När man talar om trollen……….
Ett huvudargument mot kvinnliga ämbetsbärare inom katolska kyrkan är att en kvinna inte kan representera mannen Jesus………vilket bara en man kan göra ……….typ kardinal Burke ……..
National Catholic Reporter skriver 26 juli om kardinal Burke som kallar katoliker ”kommunister” som fokuserar på social rättvisa istället för magnifika liturgier.
http://ncronline.org/blogs/ncr-today/cardinal-burke-labels-social-justice-catholics-communists
I samband med en liturgikonferens i Rom i juni gav kardinal Burke en intervju i Zenit där Burke går till attack mot vad han kallar ” kommunistisk missuppfattning” .
”ZENIT: Some argue the liturgy is mostly about aesthetics, and not as important as, say, good works done in faith. What is your view of this argument that one often hears?
Cardinal Burke: It’s a Communist misconception. First of all, the liturgy is about Christ. It’s Christ alive in his Church, the glorious Christ coming into our midst and acting on our behalf through sacramental signs to give us the gift of eternal life to save us. It is the source of any truly charitable works we do, any good works we do. So the person whose heart is filled with charity wants to do good works will, like Mother Teresa, give his first intention to the worship of God so that when he goes to offer charity to a poor person or someone in need, it would be at the level of God Himself, and not some human level.”
http://www.zenit.org/en/articles/bringing-the-liturgy-back-to-the-real-vatican-ii
// Irène
PS Lyssna här vad kardinal anser om LCWR i intervju i aug 2012
http://www.katolskvision.se/blog/?p=7273
Kardinal Burkes sista bedrift innan han upphöjdes av påven Benedikt till högste chef för Högsta domstolen i Vatikanen 2008
http://www.katolskvision.se/blog/?p=134
Mary E Hunt ”Vatican Pitbulls Make Cardinal”
2010 Burke om påveämbetet mm
Burke beskriver indirekt påven som ”apostlarnas prins.”
”Det är inte förenligt med katolsk lära att påstå att Roms biskop bara skulle vara en av flera patriarker. Nej han har till uppgift att förena alla patriarker och olika kyrkor till en. Och det kräver en direkt och universell styrning.”
http://www.katolskvision.se/blog/?p=1374
Och missa inte detta från 2012 !
Irène, Agneta, vänner.
”en lektion i kristendom”
”the liturgy is about Christ. It’s Christ alive in his Church, the glorious Christ coming into our midst and acting on our behalf through sacramental signs to give us the gift of eternal life to save us”
Kardinal Burke, Kyrkans överdådiga Marie-Antoinette, motiverar sin självglorifierande extravagans med att han agerar ”in persona Christi”. I själva verket är det bara hans religiösa högmod och inbillningssjuka som talar.
Det är symptomatiskt att ingenstans i de dogmatiska dokumenten finns hänvisning till någon apostolisk utsaga i Nya Testamentet om att agera ”in persona Christi” helt enkelt eftersom det inte finns någon biblisk grund för en särskild kristen offerprästroll, det som på latin kallas sacerdos och grekiska hiereus. Titeln präst/hiereus används bara metaforiskt om en kristen, ty bara Jesus kan vara offerpräst i ordets egentliga mening. Presbyter, i betydelsen äldste, herde, ledare, är däremot ett kristet ämbete.
Vi är alla ”präster” när vi i Jesu namn ger våra liv, oss själva, som andliga offer till Gud. Kvinnor i exakt lika hög grad som män. Det är det allmänna och sant andliga prästadömet utan könsbestämning. Burke &co tar sig själva en värdighet som apostlarna inte tog sig och bryter så mot den apostoliska successionens anda.
Som Bengt har sagt har kön ingen ontologisk funktion för Kyrkans andliga verklighet. Jesus mer än antyder i Matt 19 att Gud gjort honom könlös ”för himmelrikets skull”. ”Och i Herren kan mannen inte tänkas utan kvinnan” skriver Paulus. ”Kristen patriarkalism” borde vara en självmotsägelse.
Religiöst högmod – att upphöja sig själv till Guds position och härska över andra, dvs teokrati – är själva ursynden. I RKK har den synden institutionaliserats.
Kyrkan är i behov av en revolution.
Samuel.
Samuel,
nu tycker jag du går för långt. När Jesus äter sin sista påskmåltid är det i evangeliernas berättelser om detta uppenbart att han ser sig själv som ett offer. Ett ställföreträdande offer till syndernas förlåtelse men också ett offer som beseglar förbundet mellan Gud och människor. Men man måste då läsa texterna med ett gammaltestamentligt perspektiv. Det som Jesus själv hade.
Eukaristin, som vi firar den, är då både måltid och offer. Och i denna mening blir den som leder eukaristin offerpräst.
Men det krävs en balans mellan måltidsgemenskapen och offerdeltagandet. När det ena betonas på det andras bekostnad får vi en skev bild av vad eukaristin är.
Du är också, tycker jag, ute på tunn is när du skriver att själva ursynden ”högmod” har institutionaliserats i vår kyrka. Hierarkin är ju inte detsamma som kyrkan och hierarkin rymmer inte bara människor som kardinal Burke.
