogna” katoliker fungerar när det gäller samvetet och läroämbetets auktoritet.
Hur tänker ”vanliga” katoliker ? Ingen kan ju rå för sina tankar. Hur löser ”vanliga” katoliker en eventuell intressekonflikt mellan de två instanserna ? Jag är jättenyfiken.
// Irène
Javisst, Tablets artikel av Clifford Longley om John Henry Newmans lysande och ganska väl kända syn på kyrkan och samvetet är en utmärkt utgångspunkt för ett samtal. Jag tror däremot att detta engagerar endast ett relativt fåtal katoliker, vare sig vi eller dom kallar sig ”rättrogna” eller inte: Kyrkan och hennes uttalade sakrament, llturgi, böneliv och mystik är väsentligen ett ”gott konsumtionsbehov” som jag efter bästa förmåga tar till mig, jag har varken tid eller lust att ifrågasätta trons formuleringar och kommer kyrkan med för många knäppa detaljpåbud av moralisk eller annan art, så väljer jag att bortse från det. Bara prästen sköter sitt kall och sin uppgifter någorlunda, ger mig sakramenten och kommer hem till min familj någon gång, så är jag nöjd. Gud i vardagslivet är ändå viktigast för mig, och av det blir det inga samvetskonflikter med Kyrkan, däremot med Gud inte så få gånger.
Ja, så ungefär tror jag den ”vanlige” katoliken tänker; kanske någon gång också tänker att det är skönt att min kyrka inte är så spretig i åsikterna som den vanliga protestantiska kyrkan i Sverige, vad menar man där att tron säger, alla förkunnare säger ju olika!
Sålunda skrivet för att visa att jag tror att det sällan blir en intressekonflikt mellan de två instanserna för den ”vanlige” katoliken; denne är nöjd med ”Kyrkans leverans”.
Vilket är synd, då både den ”tjänande makten” och ”sanningen” mår väl av att utmanas. Vi alla är kyrkan.
Krister