Kyrkan är i behov av reform. Revolution är när reformbehovet undertrycks tills det exploderar i okontrollerbara former. Det vore mycket olyckligt om kyrkans reformbehov drevs till revolution.
Gert
Gert.
Tack för intressant och konstruktiv kritik.
Du har helt rätt i att Jesus ser sig själv som ett ”ställföreträdande offer till syndernas förlåtelse”.
Min poäng är att ingenstans i NT går det att tolka texten som att en apostel eller någon annan gudstjänstledare ikläder sig rollen som offerpräst, den är helt förbehållen Jesus som korsfäst enligt Hebreerbrevet. Man kan handla i Jesu namn, exv döpa och förkunna, och man kan vara Kristi sändebud, men ingen säger sig agera ”in persona Christi”. Tanken på en sådan upphöjdhet tycks inte ha föresvävat den första generationen troende. Det sker först när kristendom och romersk statsreligion fusionerar efter Konstantin.
Enligt både Jesus och Paulus är nattvarden en kollektiv åminnelse och förkunnelse av Jesu soningsdöd: ”Var gång ni äter det brödet och dricker den bägaren förkunnar ni alltså Herrens död, till dess han kommer.” 1Korinth.11:26. Vi agerar som församling eftersom vi tillsammans utgör Guds tempel. ”Där två eller tre är församlade är jag mitt ibland er” – Guds närvaro och kraft är inte avhängig ett ämbete, det är hjärtats tro som är avgörande.
De två tyngsta teologiska utsagorna i ämnet torde vara dessa. Först Jesus: ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för er.” Luk. 22:20. Sedan Paulus: ”Välsignelsens bägare som vi välsignar, ger den oss inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp?” 1Korinth.10:16. Betoningen läggs inte på en enskild rollinnehavare utan på den kollektiva handlingens innebörd av förbund och förening med Kristus. Våra hjärtans kommunion och interaktion med Gud.
Jag håller verkligen med om detta: ” Hierarkin är ju inte detsamma som kyrkan och hierarkin rymmer inte bara människor som kardinal Burke.” Med Franciskus har vi fått en påve som lever enligt det urkristna ödmjukhetsidealet. Han gör en poäng av att kalla sig biskop av Rom, en Petrus efterträdare och inte en överstepräst eller Kristi ställföreträdare. I mina ögon är det närmast ett mirakel att den högste ämbetsinnehavaren verkar helt oangripen av det ”religiösa högmod” som annars karakteriserar så många inom hierarkin. Ibland får jag nypa mig i armen – händer verkligen detta på riktigt? Har St Franciskus återuppstått?
Med revolution menar jag att maktrelationerna inom Kyrkan måste omförhandlas så att Gud genom sitt handlande genom allt Guds folk utgör grunden för biskoparnas maktutövning; att deras legitimitet hämtas från en samverkan mellan folket och ledarna i stil med det senaste uppropet. Pyramiden balanserar uppochnervänd på en liten maktelit; den måste rättvändas, revolveras.
Samuel.
Samuel,
att agera ”in persona Christi” under mässan handlar inte om ”upphöjdhet”. Jesus blev inte upphöjd på något annat än korset. Det är därför kardinal Burke i Cappa magna är så provocerande.
När vi firar eukaristin blir vi delaktiga i den genom tid och rum. Den som leder eukaristifirandet gör det därmed in persona Christi. Märkligare än så får vi inte göra det.
Detta är katolsk teologi – alltså en tolkning av skriften i ljuset av en tradition som redan var 1 500 år gammal när protestantiska teologer började kräva ett bokstavligare samband mellan skrift och tolkning. Och bokstavligt samband är som vi alla vet djupt problematiskt eftersom det innebär en tolkning utifrån en annan tolkning.
Ditt inledande påstående: ”Min poäng är att ingenstans i NT går det att tolka texten som att en apostel eller någon annan gudstjänstledare ikläder sig rollen som offerpräst, den är helt förbehållen Jesus som korsfäst enligt Hebreerbrevet”, är alltså inte ett faktum utan protestantisk teologi. En teologi som jag tycker är viktig därför att den bör påminna oss katoliker om att ”in persona Christi” är ett tjänaruppdrag, inte en upphöjdelse till kyrkofurstligt stånd.
Gert
Zenit går idag ut med rättelse och rätt ska vara rätt……
Error in Interview With Cardinal Burke
”In an interview with ZENIT published July 25, we asked Cardinal Raymond Burke for his response to the view that the liturgy is mostly about aesthetics, and not as important as, say, good works done in faith. We misheard his reply and mistakenly reported him saying such a view was a “Communist misconception.” His Eminence would like to make clear that what he actually said was a “common misconception.” We apologize to His Eminence and to our readers for the misunderstanding.”
http://www.zenit.org/en/articles/error-in-interview-with-cardinal-burke?utm_campaign=dailyhtml&utm_medium=email&utm_source=dispatch
// Irène
PS Nu återstår bara att Burke får hjälp med att komma till RÄTTA med sin beroendeproblematik av kilometerlånga Cappa Magnor och röda Galeros.